Genomförande av direktivet om återvinning av tillgångar och förverkande

Utredningen har också haft i uppdrag att se över ett antal frågor om processuella beslagsregler och lämna nödvändiga författningsförslag. Frågorna har bland annat handlat om huruvida så kallade förverkandebeslag ska kunna bestå till dess domen har fått laga kraft och om det bör gälla en tidsfrist för rättens prövning av ett beslag. I den delen av uppdraget har det även ingått att ta ställning till hur formerna för förvaltning av egendom som har säkrats och förverkats ska se ut och vilken myndighet eller annat rättssubjekt som bör anförtros uppgiften att förvalta egendomen.

Utredningens arbete påbörjades i januari 2025 och har bedrivits på sedvanligt sätt med regelbundna sammanträden med experter och sakkunniga. Dessutom har utredningens sekretariat haft flera externa kontakter med företrädare för olika myndigheter och privata aktörer.

Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag

De reella tvångsmedlen, det vill säga tvångsmedel riktade mot egendom, utgörs i svensk rätt huvudsakligen av kvarstad och beslag. Tvångsmedlen skiljer sig från varandra bland annat på så sätt att beslag är riktade mot egendomen i sig, medan kvarstad i brottmål är riktat mot egendomens ägare eller innehavare. Kvarstad förutsätter dessutom att ägaren eller innehavaren är skäligen misstänkt för brott och att det skäligen kan befaras att han eller hon på något sätt skaffar undan egendomen.

Utvidgade möjligheter till beslag

Enligt gällande rätt är det möjligt att belägga alla typer av egendom med kvarstad, medan endast föremål kan tas i beslag. Dessutom finns penningbeslag, en variant av beslag, som innebär att pengar, fordringar och ”andra rättigheter” får beslagtas. ”Andra rättigheter” i beslagssammanhang har en snävare betydelse än i fråga om kvarstad. När det gäller penningbeslag syftar begreppet ”annan rättighet” enbart på kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande, medan det i fråga om kvarstad syftar på vilka rättigheter som helst som har ett ekonomiskt värde.

Utredningen har övervägt hur egendom generellt ska kunna säkras i förverkandesyfte. Enligt utredningen finns det flera fördelar med att införa en generell beslagsbestämmelse, det vill säga en bestämmelse om beslag som inte är begränsad till någon viss typ av egendom. På så sätt skapas tydliga förutsättningar för att säkra alla sorters egendom. En sådan bestämmelse skulle innebära att allt som kan förverkas också kan tas i beslag, vilket framstår som ändamålsenligt eftersom ett av de möjliga beslagsändamålen är att det skäligen kan antas att något kan förverkas. En generell beslagsregel skulle på så sätt kunna vara ett effektivt verktyg i de brottsbekämpande myndigheternas arbete med att säkra egendom inför ett förverkande, vilket måste ses som ett angeläget allmänt intresse. På så sätt kan bestämmelsen också vara ett led i att uppfylla förverkandedirektivets krav om att tillgångar ska kunna säkras inför förverkanden.

Utredningen föreslår därför att alla typer av egendom ska kunna tas i beslag – såväl fast som lös, materiell som immateriell. Det ska gälla oavsett vilket beslagsändamål som det är fråga om, det vill säga oavsett om beslaget görs för att säkra egendom inför ett förverkande, ett återställande till en målsägande eller för att användas som bevis. Den särskilda bestämmelsen om penningbeslag ska upphävas eftersom den inte längre behövs när all egendom kan tas i beslag.

När beslagsmöjligheterna utvidgas till att avse alla typer av egendom kommer behovet av att använda kvarstad att minska betydligt. Behovet kvarstår dock i vart fall i de situationer där det inte finns någon identifierad egendom. Då fungerar kvarstadsverktyget som ett sätt att leta efter egendom som kan säkras hos förverkandesvaranden.

Samtliga beslag bör kunna bestå till laga kraft

Om den tilltalade frikänns från ansvar för brott ska de beslag som har gjorts i målet hävas direkt vid tillfället för domen. Under lång tid har det dock förts en rättslig diskussion angående frågan om förverkande- och återställandebeslag borde kunna bestå tills domen har fått laga kraft trots att den tilltalade har frikänts från ansvar. Från flera håll har uppfattningen framförts att en sådan åtgärd vore stötande, medan andra har argumenterat för att det borde finnas ett utrymme för att låta beslag bestå efter en frikännande dom, bland annat med hänsyn till att reella tvångsmedel är långt mindre ingripande än personella.

Enligt utredningen är det ett angeläget allmänt intresse att en brottmålsdom kan verkställas på ett effektivt sätt. En frikännande tingsrättsdom innebär inte att rättegången är avslutad. Intresset av en effektiv process när det gäller återtagande av brottsvinster och återställanden av målsägandes egendom kvarstår fram tills att målet är slutligt avgjort. Utredningen föreslår därför att huvudregeln ska vara att samtliga beslag i ett brottmål ska bestå tills domen får laga kraft. Undantag ska dock kunna göras om det finns särskilda skäl, exempelvis om ett fortsatt beslag efter en frikännande dom framstår som oproportionerligt ingripande.

Andra processuella förändringar

Utöver vad som nyss nämnts föreslår utredningen ytterligare ett antal ändringar av de processuella reglerna om beslag. Förslagen i de delarna innebär sammanfattningsvis följande.

• Rätten ska inte alltid behöva hålla förhandling i en beslagsfråga. En förhandling ska endast behöva hållas om någon part begär det och det inte är uppenbart obehövligt.

• Fristen för hur lång tid rätten har på sig att pröva frågor om beslag ska förlängas från fyra dagar till en vecka.

• Rätten ska inte pröva frågor om beslag på eget initiativ utan endast om åklagarens eller undersökningsledarens beslagsbeslut har överklagats, eller om målsäganden begär att det ska göras beslag.

• När rätten prövar ett beslag ska den antingen häva beslaget eller avslå begäran om att beslaget ska hävas. Det innebär att rätten inte ska ta över ansvaret för beslaget efter prövningen. Åklagaren eller undersökningsledaren ska ansvara för att beslaget inte består oproportionerligt länge och för att beslaget hävs så fort det inte längre behövs. Rätten ska som en följd av det inte heller sätta en åtalsfrist när den prövar en beslagsfråga.

• De regler som finns om beslagtagen egendom ska som huvudregel även avse avkastning och surrogat av egendomen som uppstår under beslagstiden.

• Ett beslag av egendom som syftar till att säkra ett förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar ska få hävas, om egendomens innehavare anvisar annan egendom av motsvarande värde som lämpligen kan tas i beslag.

Spåra och identifiera tillgångar

I kapitel 2 i förverkandedirektivet finns det bestämmelser som ska underlätta det gränsöverskridande arbetet med att spåra och identifiera tillgångar som kan kopplas till brott eller brottslig verksamhet. Arbetet ska underlättas genom större möjlighet till informationsutbyte mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar, så kallade ARO-kontor ( asset recovery offices ).

I FATF:s uppdaterade rekommendationer finns det också krav på att länderna ska ha ett regelverk som innebär att myndigheterna kan arbeta effektivt för att återta brottsvinster.

Kontor för återvinning av tillgångar

Det är i sig inte nytt att medlemsstaterna ska ha ARO-kontor. Det har gällt ända sedan år 2007 när Europarådets beslut om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar antogs. I Sverige har beslutet genomförts genom att två myndigheter, Polisen och Ekobrottsmyndigheten, har fått i uppdrag att vara ARO-kontor. Utredningen har kommit fram till att det regelverk som finns för ARO-kontoren i huvudsak uppfyller förverkandedirektivets krav, men föreslår vissa förtydliganden och att regelverket för ARO-kontorens verksamhet överförs till ett nytt kapitel i förordningen om internationellt polisiärt samarbete.

Informationsutbyte

Enligt förverkandedirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att ARO-kontoren, för att de ska kunna utföra de uppgifter som kontoren har enligt direktivet, har åtkomst till en stor mängd information. Det handlar bland annat om olika nationella register över exempelvis fastigheter, befolkningen och motorfordon. ARO-kontoren ska också ha tillgång till information om bland annat skatteuppgifter, socialförsäkringsuppgifter, information om årsredovisningar, lån, elektroniska överföringar och saldon på konton.

Utredningen har kommit fram till att ARO-kontoren har åtkomst till en stor del av, men inte all, den information som direktivet kräver. ARO-kontoren behöver till exempel få tillgång till information om lån, saldon på konton och kryptotillgångar. För finansiell information, det vill säga uppgifter om enskildas förhållanden till banker och andra finansiella företag, råder det i regel tystnadsplikt (ofta benämnd banksekretess). För att säkerställa att ARO-kontoren ska få tillgång till information som det råder banksekretess för lämnar utredningen förslag till ändringar i de lagar som styr de finansiella marknaderna. Förslagen innebär att verksamhetsutövarna blir skyldiga att lämna ut information till ARO-kontoren. Det säkerställs även att ARO- kontoren kan besluta om meddelandeförbud beträffande att uppgifterna har lämnats ut.

Ett nationellt center för tillgångsinriktad brottsbekämpning

Förverkandedirektivet ställer krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att underlätta det gränsöverskridande samarbetet för att återta tillgångar som härrör från brott. FATF:s rekommendationer fokuserar på effektivitet när det kommer till att återta tillgångar som kan kopplas till brott eller brottslig verksamhet. I samband med förverkandereformen uttalade regeringen att en grundläggande utgångspunkt för en reform bör vara att regelverket ska vara effektivt och möta vår tids utmaningar. Dessutom uttalades att det var ytterst angeläget att förverkandelagstiftningen var utformad på ett sätt som innebär att brottslighet inte lönar sig.

Den ekonomiska brottsligheten är mycket omfattande och de brottsbekämpande myndigheterna har på senare tid uppskattat att den kriminella ekonomin omsätter 100–150 miljarder kronor per år.

Endast en mindre del av den summan återtas av de brottsbekämpande myndigheterna. Det tyder på att mer skulle kunna göras för att återta brottsvinster och oförklarade tillgångar.

Den traditionella synen på de brottsbekämpande myndigheternas uppgifter är att de ska utreda och lagföra brott. Uppgiften att återta brottsvinster eller utreda varför en person har oförklarade tillgångar ses ofta som sekundär. Det finns givetvis förklaringar till varför det är så, bland annat att myndigheternas personella resurser är begränsade och att de av den anledningen måste prioritera vad som är viktigast i en brottsutredning. För att öka effektiviteten i den tillgångsinriktade brottsbekämpningen har utredningen kommit fram till att det kan finnas anledning att i vart fall delvis separera den traditionella brottsbekämpningen från den tillgångsinriktade brottsbekämpningen. Det skulle kunna åstadkommas genom att det inrättas ett nytt center för tillgångsinriktad brottsbekämpning.

Det nationella centret för tillgångsinriktad brottsbekämpning bör vara en expertfunktion i fråga om att spåra och följa tillgångar. I centrets uppdrag bör det ingå att arbeta både nationellt och internationellt med alla frågor kopplade till att återta tillgångar som härrör från brottslig verksamhet. I centrets uppdrag bör ingå att driva egna utredningar om självständigt förverkande av oförklarade tillgångar samt att bistå de brottsbekämpande myndigheterna vid komplicerade utredningar kopplade till brott eller brottslig verksamhet. Dessutom skulle ARO- och AMO-kontoren (se nedan) kunna knytas till det nationella centret för tillgångsinriktad brottsbekämpning.

Utredningen har resonerat om hur ett nationellt center skulle kunna organiseras och har kommit fram till att uppdraget antingen kan lämnas till en befintlig brottsbekämpande myndighet eller genom att det skapas en ny myndighetsgemensam samverkan för tillgångsinriktad brottsbekämpning. Under sommaren 2025 fick de brottsbekämpande myndigheterna i uppdrag att, utan att utredningens uppdrag inskränktes, bland annat analysera hur en myndighetsgemensam struktur som effektiviserar arbetet med att återta brottsvinster både nationellt och internationellt skulle kunna utformas. Myndigheternas uppdrag ska redovisas i mars 2026. Utredningen har bedömt att myndigheternas analys bör få stor betydelse för vilka vägval som görs i de organisatoriska frågorna. Av den anledningen har utredningen valt att inte lämna något skarpt förslag om var det nationella centret ska placeras och hur det närmare ska organiseras.

Krav på utredningar för att spåra tillgångar

Av förverkandedirektivet följer att utredningar för att spåra tillgångar omedelbart ska genomföras om det inleds en utredning om brott som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar. Även FATF:s rekommendationer har liknande krav. I svensk rätt finns det inget uttryckligt krav på att det ska utredas om det finns skäl att förverka egendom och inte heller när och på vilket sätt en finansiell utredning ska genomföras inom ramen för en brottsutredning.

För att uppfylla direktivets och FATF:s krav i det här avseendet, och för att arbetet med tillgångsinriktad brottsbekämpning ska bli mer effektivt, föreslår utredningen att det klargörs i rättegångsbalken att det ingår i förundersökningen att utreda om det finns skäl att förverka egendom. En helt generell regel som träffar alla brottsutredningar skulle emellertid riskera att minska effektiviteten i den brottsbekämpande verksamheten. Utredningen föreslår av den anledningen att regleringen begränsas på så vis att det inte behöver utredas om det finns skäl att förverka egendom om det med hänsyn till brottets allvar och karaktär inte är påkallat. Det innebär till exempel att det inte behöver utredas om egendom ska förverkas vid mindre allvarlig brottslighet där brottsutredningen helt färdigställs ute i fält och inte heller vid utredningar av brott som hanteras enligt det särskilda förfarande som finns för att åstadkomma en snabbare lagföring. Bestämmelsen innebär dock att det i princip alltid ska utredas om det finns skäl att förverka egendom vid utredningar av brott som kan generera brottsvinster.

Säkra och förverka tillgångar

I kapitel 3 i förverkandedirektivet finns det krav på hur medlemsländernas lagstiftning om bland annat frysning, förverkande, ersättning till brottsoffer och vidare användning av förverkad egendom ska vara utformad. Även FATF:s uppdaterade rekommendationer innehåller liknande krav.

Frysning

I förverkandedirektivet och i FATF:s rekommendationer finns det krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns bestämmelser om att egendom kan frysas, det vill säga säkras, när det är nödvändigt för att säkerställa ett eventuellt förverkande. Utredningen har bedömt att de möjligheter som enligt svensk rätt finns för att säkra egendom genom beslut om dispositionsförbud, beslag, förvar och kvarstad i huvudsak överensstämmer med de krav som ställs i direktivet och i FATF:s rekommendationer.

I förverkandedirektivet finns emellertid också krav på att ARO- kontoren ska kunna vidta omedelbara åtgärder för att säkra egendom på begäran av behöriga myndigheter i andra medlemsstater. Den möjligheten finns inte enligt gällande rätt.

En ny lag om omedelbara åtgärder

Eftersom förverkandedirektivet som nyss nämnts kräver att medlemsstaterna ska göra det möjligt för ARO-kontoren att vidta omedelbara åtgärder på begäran av andra medlemsstater, har utredningen bedömt att det behövs författningsändringar för att införliva direktivet i svensk rätt. Sådana omedelbara åtgärder ska enligt direktivet kunna vidtas när det är nödvändigt för att bevara egendom fram till dess att ett beslut om frysning har utfärdats, om det finns en omedelbar risk för att den egendom som ARO-kontoren har spårat och identifierat på uppdrag av en annan medlemsstat försvinner.

Utredningen föreslår att det införs en ny lag om omedelbara åtgärder som ARO-kontoren ska kunna vidta. En omedelbar åtgärd ska innebära ett förbud för den som anges i beslutet att förfoga över den egendom som beslutet avser. Med att den enskilde inte får förfoga över egendomen avses alla handlingar som kan innebära att egendomen undandras ett eventuellt framtida förverkande (till exempel genom att egendomen göms, säljs eller på något annat sätt skingras), men även sådant handlande som innebär att egendomen sjunker i värde. En omedelbar åtgärd ska kunna vidtas med alla typer av egendom. Beslut i brottmål om beslag eller kvarstad ska ha företräde framför ett beslut om en omedelbar åtgärd.

Polisen och Ekobrottsmyndigheten ska få fatta beslut om omedelbara åtgärder. Åtgärden ska verkställas enligt samma regler som gäller för beslag, det vill säga 27 kap. rättegångsbalken och den nya lag som föreslås om säkrad och förverkad egendom (se nedan). Åtgärden ska få bestå i som mest sju dagar, varefter den ska upphöra att gälla automatiskt om den inte redan har upphävts när fristen löper ut.

Förverkandebestämmelser

Utredningen har kommit fram till att den svenska förverkandelagstiftningen i huvudsak uppfyller de krav som ställs i förverkandedirektivet och i FATF:s uppdaterade rekommendationer. Endast i ett avseende föreslår utredningen att lagstiftningen ändras. För att den svenska bestämmelsen om utvidgat förverkande ska uppfylla FATF:s rekommendationer föreslår utredningen att penningtvättsbrott, näringspenningtvättsbrott och finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt terroristbrottslagen ska läggas till i listan över förverkandeutlösande brott.

Användning av förverkad egendom

I förverkandedirektivet uppmanas medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt att, när så är lämpligt, använda förverkad egendom för allmännyttiga eller sociala ändamål. Enligt förverkandedirektivet är det inte obligatoriskt för medlemsstaterna att vidta sådana åtgärder, men även i FATF:s uppdaterade rekommendationer upprepas det att förverkad egendom bör kunna användas för allmännyttiga eller sociala ändamål.

Utredningen föreslår därför att en del av intäkterna från statens försäljningar av förverkad egendom ska användas till förmån för brottsoffer. Det ska åstadkommas genom att 30 procent av statens intäkter från försäljningar av förverkad egendom ska tillfalla Brottsofferfonden. Dessutom föreslår utredningen att myndigheternas möjligheter att använda förverkad egendom i den egna verksamheten ska utvidgas. Det ska ske genom att det införs en möjlighet för myndigheter att oskadliggöra förverkad egendom genom att behålla den. En förutsättning för detta ska vara att egendomen utgörs av lösöre, behövs i den egna verksamheten och inte är förenad med någon särskild rätt.

Förvalta tillgångar

I kapitel 4 i förverkandedirektivet ställs ett antal krav om hur säkrad och förverkad egendom ska förvaltas. Liknande krav finns också i FATF:s uppdaterade rekommendationer.

Kraven om effektiv tillgångsförvaltning

Förverkandedirektivet kräver att medlemsstaterna ska säkerställa en effektiv förvaltning av säkrad och förverkad egendom – inklusive företag som har säkrats för fortsatt drift – fram till dess att den avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande. De myndigheter som ska ansvara för förvaltningen av egendomen ska på ett tidigt stadium göra en särskild bedömning av hur egendomen bör förvaltas, i syfte att minimera förvaltningskostnaderna och bevara egendomens värde fram till dess att den säljs.

Enligt förverkandedirektivet är medlemsstaterna också skyldiga att ha regler som möjliggör att säkrad egendom säljs före ett slutligt beslut om förverkande. En sådan möjlighet ska finnas om det rör sig om egendom som snabbt förlorar i värde, om lagrings- eller underhållskostnaderna för egendomen inte står i proportion till dess marknadsvärde eller om förvaltningen av egendomen kräver särskilda förhållanden och sakkunskap som inte finns lätt tillgänglig.

Ett annat krav i förverkandedirektivet är att varje medlemsstat ska inrätta eller utse minst en behörig myndighet som ska fungera som ett kontor för förvaltning av tillgångar, ett så kallat AMO-kontor ( asset management office ). Kontoret kan antingen vara den myndighet som har ansvar för säkrad egendom eller ha i uppgift att ge stöd till andra tillgångsförvaltande myndigheter.

Utredningen har identifierat att det krävs ett antal författningsändringar för att genomföra förverkandedirektivet och öka effektiviteten av förvaltningen av säkrade tillgångar. Med effektivitet avses i det här sammanhanget att värdet av egendomen ska bevaras och förvaltningskostnaderna minimeras. Inte minst kommer tillgångsförvaltningen att effektiveras när förverkandedirektivets krav om möjligheter till förtida försäljning av säkrad egendom införlivas i svensk rätt, efter- som sådana möjligheter i dag saknas hos flera av de myndigheter som hanterar beslag. Något som inte heller är möjligt enligt svensk rätt i dagsläget är att säkra företag för fortsatt drift, vilket förverkandedirektivet kräver att det finns förutsättningar för.

En ny lag om säkrad och förverkad egendom

Utredningen föreslår att det införs en ny lag om säkrad och förverkad egendom. Den nya lagen ska innehålla ett utbyggt regelverk om förvaltning av säkrad och förverkad egendom som säkerställer att förvaltningen av sådan egendom är effektiv oavsett vilken myndighet som ansvarar för egendomen och vilken typ av egendom det rör sig om. De myndigheter som på olika sätt berörs av det är Polisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket. Den nya lagen ska ersätta 1974 års lag om förfarandet med förverkad egendom och hittegods.

I den nya lagen ska innebörden av myndigheternas vårdplikt för säkrad och förverkad egendom beskrivas. Så länge egendom har säkrats genom ett tvångsmedel måste den förvaltande myndigheten sträva efter att den enskilde inte ska drabbas av någon värdeförstöring om säkringen senare hävs. Det innebär att egendomen ska vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn, samtidigt som det ska bevakas att inte kostnaderna för vården blir oproportionerliga i relation till syftet med att egendomen har säkrats eller i relation till den enskildes intresse av egendomen. En effektiv förvaltning innebär att myndigheterna behöver ha utrymme att göra särskilda hänsynstaganden kopplade till vissa typer av svårförvaltade egendomsslag, exempelvis kryptotillgångar, företag och immateriella rättigheter. Myndigheterna behöver också om möjligt beakta den uppfattning som egendomens ägare eller rättighetshavare har om hur egendomen bör förvaltas.

Rådighet över säkrad egendom och en möjlighet att utse en syssloman

Utredningen föreslår att den nya lagen ska innehålla rådighetsavskärande bestämmelser om att när myndigheter förvaltar säkrad egendom ska de som huvudregel ha samma rådighet över egendomen som dess ägare. Om den egendom som förvaltas är en andel som ger ett bestämmande inflytande i ett företag ska myndigheten omedelbart få samma behörighet och befogenhet som styrelsen och den verkställande direktören, om inget annat beslutas. Att företag kommer att kunna tas i beslag följer av att utredningen, som nämnts ovan, föreslår att alla typer av egendom ska kunna beslagtas.

Utredningen föreslår också att det i den nya lagen ska finnas en möjlighet för den myndighet som hanterar säkrad egendom att utse en syssloman för förvaltningen. Den som utses till syssloman ska vara lämplig för uppdraget. Sysslomannen ska ha rätt till skäligt arvode och ersättning för utgifter som uppdraget har krävt. Det bör i regel vara lämpligt att utse en syssloman om myndigheten säkrar ett företag där driften ska fortsätta. Myndigheterna kommer också, liksom tidigare, att ha möjlighet att anlita andra privata aktörer för olika förvaltningsuppgifter.

Särskilda förvaltningsbedömningar

Ytterligare ett förslag som syftar till att effektivisera egendomsförvaltningen är att det ska införas en bestämmelse om att de myndigheter som förvaltar säkrad egendom i vissa fall ska göra en särskild förvaltningsbedömning redan innan eller i samband med att egendomen säkras. Bestämmelsen ska placeras i den nya förordningen om säkrad och förverkad egendom. Genom bestämmelsen ska det säkerställas att myndigheterna har en genomtänkt strategi för tillgångsförvaltningen när det är motiverat på grund av egendomens art, exempelvis i fråga om egendom som är särskilt värdefull eller svår att förvalta.

Förtida försäljning och oskadliggörande av egendom

Utredningen föreslår också att det genom den nya lagen ska införas en möjlighet att sälja säkrad egendom i förtid om egendomen inte kan vårdas utan fara för att den hastigt faller i värde eller förstörs, om vården av den är förenad med alltför stora svårigheter eller kostnader eller om det annars finns särskilda skäl. Om egendomen inte kan säljas, kan befaras komma till brottslig användning eller om det annars finns särskilda skäl ska den i stället kunna oskadliggöras i förtid. Lik- som för övriga förvaltningsåtgärder ska den enskildes synpunkter på frågan om förtida försäljning eller oskadliggörande beaktas. Om den enskilde själv önskar att egendomen säljs eller oskadliggörs i förtid kan det ofta vara en lämplig förvaltningsåtgärd.

Kontor för tillgångsförvaltning

Utredningen har bedömt att det inte bör införas någon ny myndighet med ansvar för all säkrad egendom. I syfte att genomföra förverkandedirektivets krav om kontor för tillgångsförvaltning, AMO-kontor, föreslår utredningen i stället att Polisen och Kronofogden får i uppgift att vara sådana kontor. AMO-kontorets funktion ska vara att tillhandahålla stöd och sakkunskap till de tillgångsförvaltande myndigheterna. Ansvaret för den säkrade egendomen ska ligga kvar hos den myndighet som har verkställt beslaget eller kvarstaden. AMO-kontorens verksamhet ska regleras närmare genom ett nytt kapitel i förordningen om internationellt polisiärt samarbete.

Samla in, föra och redovisa statistik

För att det ska vara möjligt att analysera om förverkandelagstiftningen är effektiv eller inte, och om myndigheterna har satt upp lämpliga mål och genomför relevanta insatser vid rätt tidpunkt för att nå dessa mål, behövs det tillgång till statistiska uppgifter som innebär att korrekta analyser kan göras. Både förverkandedirektivet och FATF:s regelverk innehåller också krav på att statistik samlas in och redovisas.

Brottsförebyggande rådet ansvarar för att samla in och rapportera sådan statistik som förverkandedirektivet kräver att medlemsstaterna ska redovisa. I dagsläget saknas dock nödvändiga förutsättningar för att Brottsförebyggande rådet ska kunna samla in informationen i strukturerad form från de myndigheter som har tillgång till uppgifterna. Det pågår för närvarande ett projekt inom samverkan för Rättsväsendets digitalisering som ska mynna ut i att statistik om beslagtagen egendom kan samlas in på ett strukturerat sätt. Det är dock svårt att uttala sig om i vilken omfattning projektet omhändertar samtliga krav som följer av förverkandedirektivet eftersom kravspecifikationen för projektet inte är beslutad än.

Utredningen har därför föreslagit att regeringen ska följa det pågående projektet och att de myndigheter som har statistiken ska åläggas en skyldighet att rapportera den till Kommissionen om det senare visar sig att Brottsförebyggande rådet inte kommer att ha förutsättningar att leverera statistiken i tid.

Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande

I utredningens uppdrag har det ingått att säkerställa att beviskravet vid utvidgat förverkande är utformat på ett sätt som innebär att förverkandereformen kan utgöra ett så effektivt verktyg i brottsbekämpningen som möjligt, utan att sanktionen riskerar att förlora sin legitimitet. En del av det uppdraget har varit att ta ställning till om det ska införas en omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande.

Utredningen har gått igenom de tidigare överväganden som har gjorts beträffande bestämmelsens beviskrav och tillämpning och har kunnat konstatera att beviskravet hittills inte har orsakat några problem vid rättstillämpningen. Bland annat mot den bakgrunden, och eftersom beviskravet sänktes till övervägande sannolikt i november 2024, har utredningen gjort bedömningen att det inte finns något behov av en omvänd bevisbörda för att bestämmelsen om utvidgat förverkande ska kunna tillämpas på ett effektivt sätt. Utredningen anser därför att det inte bör införas en omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande.

I enlighet med utredningens uppdrag har det, trots nämnda ställningstagande, lämnats ett förslag på hur en reglering med omvänd bevisbörda skulle kunna utformas.

Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen

För att utföra uppdraget om att följa tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen har utredningen bevakat och gått igenom domar om självständigt förverkande. Genomgången visar i allt väsentligt att de prövningar som har gjorts i domstol ser ut att ha fungerat som tänkt.

I syfte att uppmärksamma eventuella tillämpningsproblem har utredningen också gjort ett utskick till expertgruppen samt ett antal myndigheter och domstolar, där de har ombetts att lämna synpunkter på den nya förverkandelagstiftningen och berätta om de stött på problem, tycker att något saknas eller är svårt att tillämpa, eller om de haft andra medskick. De tillfrågade myndigheterna och domstolarna har identifierat ett antal brister som har föranlett utredningen att föreslå författningsändringar. Några exempel på sådana ändringar är följande.

• Fullgörelseförverkande ska även få ske vid sådana värdeförverkanden som görs i stället för förverkande av brottsföremål. Det innebär att förverkande av annan egendom ska få göras för att fullgöra ett förverkande i form av en betalningsförpliktelse, om betalningsförpliktelsen avser ett värde som förverkas i stället för ett brottsföremål (exempelvis för att brottsföremålet inte längre finns i behåll).

• Det ska införas en ny bestämmelse som innebär att tiden innan ett förverkande förfaller får förlängas med fem år i taget under vissa förutsättningar. Det gör att förverkandebeslut kommer kunna bestå längre tid än tio år i de fall där det är motiverat av särskilda skäl.

• Upplysningsskyldigheten för revisorer i de associationsrättsliga lagarna och i revisionslagen ska utvidgas så att den även avser upplysningar i mål om självständigt förverkande.

• Tvångsmedlet undersökning på annat ställe ska göras tillämpligt i utredningar om självständigt förverkande. Det ska också förtydligas på vilket sätt tvångsmedlet hämtning till förhör är tillämpligt i mål om självständigt förverkande.

• I mål om självständigt förverkande ska det vara möjligt att delge såväl slutunderrättelser av utredningen som stämningsansökningar genom delgivningssätten kungörelsedelgivning och tillgänglighetsdelgivning.

Beträffande vissa av de frågor som rättstillämparna har uppmärksammat har utredningen dock stannat för att inte lämna några författningsförslag. Det gäller exempelvis följande.

• Kustbevakningen bör inte få uppgiften att inleda utredningar om självständigt förverkande.

• Möjligheten att besluta om solidariskt förverkande av brottsvinster bör inte utvidgas.

• Det bör inte ställas några nya krav på åklagarna att ange utförligare grunder i stämningsansökningar.

Konkurrens mellan enskilda anspråk och förverkande

Utöver de nyss nämnda tillämpningsfrågorna har en fråga utretts mer ingående än övriga. Det gäller den nya regleringen av relationen mellan enskilda anspråk och förverkande, som har orsakat ett antal problem för domstolarna och de verkställande myndigheterna. Ett antal frågor har uppstått med anledning av den nya bestämmelsen i 36 kap. 22 § brottsbalken om att rätten vid förverkande av penningmedel i vissa fall ska fastställa att målsäganden ska få ersättning ur det som har förverkats.

En grundläggande fråga är vad det har för betydelse att målsäganden, om rätten fastställer en rätt till betalning ur förverkad egendom, enligt förarbetena till bestämmelsen inte längre kan vända sig till den enskilde med sitt anspråk.

Enligt utredningens mening är det inte självklart hur rättsläget ska uppfattas, trots vad som sägs i förarbetena. Men om regleringen innebär att målsäganden genom ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken avskärs helt från möjligheterna att driva sitt anspråk på något annat sätt än genom fastställelsen om förverkad egendom, skulle det innebära att ett sådant förordnande kan ha negativa effekter för målsäganden. De negativa effekterna består bland annat av att målsägandens möjlighet att få skadestånd av en av flera solidariskt ansvariga begränsas, att målsägandens anspråk prioriteras efter andra anspråk vid löneutmätningar och att målsägandens anspråk förfaller redan efter tio år när förverkandebeslutet förfaller. Dessutom leder en sådan innebörd av regeln till problem i överrättsprövningen – till exempel att överrätten kan vara förhindrad att meddela ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken om målsäganden inte är part där, eller att målsäganden får partsställning trots att det enskilda anspråket inte har överklagats.

Frågan är därför om reglerna borde ändras för att komma till rätta med problematiken. Utredningen har övervägt fem alternativa sätt att lösa frågan. Det finns för- och nackdelar med alla alternativ. Någon enkel och helt invändningsfri lösning har utredningen inte kunnat identifiera. Med hänsyn till detta och med beaktande av att de nya reglerna har varit i kraft relativt kort tid – och erfarenheterna av att tillämpa dem följaktligen är begränsade – har utredningen valt att inte lägga fram något skarpt lagförslag i den här delen. Utredningen har dock lämnat en skiss på hur författningsändringar skulle kunna se ut om regeringen ändå skulle vilja gå vidare med det alternativ som enligt utredningen framstår som det mest tilltalande.

Alternativet innebär sammanfattningsvis att rätten bara ska fastställa en rätt för målsäganden till betalning ur vad som förverkas när det finns penningmedel i beslag, och ska underlåta förverkande i den utsträckning förverkandet i övrigt svarar mot målsägandens enskilda anspråk. Alternativet skulle göra att målsäganden slipper de negativa effekter som ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken leder till, samtidigt som det skulle leda till förenklingar för domstolarna och de verkställande myndigheterna. Alternativet säkerställer dessutom att brottsvinster alltid neutraliseras.

I utredningen föreslås även att det allmänna kraftsamlar mot illegal ip-tv genom en rad andra åtgärder. Myndigheter som Skatteverket och Polisen bör prioritera ärenden som avser dessa olagliga tjänster. Patent- och registreringsverket och Post- och telestyrelsen bör få särskilda uppdrag på området. Regeringen bör ta initiativ till att samla företrädare för berörda företag i syfte att även driva på frivilliga insatser, t.ex. vad gäller att hindra betalningar till återförsäljare av olagliga tjänster och ta bort resultat i sökmotorer som avser olagliga tjänster.

Som en del av denna kraftsamling bör regeringen också låta utreda möjligheterna att liveblockera, dvs. att stänga ner olovliga vidaresändningar under pågående evenemang. Även om domstol redan i dag kan fatta beslut om blockeringsförelägganden är det oklart om sådana beslut med nuvarande regelverk skulle kunna utformas så att berörda rättighetshavare ges möjlighet att kräva snabb blockering av ip-adresser som används för att förmedla innehåll olovligen medan ett evenemang pågår. Det här är en möjlighet som redan finns i flera andra europeiska länder och som enligt utredningens bedömning även behöver prövas här för att stoppa illegala sändningar av inte minst sport.