Bodelning och betänketid – en effektivare process

• om det bör införas en tidsgräns för bodelningsförrättningen,

• om möjligheterna att få ersättning enligt ersättningsgarantin bör förbättras,

• om bodelningsförrättarens bodelningsbeslut ska kunna verkställas, och

• om det bör införas kompetenskrav för bodelningsförrättare.

Utredningen har även haft i uppdrag att lämna nödvändiga författningsförslag.

De olika delarna i uppdraget samt utredningens förslag och bedömningar sammanfattas i huvuddrag nedan.

Utökade möjligheter till äktenskapsskillnad utan betänketid

Den svenska lagstiftningen om äktenskapsskillnad bygger sedan 1970-talet på principen att en makes vilja att upplösa äktenskapet ska respekteras och att skälen till en ansökan om skilsmässa inte behöver redovisas. I vissa fall ska äktenskapsskillnaden dock föregås av att betänketid löper om minst sex månader. Det främsta syftet med det är än i dag att minska risken för att ett förhastat beslut drabbar en familjemedlem som inte tagit del i det. Det kan vara den andra maken eller eventuella barn.

Kravet på betänketid kan dock upplevas som ett hinder för den som vill skiljas och inte helt stämma överens med grundtanken för äktenskapsbalken att ett äktenskap ska vara en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer. Till detta kommer att vanorna kring familjebildning har förändrats, liksom aspekten att det i ett äktenskap kan förekomma att en make eller barn är utsatta för våld eller andra kränkningar från den andra maken.

I en situation när bara den ena maken vill skiljas finns det för närvarande ett krav på att en skilsmässa ska föregås av betänketid. Utredningen bedömer att det kravet bör tas bort. Genom en sådan ändring blir en makes valfrihet starkare än tidigare. Den grundläggande rätten att var och en av makarna har rätt till äktenskapsskillnad framhävs ytterligare. Som huvudregel ska viljan att skiljas alltså leda till omedelbar äktenskapsskillnad, utan att den ska föregås av betänketid.

När barnperspektivet gör sig gällande är förhållandena däremot annorlunda. Liksom hittills bör äktenskapsskillnad föregås av betänketid om någon av makarna varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad. Ett borttagande av kravet på betänketid i dessa fall skulle i princip innebära ett avskaffande av systemet med betänketid.

Barnets intresse av att makarna fattar genomtänkta beslut bör alltjämt ges en särskild vikt i dessa fall. Att betänketid löper behöver visserligen inte vara till fördel för barnet i samtliga fall utan kan medföra att ett barn påverkas negativt av det. Det kan orsakas av allt från en ovisshet om vad som ska hända med livssituationen till förekomsten av våld i familjen. Olika intressen gör sig gällande i olika fall. Samtidigt ska det understrykas att kravet på betänketid inte hindrar att makarna lever åtskilda och därmed att en faktisk separation kan komma till stånd. Utredningen gör den sammantagna bedömningen att det inte framkommit tillräckliga skäl för en så genomgripande förändring av systemet med betänketid. Trots att betänketid ska löpa som huvudregel i dessa fall respekteras makens fria vilja på det sättet att det finns en ovillkorlig rätt att upplösa äktenskapet.

En särskild fråga som utredningen har tittat på är om det bör införas ett undantag från kravet på betänketid när det förekommit våld i äktenskapet . Även om makarna som sagt inte behöver bo tillsammans under betänketiden är det ett befogat intresse att kunna skiljas utan fördröjning i dessa fall. Utredningen bedömer dock att det finns påtagliga svårigheter med hur utformningen och tillämpningen av en sådan regel ska kunna ske på ett effektivt och rättssäkert sätt. Svårigheterna innebär att den förväntade effekten av regeln kan antas bli liten. Utredningen lämnar därför inget sådant förslag. Genom att ta bort det nuvarande kravet på betänketid när bara den ena maken vill skiljas uppnås likväl en tydlig förbättring av det gällande läget, om än inte i de fall när betänketid ska löpa på grund av att det finns barn i bilden.

I syfte att förenkla skilsmässoprocessen föreslår utredningen att det inte längre ska krävas någon begäran om fullföljd av äktenskapsskillnaden. Att på det sättet aktivt behöva uttrycka sin vilja att skiljas två gånger kan hindra den som vill lämna en relation. Förslaget bör därför underlätta uppbrottsprocessen för en make som är utsatt för våld eller andra kränkningar inom äktenskapet. Förslaget innebär att dom på äktenskapsskillnad ska meddelas så snart betänketiden om sex månader har löpt ut.

Förutom när barnperspektivet gör sig gällande ska betänketid enligt gällande rätt löpa när makarna är överens om det. Den möjligheten bör finnas kvar. När det finns en gemensam vilja om att betänketid ska löpa finns det anledning att tro att den kan skapa gynnsamma förutsättningar för samtal eller familjerådgivning.

Förslag för en effektiv och rättssäker bodelningsprocess

Utgångspunkter för ett förbättrat regelverk

När ett äktenskap upplösts ska det förrättas en bodelning. Sådan kan också komma till stånd redan under äktenskapet. Reglerna om bodelning syftar till att åstadkomma en värdemässig utjämning mellan makarna. Under vissa förutsättningar ska bodelning genomföras även när ett samboförhållande upphör.

Om makar (eller sambor) inte kan enas om en bodelning på egen hand finns möjligheten att i domstol begära att bodelningsförrättare ska förordnas. Reglerna om bodelningsförrättningen har i huvudsak varit oförändrade sedan en lång tid tillbaka. I utredningens direktiv anges att det finns anledning att effektivisera den processen för att leva upp till dagens förväntningar på snabbhet och enkelhet. Handläggningen kan i dag försvåras av en makes passivitet eller obstruktion. Den ekonomiska upplösningen och fördelningen av tillgångar hindras därmed, med de negativa konsekvenser som det innebär för den andra maken. Bodelningsprocessen kan därför lägga hinder för den som vill lämna en relation och gå vidare i livet. Det förekommer att processen är ett forum bland flera där en make, oftast mannen, försöker att kontrollera och ta makt över den andra genom så kallat eftervåld och ekonomiskt våld.

De lagändringar som utredningen föreslår bör bidra till en effektiv och rättssäker bodelningsprocess samt motverka ekonomiskt våld. Förslagen bedöms få positiva konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män samt även gynna barn. En utgångspunkt för utredningens arbete har varit att regelsystemet för bodelningar måste passa såväl de ordinära fallen som de mer särpräglade. Man bör ha i åtanke att i de allra flesta fallen genomför makar eller sambor bodelningen på egen hand utan hjälp av domstol och bodelningsförrättare.

Bodelning måste begäras senast tio år efter äktenskapsskillnad

Makes giftorätt, och därmed rätten att erhålla bodelning, preskriberas inte. Av rättspraxis följer emellertid att rätten till bodelning kan upphöra om en make under lång tid har underlåtit att påkalla bodelning utan någon rimlig förklaring. Den tiden kan vara betydande och bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Utan en lagstadgad tidsfrist kan det därför uppstå problem för en make att efter äktenskapets upplösning bedöma sin ekonomiska situation och planera framtiden. Att genomföra en bodelning lång tid efter skilsmässan försvårar också den utredning som krävs och skapar en risk för onödiga och kostsamma tvister, även i förhållande till andra. Utredningen föreslår att det för bodelning med anledning av äktenskapsskillnad ska införas en tidsfrist: begäran om bodelning eller att få överta bostad eller bohag från den andra maken måste framställas senast tio år efter skilsmässan. Efter utgången av den tiden är rätten att begära bodelning annars förlorad.

En motsvarande regel finns för sambor, men där tidsfristen i stället är ett år. Flera skäl talar för att fristen bör vara längre för makar. Bland dessa kan nämnas att förutsättningarna för bodelning tydligt skiljer sig åt mellan sambor och makar. Regeln måste också ge ett tillräcklig skydd mot den ekonomiskt svagare makens risk för rättsförlust, det vill säga att inte få ut det som han eller hon har rätt till vid en bodelning på grund av att fristen gått ut. Även om det är obligatoriskt att bodela efter skilsmässa förekommer det vidare att makar väntar några år med att genomföra den för att till exempel lösa boendesituationen för eventuella barn. Regeln bör därför ta höjd för sådana praktiska och motiverade orsaker till att en bodelning dröjer något. En frist som motsvarar den allmänna preskriptionstiden om tio år bedöms ändamålsenlig.

Nya verktyg för bodelningsförrättare

Mot en part som försöker förhala en bodelningsförrättning krävs verktyg och sanktioner. Enligt gällande rätt kan bodelningsförrättaren begära att domstolen ska förelägga en make att uppge sina tillgångar och skulder vid hot om vite. Dessutom kan en make begära att den andra ska bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteckning under ed inför domstolen (se 17 kap. 5 § äktenskapsbalken). Utredningens uppfattning efter att bland annat ha genomfört möten med advokater och andra jurister samt intresseorganisationer är att de nuvarande verktygen för bodelningsförrättare inte är tillräckliga.

Utredningen föreslår därför en rad nya verktyg för bodelningsförrättaren och andra åtgärder för en effektiv och rättssäker handläggning. De är avsedda att driva på förrättningen, skapa underlag för bodelningen och balansera styrkeförhållandena mellan makarna.

1. Till att börja med finns det skäl att tydliggöra bodelningsförrättarens uppdrag . Det har betydelse för vilka verktyg bodelningsförrättaren bör ha tillgång till och hur de ska användas. Denne ska genomföra bodelningen skyndsamt och ändamålsenligt samt verka för att makarna når en överenskommelse. Han eller hon ska utöva materiell processledning och ge makarna information om bland annat förrättningen och de huvudsakliga rättsliga förutsättningarna för bodelningen. När det är lämpligt ska förrättaren få vidta utredningsåtgärder. I första hand är det dock makarna som ansvarar för underlaget för bodelningen.

2. Enligt utredningens förslag ska var och en av makarna vara skyldiga att i god tid före ett första sammanträde uppge sina tillgångar och skulder samt vilket värde som maken anser att de har. Även särskilda yrkanden och omständigheter av betydelse för bodelningen ska anges. Ändamålet med en sådan ordning är att tillse att makarna bidrar till förfarandet redan från början och säkra att bodelningsförrättaren har ett tillräckligt underlag inför sammanträdet.

3. Utredningen föreslår att bodelningsförrättaren ska som huvudregel upprätta en bouppteckning . Endast om det är obehövligt kan bodelningsförrättaren låta bli att göra det. En bouppteckning utgör grunden för bodelningen och förrättarens prövning. Dessutom utgör bouppteckningen en förutsättning för ett viktigt påtryckningsmedel som kan användas när det finns osäkerhet kring uppgifter om tillgångar och skulder. Enligt utredningens förslag ska en förrättare kunna begära att makarna bekräftar riktigheten av bouppteckningen . Det får ske skriftligen eller muntligen, båda under straffansvar. Skriftligen sker genom att makarna undertecknar bouppteckningen på heder och samvete. Muntligen sker genom edgångssammanträde i domstol, vilket redan i dag kan begäras av den andra maken.

4. Om en make underlåter att lämna uppgifter om tillgångar och skulder till bouppteckning ska förrättaren ha befogenhet att vitesförelägga maken om uppgifterna, i stället för att som i dag gå via domstol. Befogenheten ska även omfatta uppgifter enligt den så kallade redovisningsplikten i 9 kap. 3 § äktenskapsbalken. Enligt den är makarna skyldiga att redovisa för sin egendom tills bodelningen är genomförd och lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen. Redovisningsplikten är för närvarande inte sanktionerad, vilket utredningen alltså föreslår bör ändras. Dessutom föreslås förrättaren ha möjlighet att förena en kallelse till sammanträde med vitesföreläggande. Även i det avseendet saknas i dag påtryckningsmedel. Det är inget hinder mot att genomföra sammanträdet men förrättningen kan ofta bli lidande av utevaron. Att ge bodelningsförrättaren denna befogenhet är en principiellt stor förändring eftersom viten för närvarande enbart kan föreläggas av myndigheter. Bodelningsförrättarens speciella uppdrag och de kompetenskrav som utredningen föreslår ska gälla för denne talar för att rättssäkerheten kan upprätthållas på ett fullgott sätt. Utdömande av vite ska dock ske av domstolen.

5. För det fall en make inte lämnar uppgifter om tillgångar och skulder ska bodelningsförrättaren även ha möjlighet att begära sådana uppgifter från andra än makarna . Några aktörer föreslås ha en skyldighet att lämna den typen av uppgifter till bodelningsförrättaren utan hinder av sekretess. Det gäller banker och andra finansiella företag, försäkrings- och tjänstepensionsföretag, bostadsrättsföreningar och Skatteverket. Uppgifter som förrättaren ska få hämta in från dem avser bland annat värdet av konton som maken har hos banken, värdet av liv- eller tjänstepensionsförsäkringar, bostadsrätter och inkomstdeklarationer. Bodelningsförrättaren får avgöra om befogenheten bör användas i det enskilda fallet. Planlös efterforskning av bevis i hopp om att finna uppgifter till fördel för den andra maken bör undvikas. Den andra maken bör alltså i normalfallet behöva ge konkret anledning till varför och hur utredningsåtgärden bör vidtas. Den behandling av uppgifter som förslaget kan leda till kommer att utgöra ett intrång i enskildas personliga integritet. Behandlingen är dock nödvändig för att säkerställa effektiva och rättssäkra bodelningar. Intrånget är proportionerligt i förhållande till det syftet.

6. Ett av flera verktyg som har efterfrågats från bodelningsförrättare är stupstocksföreläggande . Utredningen föreslår att förrättaren ska kunna meddela makarna att de efter en viss tidpunkt får framställa ett nytt yrkande, åberopa en ny omständighet eller ge in eller begära ny utredning endast om maken gör sannolikt att han eller hon har haft en giltig ursäkt att inte göra det tidigare eller bodelningen inte fördröjs i någon väsentlig mån om maken tillåts att göra det. En sådan så kallad mjuk stupstock kan motverka förhalningsförsök och bidra till en mer effektiv handläggning. Den bör i allmänhet användas mot slutet av handläggningen när förrättaren vill säkra upp att inget ytterligare ges in som kan fördröja bodelningsbeslutet. Utredningens bedömning är att stupstocken däremot inte ska följa med till en eventuell klanderprocess i domstol.

7. När en make av olika skäl är inaktiv i förfarandet kan det leda till att bodelningsförrättaren får svårt att nå fram till ett bodelningsbeslut. Utredningen föreslår en reglering med innebörd att när en make utan giltigt skäl uteblir från ett sammanträde eller inte följer ett föreläggande, ska det inte hindra att bodelningsförrättaren kan fortsätta handläggningen och avgöra bodelningen på det material som finns och vad som i övrigt har förekommit. Förslaget kan alltså främja den andra makens rätt till en bodelning inom rimlig tid. Dessutom kan den föreslagna regeln fungera som ytterligare påtryckningsmedel mot den inaktiva maken efter- som underlåtenheten kan ges betydelse vid bodelningsförrättarens bedömning av underlaget.

8. Två ytterligare förslag som förtjänar att nämnas är dels att en bodelning ska få genomföras utan sammanträde om det är lämpligt, dels att bodelningsförrättare ska ges fler och enklare sätt att delge makarna handlingar på . Det sistnämnda föreslås i princip gälla även för boutredningsman och skiftesman.

Mellanbeslut och särskild talan i bodelningsfråga

En bodelning kan ibland vara beroende av att en viss tvistefråga först prövas eftersom utfallet i den frågan har betydelse för övriga frågor i bodelningen. Det kan till exempel gälla om ett äktenskapsförord ska jämkas eller om rätten att begära bodelning har gått förlorad

(jfr utredningens förslag ovan). Bodelningsförrättaren är behörig att pröva en sådan prejudiciell fråga om den inte är föremål för rättegång. Det saknas däremot lagregler som ger förrättaren rätt att fatta ett särskilt beslut ( mellanbeslut ) i frågan som kan ligga till grund för den fortsatta handläggningen av bodelningen. Den osäkerhet som finns i rättstillämpningen bedöms motverka de processekonomiska fördelarna som kan finnas med mellanbeslut.

Utredningen föreslår att det ska regleras i lag att förrättaren får fatta mellanbeslut om det är lämpligt med hänsyn till utredningen. Denne ska bestämma om klander av beslutet ska få ske särskilt eller endast i samband med klander av det slutliga bodelningsbeslutet.

En viktig förutsättning för mellanbeslut är som sagt att frågan inte får vara föremål för rättegång. En make kan nämligen genom särskild talan låta domstolen pröva frågan i stället, trots att en bodelningsförrättare är förordnad för att pröva makarnas tvistefrågor med anledning av bodelningen. Den möjligheten kan användas i förhalningssyfte. Den gör också att det som kan kallas för instansordningen för bodelningsförrättningar blir mindre konsekvent i sin form och sannolikt också mindre tids- och kostnadseffektiv än om möjligheten att föra särskild talan inte fanns.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att en domstol inte ska få pröva en fråga mellan makar eller sambor som en bodelningsförrättare som är förordnad för dem kan pröva. Rättegångshindret ska gälla från det att en ansökan om förordnande av bodelningsförrättare har getts in till domstolen till dess att förordnandet har upphört eller ett beslut om avslag har vunnit laga kraft. Hindret ska vara dispositivt, det vill säga något hinder ska inte föreligga om svaranden inte invänder om det i rätt tid. Om makarna är överens kan de alltså få sin fråga prövad i domstol medan bodelningsförrättningen i regel vilar.

En tidsgräns för bodelningsförrättningen

Att bodelningar drar ut på tiden, ibland flera år, är av rättssäkerhetsskäl ett problem. Det kan också medföra att den ekonomiskt svagare maken inte har förutsättningar att gå vidare i livet och ordna sin boendesituation. Mot den bakgrunden lämnar utredningen förslag om att införa en tidsgräns på nio månader för bodelningsförrättarens uppdrag. Utgångspunkten är att alla bodelningar ska vara slutförda inom den tiden. Enklare bodelningar kan och bör gå fortare än så, och det finns bodelningar vars omfattning och karaktär kan kräva längre tid av godtagbara skäl.

Om förrättningen inte är genomförd inom nio månader ska bodelningsförrättaren informera makarna om det och uppge anledningen till att så inte kunnat ske. Domstolen föreslås inte i direkt mening vara involverad i tidsgränsen eller tillhörande rapporteringsskyldighet. Något särskilt kontroll- eller tillsynsansvar föreslås inte. Men en make som bedömer att bodelningsförrättaren har försenat handläggningen kan begära att denne entledigas. Domstolen får då pröva om det finns skäl för det. Utredningens förslag bedöms vara både kostnadseffektivt och enkelt att tillämpa i jämförelse med andra alternativ som övervägts.

Som komplement till tidsgränsen föreslår utredningen att förrättaren ska upprätta en tidsplan för handläggningen i samråd med makarna, om det inte av något särskilt skäl är obehövligt. Makarna ska fortlöpande kontrollera att tidsplanen kan hållas och i annat fall genast anmäla det till förrättaren. Om förrättaren bedömer att den inte kan hållas ska parterna underrättas om en ny tidsplan.

Eventuella förhoppningar om att en tidsgräns ensam kan garantera snabba bodelningsförrättningar bör tonas ned. Ett sådant system skulle förutsätta en ensidig prioritering av tidsaspekten. I praktiken kan ett bodelningsbeslut inte hastas fram utan att beakta det grundläggande i att en fullgod utredning är avgörande för att en bodelning ska bli så materiellt riktig som möjligt. Med det sagt bör tidsgränsen och tidsplanen samverka med flera andra av utredningens förslag och på så vis gemensamt bidra till en målinriktad handläggning och snabbare förrättningar.

Med hänsyn tagen dessutom till utredningens förslag om att förrättaren ska genomföra bodelningen skyndsamt och ändamålsenligt har utredningen inte anledning att tro att tidsgränsen kan bli normerande och få motsatt effekt än den önskade.

Förslag om kostnaderna för bodelningen

Bodelningsförrättaren har rätt till skäligt arvode och ersättning för sina utgifter. Kostnaderna ska betalas av makarna med som utgångspunkt hälften var, dock med solidariskt ansvar i relation till bodelningsförrättaren. Om en make har varit vårdslös eller försumlig i sitt agerande är det ett skäl för förrättaren att bestämma en annan fördelning. Det sker i så fall först i slutet av handläggningen, i bodelningsbeslutet.

De tillgångar som bodelningen kan förväntas leda till finns inte tillgängliga för den ekonomiskt svagare maken under processen och kan därför inte användas till betalning av bodelningsförrättaren förrän bodelningen är genomförd. I allmänhet begär bodelningsförrättare förskottsbetalning. Om en make vägrar att betala sin del kan följden bli att den andra maken måste betala hela förskottet till förrättaren, för att sedan regressvis kräva maken på dennes del. För en ekonomiskt svagare make kan det därmed vara svårt att genomföra en bodelning.

För detta ändamål finns ersättningsgarantin. Under vissa förutsättningar garanterar staten att betala ersättning till bodelningsförrättare för högst fem timmars arbete. Många gånger räcker inte det för att slutföra en bodelning. Den allmänna prisutvecklingen i samhället har dessutom medfört att garantin kommer i fråga i långt färre fall än vad som ursprungligen var avsett.

Mot denna bakgrund lämnar utredningen flera olika förslag som vart och ett är avsett att förbättra den nuvarande ordningen.

1. Möjligheterna att få ersättning enligt ersättningsgarantin ska förbättras på så sätt att:

• nivån för vad en sökande får ha i årsinkomst (ekonomiskt underlag) för att få tillgång till garantin höjs från 130 000 kronor till sju gånger prisbasbeloppet, vilket motsvarar 414 400 kronor för 2026,

• antalet arbetstimmar som garantin kan ersätta höjs från fem till tio,

• ersättning enligt garantin ska betalas ut om maken har en andel i boet som efter avdrag för skuldtäckning är värd mindre än tre gånger prisbasbeloppet, vilket motsvarar 177 600 kronor för 2026 och är en höjning från nivån om 100 000 kronor som gäller i dag, och

• båda makarna ska kunna ha rätt till garantin samtidigt, under särskilda förhållanden.

• Statens kostnader för ett sådant förslag bedöms som relativt låga i sammanhanget (cirka 4–6 miljoner kronor per år) och kan finansieras av de besparingar som uppstår genom utredningens andra förslag.

2. Efter begäran från en make ska bodelningsförrättaren kunna besluta att maken ska ha rätt till ett förskott av bodelningslott från den andra maken. Det ska gälla om det är uppenbart att den förstnämnda maken vid bodelningen har rätt till en lott vars värde överstiger förskottet och det i övrigt är lämpligt. Beslutet ska få verkställas direkt (se nedan). På så sätt kan maken få tillgång till pengar som annars skulle vara låsta för honom eller henne tills processen är avslutad och verkställighet kan ske. Pengarna kan komma till användning för till exempel betalning av förskottsarvode eller för att ordna boendesituationen. Vid bodelning med anledning av den ena makens död ska denna rätt till förskott däremot inte gälla. I stället får ärvdabalkens regler då användas.

3. Det som var och en av makarna har betalat i ersättning eller förskott på ersättning till bodelningsförrättaren ska anges i bodelningsbeslutet och tillgodoräknas maken. Beloppet ska antingen dras av eller läggas till i förhållande till bodelningslikviden. Förrättaren ska alltså ha rätt att besluta över regressfordran avseende förrättarens arvode mellan makarna. Den make som har betalat förskottet tvingas då inte att kräva betalning av den andra maken i särskild ordning, vilket ibland kan kräva att den förstnämnda maken först utverkar en exekutionstitel.

4. Det ska bli enklare att frångå huvudregeln att bodelningsförrättarens kostnader ska delas lika mellan makarna. Med andra ord ska det krävas mindre för ett beslut om skevdelning, vilket avser båda de fall som omfattas av regeln. Utan yrkande får bodelningsförrättaren bestämma en annan skälig fördelning av kostnaderna om den ena maken har orsakat fördröjning eller ökade kostnader genom att utebli från ett sammanträde eller inte följa ett föreläggande, genom påstående eller invändning, som han eller hon insett eller borde ha insett saknade fog, eller annars genom vårdslöshet eller försummelse. Därmed bör sådan skevdelning utgöra ett starkare påtryckningsmedel än i dag mot en make som försöker förhala processen. Skevdelning ska också få ske om makarnas ekonomiska förhållanden ger anledning till det, vilket innebär ett lägre krav än det nuvarande rekvisitet ”särskild anledning”.

Vissa beslut av bodelningsförrättare ska kunna verkställas

En bodelning leder ofta till att bestämd egendom ska utges av den ena maken till den andra eller att en bodelningslikvid ska betalas i pengar. Om en make inte frivilligt följer ett bodelningsavtal eller bodelningsförrättarens beslut måste den andra maken få bodelningen tvångsvis verkställd. Eftersom varken avtalet eller beslutet utgör en exekutionstitel kan det inte läggas till grund för verkställighet. Maken måste därför först utverka en exekutionstitel, antingen genom att vända sig till Kronofogdemyndigheten eller domstol. Det förfarandet är tidskrävande och kostar pengar, vilket medför att bodelningsprocessen fördröjs och fördyras ytterligare.

Utredningen föreslår att bodelningsförrättares bodelningsbeslut, beslut om förskott av bodelningslott eller bodelningsavtal som är fastställt av en bodelningsförrättare ska utgöra exekutionstitlar som kan verkställas om de innehåller en förpliktelse. I ett bodelningsbeslut ska förrättaren förplikta en make att utge betalning eller lös egendom om bodelningen innebär att maken har en sådan skyldighet och den inte är villkorad av någon annan prestation eller händelse.

Det sagda innebär att om bodelningen exempelvis är villkorad av att en bank ska befria en av makarna från ansvaret för en skuld ska bodelningsbeslutet inte göras verkställbart. De förpliktelser som kan följa med ett villkorat bodelningsbeslut bedöms vara svåra att verkställa genom Kronofogdemyndigheten. Däremot, i de fall som något villkor inte finns ska förrättaren alltså tillse att beslutet utformas på ett sätt så att det kan verkställas. Det ska ske utan begäran därom. Bodelningsbeslut ska få verkställas enligt det som gäller för dom.

När det gäller bodelningsavtal bör utgångspunkten vara att det inte utgör en exekutionstitel. Om avtalet har ingåtts under tiden som en bodelningsförrättare varit förordnad ska dock denne på båda makarnas begäran få fastställa avtalet. En förutsättning för det ska vara att avtalet innehåller en förpliktelse att utge betalning eller lös egendom, som inte är villkorad av någon annan prestation eller händelse.

Beslutet ska få verkställas genast, det vill säga som en lagakraftägande dom om inte annat beslutas med anledning av talan mot det.

Som nämnts ovan ska även ett beslut om förskott av bodelningslott få verkställas genast.

Anslutningsklander

En make som är missnöjd med en bodelningsförrättares bodelningsbeslut får klandra det genom att väcka talan mot den andra maken i domstol. Det förekommer att domstolar har att hantera en del bodelningstvister trots att det finns skäl att anta att båda makarna kunde ha nöjt sig med det bodelningsbeslut som förrättaren fattat. Anledningen till att det ändå blir ett fall för domstol kan vara den osäkerhet som vardera make har att hantera om den andra kommer att nöja sig med beslutet eller klandra det. Risken som en make står om bara den andra maken klandrar beslutet är att som svarande i en klanderprocess inte kunna framställa egna yrkanden om ändring till sin fördel. Den nuvarande ordningen kan alltså skapa ojämna styrkeförhållanden i målet i domstol. Den kan också leda till att klander väcks för säkerhets skull och till att en eller båda makarna försöker undvika delgivning av bodelningshandlingen i syfte att få ett processuellt övertag.

Mot denna bakgrund bedömer utredningen att det bör införas en möjlighet för den make som inte klandrat bodelningen att göra det anslutningsvis om den andra maken har väckt klandertalan. Den som vill anslutningsklandra ska göra det inom tre veckor från det att maken delgavs stämning med anledning av den första klandertalan. En talan som förs anslutningsvis förfaller om den första klandertalan återkallas eller av annat skäl förfaller.

Samtidigt föreslår utredningen att tidsfristen för självständig (ordinär) klandertalan ska förkortas från fyra till tre veckor, i syfte att den sammanlagda tiden för klander inte ska bli alltför utdragen.

Tydligare kompetenskrav för bodelningsförrättare

Bodelningsförrättare förordnas av domstolen efter ansökan av en eller båda makarna. Några särskilda krav på den som ska utses anges inte i äktenskapsbalken. Domstolen ska dock pröva om personen är lämplig för uppgiften.

Ett förordnande att vara bodelningsförrättare är ett personligt uppdrag som ofta kan innehålla komplicerade frågor av varierande art, såväl beträffande den materiella rätten som att driva processen framåt. Förfarandet har likheter med en domstolsprövning i första instans och förutsätter att den som tillämpar de rättsliga reglerna har nödvändig kunskap, erfarenhet och integritet. Att det är domstol som utser förrättaren skapar en berättigad förväntan hos makarna att uppdraget ska utföras med den kvalitet som krävs. Till detta kommer utredningens förslag om fler verktyg och utvidgad behörighet, vilket utgör ytterligare skäl för att kompetenskrav behöver införas för att säkerställa att reglerna tillämpas effektivt och rättssäkert.

Utredningen föreslår att till bodelningsförrättare ska få förordnas en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan person som har avlagt de kunskapsprov som krävs för behörighet till domaranställning. Endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget ska få förordnas. Om makarna är överens om valet av bodelningsförrättare bör det ges särskild betydelse vid lämplighetsbedömningen.

Förslag på förändringar för boutredningsman och skiftesman

När en make avlidit övergår skötseln av alla den avlidnas ekonomiska angelägenheter till dödsboet, vilket företräds av delägarna. Det förekommer att de är oense om avvecklingen eller att den kräver särskilda sakkunskaper. En ansökan kan göras hos tingsrätt om att dödsboet ska avträdas till förvaltning av boutredningsman och att en sådan ska utses. Sedan boet beretts för arvskifte ska rätten på en dödsbodelägares begäran utse någon att vara skiftesman för att genomföra ett sådant. En boutredningsman som är utsedd av domstolen för förvaltningen av ett dödsbo efter en makes död är i regel både bodelningsförrättare och skiftesman utan särskilt förordnande om det.

Reglerna om boutredningsman och skiftesman har på olika sätt anknytning till dem som gäller för bodelningsförrättare. Särskilt betydelsefullt är att det sedan lång tid tillbaka är i princip samma regelverk för skiftesman och bodelningsförrättare. Lagtekniskt är det löst genom en hänvisning i 23 kap. 5 § 1 st. ärvdabalken till flertalet paragrafer i 17 kap. äktenskapsbalken. När utredningen nu föreslår ett stort antal ändringar av reglerna i det kapitlet måste överväganden ske om sådana ska gälla även för arvskifte, skiftesman och delägare i boet.

Utredningen bedömer att utgångspunkten bör vara att regel-

verket för skiftesmannen bör fortsätta att vara i huvudsak detsamma som i dag. De omständigheter som föranlett denna utredning gör sig inte gällande på samma sätt vid arvskiften som vid bodelningar. Uppdragen som bodelningsförrättare respektive skiftesman skiljer sig åt i praktiken. För en skiftesman har reglerna om bouppteckning och makarnas skyldighet att uppge sina tillgångar och skulder ingen direkt betydelse. Utredningen föreslår därför att de nya reglerna för bodelningsförrättare inte ska tillämpas av skiftesmannen, med några undantag. De viktigaste av dem är att arvskifte ska få genomföras utan sammanträde om det är lämpligt, skiftesmannen ska få fatta mellanbeslut och anslutningsklander av arvskifte ska vara tillåtet. När det särskilt gäller förslaget om att införa kompetenskrav för bodelningsförrättare ska sådana krav alltså inte gälla för den som utses till skiftesman. Samma krav som tillämpas i dag ska fortsätta att göra det.

Reglerna för boutredningsman finns i ärvdabalken och är fristående från dem för bodelningsförrättare. Som nämnts ovan gäller däremot att en boutredningsman som är utsedd av domstolen i regel är bodelningsförrättare och skiftesman utan särskilt förordnande om det. När boutredningsmannen har rollen som bodelningsförrättare kommer alltså de nya reglerna att tillämpas.

Detta gör att förslaget om kompetenskrav för bodelningsförrättare får betydelse för boutredningsmannens uppdrag. Utredningen gör bedömningen att kraven inte bör gälla i det fallet. Det innebär att en boutredningsman som inte uppfyller kompetenskraven trots det kan vara bodelningsförrättare utan särskilt förordande. Vidare bedömer utredningen att boutredningsmannen då ska tillämpa alla de nya föreslagna reglerna för bodelningsförrättare. Med andra ord ska det nya regelverket gälla även vid bodelning med anledning av den ena makens död. Beslut om förskott av bodelningslott ska dock som sagt inte kunna fattas i dessa fall. Som nämnts ovan ska inte heller gälla förslaget om att införa en tioårsfrist för begäran om bodelning, när sådan ska ske med anledning av den ena makens död.

Ikraftträdande

Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2027.