En ny organisation av ekobrottsbekämpningen

En ny organisation av ekobrottsbekämpningen

Den kvalificerade och organiserade ekonomiska brottsligheten har blivit samhällsskadlig, gränsöverskridande och systemhotande

När Ekobrottsmyndigheten bildades för ett kvarts sekel sedan var en vanlig svensk definition av ekonomisk brottslighet kriminalitet som sker i eller med företag som i övrigt bedriver legal näringsverksamhet. Den ekonomiska brottsligheten ansågs främst omfatta s.k. manschettbrott, dvs. brottstyper som begås inom företagsvärlden och bland samhällets övre socioekonomiska skikt. Exempel på sådana brott är skattebrott och olika borgenärsbrott, som bokföringsbrott. Det var också främst för att utreda den sortens brottslighet som Ekobrottsmyndigheten bildades.

Vår kartläggning av hur den ekonomiska brottsligheten ser ut

i dag, 2025, har visat en i många avseenden skrämmande utveckling. Dagens ekonomiska brottslighet är inte bara ”manschettbrottslighet” utan omfattar väsentligt mycket mer. Dessutom finns det numera stora överlappningar mellan organiserad och ekonomisk brottslighet. Många ekonomiska brott är organiserade. Ekonomisk brottslighet finansierar dessutom organiserad vålds- och narkotikabrottslighet. Illegal verksamhet blandas ofta med legal näringsverksamhet. Ibland används företaget endast för att begå ekonomisk brottslighet och

i praktiken är företaget i dessa fall ett rent brottsverktyg.

Den ekonomiska brottsligheten innefattar en rad olika företeelser. Dessa sträcker sig från upplägg där företag används som brottsverktyg och där bedrägerier och välfärdsbrottslighet används för att finansiera annan organiserad brottslighet till olika sorters arbetslivskriminalitet med mänskligt lidande som följd och miljöbrottslighet till skada för miljö och hälsa. Den ekonomiska brottsligheten anknyter även till sanktionsbrott och otillåten påverkan till skada för demokrati och statsskick. Dessutom omfattas kvalificerade finansmarknadsbrott till skada för den fria konkurrensen och vår marknadsekonomi, lik- som skattebrott som gräver ur våra gemensamma tillgångar. Brottsligheten möjliggörs ibland genom färdiga brottsupplägg som köps på nätet och professionella möjliggörare. Det förekommer dessutom att organiserad brottslighet med hjälp av företagande och otillåten påverkan närmar sig ett samhällsövertagande, dvs. den utövar betydande makt i hela samhällssegment. Det förekommer även kopplingar till främmande statsmakter, terrorism och extremistmiljöer. Sammantaget har brottsligheten den karaktären att den hotar grundbultarna i vårt samhälle. Med andra ord har den blivit systemhotande.

Den ekonomiska brottsligheten i dag är en brottslighet som inte bara är komplex och svårutredd utan som också saknar gränser, såväl geografiskt som i fråga om lagrum och myndighetsgränser. Det är numera ofta samma kriminella nätverk som skjuter och säljer narkotika som gör sig skyldiga till ekonomisk brottslighet. Dessutom kan nätverksaktörer högre upp i hierarkin ägna sig åt ekonomisk brottslighet för att distansera sig från annan brottslighet som grova narkotikabrott och våldsbrott. Brotten har ofta internationella inslag. Pengarna försvinner ofta snabbt utomlands.

Något som särskilt utmärker ekonomisk brottslighet är att den i mindre utsträckning än andra brott anmäls och att den är mycket svårupptäckt. Den saknar inte sällan tydliga målsägande och kan i dessa fall upptäckas endast genom samhällets kontrollsystem. En problematik när det gäller utredning av organiserade brott generellt är att det är svårt att få tag på huvudmännen bakom brotten och brottsuppläggen. Dessa håller sig på avstånd från den faktiska brottsliga verksamheten. Ofta befinner de sig utomlands. Detta gäller även ekonomisk brottslighet. Ett sätt att distansera sig från andra brott är dessutom att utnyttja företaget som juridisk person och möjligheten att sätta målvakter som företrädare för detta. Ett annat sätt är att använda sig av komplexa företagsstrukturer, där legala företag används som fasad. Med digitaliseringen har det också blivit lättare att verka anonymt på distans.

Numera används ofta uttrycket ”den kriminella ekonomin”. Vi framhåller i vår analys att ekonomisk brottslighet och den kriminella ekonomin inte är liktydiga begrepp men att båda göder och finansierar den grova organiserade brottsligheten.

Det är således tydligt att ekobrott inte främst utgörs av isolerade företeelser i form av skatte- och borgenärsbrott, dvs. brott som utreds av Ekobrottsmyndigheten, och att verkligheten i dag är en annan än för 25 år sedan. Sammanfattningsvis talar brottslighetens karaktär och omfattning för att det nuvarande arbetet med ekobrottsbekämpning inte längre är ändamålsenligt och att det behövs ett nytt sätt att arbeta.

Den ekonomiska brottsligheten genererar hisnande belopp i brottsvinster

En intressant – och mycket relevant – fråga är hur stor omfattning den beskrivna ekobrottsligheten har. För att bedöma vilken sorts organisation som mest effektivt bekämpar den ekonomiska brottsligheten i Sverige måste det göras ett försök att uppskatta hur stor omfattningen av den är. Vi har också försökt skapa oss en uppfattning om hur stor andel den ekonomiska brottsligheten utgör av den samlade brottsligheten. Dessa frågor kan naturligtvis aldrig besvaras med säkerhet. Det finns en mängd osäkerhetsfaktorer i sådana uppskattningar och mycket talar för att de är särskilt stora i fråga om ekonomisk brottslighet. Anmälningsbenägenheten är nämligen låg och mörkertalen stora när det gäller den typen av brottslighet. Det finns flera förklaringar till detta. Skamfaktorn kan vara hög. En polisanmälan kostar tid och resurser och kan för företag i vissa fall leda till en sämre kreditvärdighet. Ofta upptäcker det utsatta brottsoffret inte förrän efter en tid att ett brott har ägt rum, om en upptäckt ens sker. I de fall målsäganden är det allmänna, vilket ofta är fallet inom ekonomisk brottslighet, förutsätter en anmälan en upptäckt genom kontrollsystemen. Antalet anmälda brott ger därför ingen fullständig bild av ekobrottslighetens omfattning. Vi har likväl gjort ett försök att uppskatta den.

Enligt Ekobrottsmyndighetens egen statistik kom det 2024 in

10 774 brottsanmälningar till myndigheten. Dessa innehöll 48 235 brottsmisstankar. Av brottsmisstankarna avsåg 15 386 skattebrott och 27 488 bokföringsbrott. Polismyndigheten utreder den stora merparten av de brott som inte utreds av Ekobrottsmyndigheten. Till Polismyndigheten anmäldes 2024 cirka 1,5 miljoner brott, varav cirka 250 000–300 000 brott får anses vara ekobrott. Det handlar således om helt andra volymer än ärendemängden hos Ekobrottsmyndigheten. Vår slutsats efter att ha tittat på de enskilda brottstyperna är att av de till polisen anmälda brotten utgjorde uppskattningsvis och mycket grovt räknat nästan en femtedel någon form av ekonomisk brottslighet (knappt 300 000 av 1,5 miljoner brott). Merparten var bedrägerier.

Dessa ekonomiska brott, som i dag hanteras av rättsväsendet, kan antas utgöra endast en begränsad del av den totala brottsligheten. Det råder som nämnts ovan enighet om att mörkertalen, dvs. brotten som varken förhindras, anmäls eller upptäcks, inom ekonomisk brottslighet är mycket stora. En stor del av den faktiska ekonomiska brottsligheten förblir alltså oupptäckt.

Omsättningen av den kriminella ekonomin har av Polismyndigheten uppskattats till uppseendeväckande 100–150 miljarder kronor årligen. Myndigheten gjorde en grov uppskattning för ett par år sedan och den uppskattningen har därefter använts flitigt i debatten. Även andra har återkommande hänvisat till denna siffra. Vi har tittat på hur uppskattningen gjordes och kan konstatera att vissa delbelopp är rena brottsvinster, andra är bruttobelopp där delar utgör t.ex. arbetsförtjänst. Vidare är omsättningen av den kriminella ekonomin och den ekonomiska brottslighetens brottsvinster inte jämförbara enheter. All ekonomisk brottslighet är inte heller organiserad. Men vi har funnit att det finns grund för antagandet att den ekonomiska brottsligheten genererar hisnande belopp i brottsvinster varje år och att det handlar om miljardbelopp som grovt räknat motsvarar hela rättsväsendets budget.

Ingenting talar för att den ekonomiska brottsligheten kommer att minska framöver, tvärtom. Allt pekar på att ekobrotten har blivit en förutsättning för den organiserade brottslighetens fortlevnad och att incitamenten för att fortsätta att begå dessa brott är stora, samtidigt som upptäcktsrisken är låg. Att låta utvecklingen fortgå kan inte vara ett alternativ. Det behövs alltså kraftfulla åtgärder för att vända utvecklingen.

Hur bör då en organisation se ut för att ha förmågan att ta sig an uppgiften att förutse, förebygga, upptäcka, utreda och lagföra denna brottslighet? Vi har slutit oss till följande.

De gränsöverskridande och överlappande inslagen visar på vikten av samverkan och överblick och en sammanhållen inriktning för ekobrottsbekämpningen. Det stora mörkertalet visar på vikten av en effektiv underrättelseverksamhet och ett proaktivt förhållningssätt. Brottens komplexitet visar på vikten av specialistkompetens. Brottslighetens stora omfattning innebär att organisationen måste vara rätt dimensionerad och resurssatt. Det faktum att brottsligheten förändras med samhällsutvecklingen innebär att organisationen måste vara flexibel.

Den nuvarande ekobrottsbekämpningen är fragmenterad och otillräcklig

Vi har tittat på hur de brottsbekämpande myndigheterna arbetar med ekonomisk brottslighet i dag. Vår slutsats är att ekobrottsbekämpningen i Sverige är fragmenterad. Varje myndighet har sin egen inriktning på ekobrottsområdet utifrån sin egen brottskatalog och sina egna arbetsuppgifter och uppdrag. Detta gäller även inriktningen av underrättelseverksamheten. Det finns ingen övergripande eller gemensam inriktning eller strategi på ekoområdet, utöver den inriktning som lagts fast inom den myndighetsgemensamma satsningen mot den organiserade brottsligheten, den s.k. OB-satsningen. Skatteverket, Tullverket och Kustbevakningen har förvaltningsuppdrag som motiverar en särskild inriktning av brottsbekämpningen mot det egna sakområdet. Ekobrottsmyndigheten har däremot inget annat uppdrag än det brottsbekämpande.

Ekobrottsmyndigheten utreder inte, som många tror, den största delen av de ekonomiska brotten, utan endast en begränsad del av dessa. Detta gäller inte minst om man räknar bort de ärenden som särskilt anges i myndighetens brottskatalog. I princip utreder Ekobrottsmyndigheten bara brotten i sin brottskatalog, dvs. i huvudsak skattebrott och borgenärsbrott. Myndigheten hanterar alltså en avgränsad del av den ekonomiska brottsligheten, trots att brottsligheten skär över myndighetsgränserna. Merparten av de ekonomiska brotten utreds av Polismyndigheten, som också utreder övrig organiserad brottslighet.

Ekobrottsmyndigheten arbete är gott inom sitt begränsade fält. Myndigheten har hög kompetens och specialistkunskaper i fråga om vissa ekobrott. Myndigheten använder sig också av ett framgångsrikt arbetssätt med teamarbete, där utredningsgrupper sätts samman med åklagare, poliser, civila ekobrottsutredare och andra, bl.a. ekorevisorer. Ibland deltar även utredare från Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet i teamen. Utredningsteamet är alltså en bred specialistgrupp.

Inom Polismyndigheten pågår ett arbete med att utveckla nya arbetsmetoder och ett nytt angreppssätt mot den organiserade brottsligheten. Detta nya arbetssätt har varit mycket framgångsrikt inom bekämpningen av det grova våldet. I arbetet har även Åklagarmyndigheten deltagit. Bland annat innebär arbetssättet att problemet sätts i fokus, bortom traditionella gränsdragningar. Genom att sätta personer från olika verksamheter och med olika kompetenser vid samma bord för att snabbt utbyta information, har man fått ett bättre beslutsunderlag och en större överblick. Ärenden har kunnat samordnas i kluster med utgångspunkt i t.ex. centrala gärningspersoner. Vidare har det funnits en aktiv strävan bort från att arbeta i stuprör. Styrande för valet av handläggningssätt har i stället varit var och hur en företeelse handläggs mest effektivt. Polisen beskriver sitt förändrade arbetssätt som att man har ett 360-gradersperspektiv. Ett annat ledord är proaktivitet, att inte vänta på att en händelse inträffar utan att försöka förhindra den. Arbetssättet har nyligen också börjat användas mot organiserade bedrägerier, som tidigare har varit ett eftersatt område. Myndigheten har också en bred arsenal av stödfunktioner, bl.a. it-utveckling.

Myndigheterna kan båda uppvisa goda exempel. Det är dock tydligt att myndigheterna arbetar var för sig. Det har sedan länge funnits ett visst skav mellan Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och samarbetsklimatet har inte alltid varit gott.

För att skapa överblick och gemensam inriktning och strategi på ekoområdet och göra det möjligt för myndigheterna att dra nytta av varandras specialförmågor, har vi funnit att det krävs antingen ett strukturerat samarbete som är både varaktigt och omfattande eller en förändrad organisation.

Samverkan och samarbetet mellan de brottsbekämpande myndigheterna behöver samordnas och kan inte läka bristen på överblick

Vi har i vårt utredningsarbete haft utgångspunkten att det är uppgiften, inte organisationen, som är målet. Det vill säga, utgångspunkten måste i detta fall vara den gemensamma uppgiften att på ett så effektivt sätt som möjligt bekämpa den ekonomiska brottsligheten, inte att slå vakt om den egna organisationen. Ekobrottsbekämpningen är i dag inte organiserad på ett sammanhållet sätt, utan ansvaret är uppdelat på flera myndigheter. Det är en ordning som kan fungera om det finns en regelbunden och strukturerad samverkan och ett effektivt samarbete myndigheterna emellan. Frågan om hur de brottsbekämpande myndigheterna samverkar och samarbetar på ekoområdet har därför varit viktig. Vi har av den anledningen undersökt hur myndigheterna samarbetar och samverkar.

Kartläggningen visar att den samverkan och det samarbete som finns i dag i stor utsträckning består av avgränsade punktinsatser som inte i tillräckligt stor utsträckning påverkar brottsbekämpningen

i stort. Merparten av den samverkan som finns sker inom ramen för olika regeringsuppdrag som inte alltid är koordinerade sinsemellan. Det är också den uppfattning som vi har inhämtat från medarbetare vid myndigheterna, nämligen att samtidigt som samarbetena bedrivs parallellt så är de inte heltäckande. Myndigheterna måste förhålla sig till ett stort antal fora och uppdrag som inte sällan överlappar varandra i sak. Organiseringen av de mångtaliga samverkansuppdragen tar mycket kraft i både tid och resurser och ger inte motsvarande operativa resultat.

Det finns ett mycket stort behov av samordning av regeringsuppdragen, både från myndigheternas och från regeringens sida. Samarbetet utanför regeringsuppdragen är begränsat och bedrivs inte i tillräckligt stor omfattning.

Vår slutsats är att det befintliga samarbetet mellan de brottsbekämpande myndigheterna inte kan läka bristen på översikt och gemensamma strategier inom ekobrottsbekämpningen. Det behövs enligt vår uppfattning en mer sammanhållen ekobrottsbekämpning. En viktig uppgift för en framtida organisation är dessutom att ta ett samlat grepp om uppdragen och samarbetsformerna samt koordinera och hålla ihop dessa.

Det behövs en förändring

Den kvalificerade ekobrottsligheten har numera en omfattning och en karaktär som dagens myndighetsorganisation inte är anpassad för.

Det fungerar inte att ha en separat myndighet som endast hanterar en mycket begränsad del av den ekonomiska brottsligheten och att myndigheterna inte i tillräcklig utsträckning samarbetar med varandra, när brottsligheten skär över myndighetsgränserna. Ekobrottsmyndighetens verksamhet är för begränsad och räcker inte längre till. En ny organisation måste både kunna bekämpa den kvalificerade ekonomiska brottsligheten och ha förmågan att hantera den blandbrottslighet och multikriminalitet som det numera ofta är fråga om. Det måste också finnas ett medvetet och sammanhållet sätt att leda och inrikta brottsbekämpningen. Olika myndigheter med samma eller överlappande uppdrag kan inte arbeta i egna spår. Om man saknar överblick över den samlade brottsligheten och om bekämpningen är för fragmenterad missar man samband och information, vilket kan vara bidragande orsaker till att man endast försöker utreda de brott som hamnar i inkorgen, dvs. som anmäls, i stället för att arbeta proaktivt.

Den slutsats som vi har dragit under utredningsarbetet är att en effektivare ekobrottsbekämpning än i dag är en förutsättning för att den organiserade brottslighetens framväxt ska kunna motverkas och att en reform brådskar.

En ny organisation måste enligt vår uppfattning bl.a. innefatta följande.

• Ekobrottsbekämpningen måste i största möjliga mån vara samlad.

• Organisationen måste vara kraftfull, mer ändamålsenligt dimensionerad och resurssatt samt kunna hantera en väsentligt större mängd ärenden än i dag.

• Utredningsverksamheten måste understödjas av en kraftfull underrättelseverksamhet med större fokus än i dag på att förhindra specifika brott, upptäcka specifika brott som inte anmäls och kartlägga ”noder” och huvudmännen bakom brottsligheten.

• Det måste finnas en samlad hot- och sårbarhetsanalys och gemensamma lägesbilder som underlag för prioritering och ledning mot centrala fenomen, tillvägagångssätt och aktörer.

• Det måste finnas ett effektivt informationsutbyte mellan utredningsverksamheten och underrättelseverksamheten.

• Organisationen måste ges förutsättningar att använda framgångsrika arbetsmetoder i form av teamarbete, samordning av ärenden och att sätta problemet i fokus.

• Det brottsbeivrande arbetet måste bedrivas i nära samverkan med en inriktad brottsförebyggande verksamhet.

Det bör inrättas en nationell specialenhet inom Polismyndigheten (Ekopolisen) och en nationell delning inom Åklagarmyndigheten (NEA) som arbetar med ekonomisk brottslighet

Med beaktande av de krav som bör ställas på en ny organisation har

vi funnit att tre olika organisationsformer för den framtida ekobrottsbekämpningen bör övervägas närmare. Även andra organisationsformer har övervägts men har av olika skäl funnits mindre lämpliga. Vi avråder också från att bibehålla organisationen i dess nuvarande form. Två alternativ som vi har övervägt närmare är att skapa en utvidgad ekobrottsmyndighet och att omvandla Ekobrottsmyndigheten till en polismyndighet. Av skäl som vi utvecklar i betänkandet har vi funnit att dessa två alternativ har fler nackdelar än fördelar. Vi har i stället kommit att förorda det tredje alternativet.

Mot bakgrund av dagens multikriminalitet och upplösta gränser är det viktigt att ge brottsbekämpningen förutsättningar att agera samlat och kraftfullt. Enligt vår bedömning tillgodoses dessa behov bäst om den i dag fragmenterade ekobrottsutredningen samlas under ett gemensamt paraply, i stället för att styras av myndighetsgränser. Vi lämnar därför ett förslag som innebär att Ekobrottsmyndigheten verksamhet överförs till Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Inom dessa myndigheter föreslår vi att det skapas nationella enheter för ekobrottsbekämpning respektive ekobrottsutredning. Inom utredningen har dessa enheter benämnts Ekopolisen och Nationella ekobrottsavdelningen (NEA). Förslaget innebär också att Ekobrottsmyndigheten efter omorganisationen upphör som myndighet och avvecklas.

Ekopolisens sakområde föreslås utöver de traditionella ekobrotten och bedrägeribrotten innefatta även anknytande brottslighet. Exempelvis bör miljöbrott och korruptionsbrott med tydliga inslag av ekonomisk brottslighet handläggas vid enheten. Till enheten föreslås Ekobrottsmyndighetens utredningsverksamhet flyttas, liksom vissa befintliga specialfunktioner vid Noa. I praktiken innebär förslaget att Ekobrottsmyndighetens civila och polisiära utredare flyttas till enheten. Det innebär att det där skulle finnas en spetskompetens inom kvalificerad ekobrottslighet, som kompletteras av den kompetens och de stödfunktioner som finns inom Polismyndigheten. Förslaget innefattar att Ekobrottsmyndighetens teambaserade arbetssätt med ett nära samarbete mellan åklagare och utredare överförs till den nya organisationen. Arbetssättet inom Ekopolisen skulle även innefatta ”klustring” och samordning av ärenden, dvs. det nya arbetssätt som börjat tillämpas inom Polismyndigheten.

Även Ekobrottsmyndighetens underrättelseverksamhet föreslås inordnas i Polismyndigheten. Ekobrottsmyndighetens underrättelseverksamhet kommer därmed att bli en del av en funktion för en ny ekounderrättelseverksamhet inom Polismyndigheten.

Det brottsförebyggande arbetet på ekobrottsområdet är starkt behövt i ett samhälle som bygger på tillit. Ekobrottsmyndighetens brottsförebyggande arbete är sedan ett par år ett arbete i frontlinjen. Den brottsförebyggande verksamheten bör därför tas om hand och överföras till Polismyndigheten, för att där utvecklas vidare.

Genom omorganisationen underlättas informationsutbytet med Polismyndighetens övriga verksamhet, både inom utredningsverksamheten och underrättelseverksamheten. Den nya organisationen möjliggör också en sammanhållen ledning och styrning av verksamheten och sammanhållna prioriteringar. Ekobrottsbekämpningen blir med den föreslagna lösningen mer sammanhållen. Även den totala brottsbekämpningen blir mer sammanhållen. Organisationsförslaget ger bättre förutsättningar än i dag att samordna ekobrottsbekämpningen med övrig brottsbekämpning vid överlappande brottslighet. Det blir lättare att få en polisiär överblick och att ha underlag för att prioritera och bestämma inriktningen för både ekobrottsbekämpningen och övrig brottsbekämpning. Eftersom ekonomisk brottslighet och den kriminella ekonomin finansierar annan grov och organiserad brottslighet får vårt förslag, med fokus på ett 360-gradersperspektiv och ett ökat informationsutbyte, genomslag på brottsbekämpningen i stort. Vidare har den nya organisationen förutsättningar att vid behov förstärkas ytterligare och växa.

Det sagda gäller även åklagarresursen, som samlas inom en och samma myndighet. Åklagarverksamheten får därmed en mer sammanhållen verksamhet och en större flexibilitet i resurssättningen. Exempelvis är det en fördel att ekoåklagarna kan ingå i åklagarnas områdesteam. Effektivitetsförluster i form av ärenden som skickas fram och tillbaka mellan två åklagarmyndigheter undviks. I stället kan eventuell ärendekonkurrens lösas internt inom Åklagarmyndigheten.

Det är vidare inte betydelselöst att merparten av de ”skav” som funnits mellan Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten löses ut med förslaget. Även regeringens styrning av de brottsbekämpande myndigheterna blir rakare.

Det är viktigt att framhålla att både Ekobrottsmyndighetens teamarbete och samlokaliseringen mellan åklagare och utredningspersonal fortsätter inom ekobrottsbekämpningen med vårt förslag. Det är en viktig förutsättning för reformen. Utgångspunkten är också att Ekobrottsmyndighetens personal ska erbjudas fortsatt anställning hos Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och inom dessa myndigheter ha i allt väsentligt samma arbetsuppgifter som i dag.

Det är också viktigt att framhålla att det rör sig om ett krafttag och en satsning på ekobrottsbekämpningen. Den verksamhet som bedrivs inom Ekobrottsmyndigheten i dag ska inte nedmonteras. Vi föreslår alltså en förstärkning av brottsbekämpningen, dock under andra myndighetsledningar än i dag. I princip bör Ekobrottsmyndighetens befintliga verksamhet kunna behållas och integreras i den nya organisationen.

Vi har också haft som utgångspunkt att ekobrottsbekämpningen måste vara långsiktig och att utredningsresursen i största möjliga mån bör vara ”fredad”. Detta bör åstadkommas genom att mycket distinkta enheter byggs upp inom Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och genom ett tydligt uppdrag från regeringen.

Vi ser ett behov av skyndsamhet i att förbättra och effektivisera organisationen och arbetsmetoderna. Det som pågår i detta nu är att pengarna rinner ur samhällets fickor och används och omsätts av kriminella aktörer på ett samhällsskadligt sätt. Reformen bör därför inte vänta.

Myndigheterna bör ges ett uppdrag att förbereda och sedan genomföra omorganisationen

Vi föreslår att Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten ska ges ett gemensamt uppdrag att först förbereda och sedan genomföra omorganisationen. Den nya organisationen föreslås vara inrättad senast den 1 januari 2027. Ett uppdrag att förbereda omorganisationen bör ges redan under hösten 2025.

Uppdraget till myndigheterna att förbereda omorganisationen bör omfatta bl.a. att utreda och analysera hur den regionala strukturen för de nya organisatoriska enheterna för ekobrottsbekämpning inom Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten bör utformas och byggas upp, hur ledningen och styrningen av enheterna bör se ut, förutsättningarna för verksamhetsöverföring samt vad som krävs för att tillhandahålla effektiva it-system till den nya verksamheten.

Uppdraget bör också innefatta att analysera frågor om anställningsförhållanden för Ekobrottsmyndighetens medarbetare med målsättningen att de kan erbjudas anställning vid Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, de nya enheternas lokalförsörjning med målsättningen att Ekobrottsmyndighetens nuvarande medarbetare inledningsvis kan sitta kvar i befintliga lokaler och huruvida omorganisationen medför ökade kostnader som kräver anslag som går utöver den anslagsöverföring som bör ske i samband med avvecklingen av Ekobrottsmyndigheten.

En modell för hur enheterna inom Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten skulle kunna organiseras och hur de skulle kunna arbeta

Vi samlade som en del av utredningsarbetet under hösten 2024 representanter för Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten i två olika arbetsgrupper. Dessa grupper fick i uppgift av oss att arbeta fram ett förslag på hur en samlad ekobrottsbekämpning närmare skulle kunna organiseras och hur den skulle kunna arbeta. I betänkandet beskriver vi deras analyser och förslag på en organisering av ekobrottsbekämpningen inom myndigheterna. Det är myndigheterna själva som är bäst lämpade och som bör ges i uppdrag att besluta om hur organisationen ska utformas. Beskrivningen bör därför ses som en illustration av eller en modell för organisationen, inte som skarpa förslag från vår sida. Vi har dock i allt väsentligt ställt oss bakom arbetsgruppernas bedömningar och föreslår att dessa bedömningar ska beaktas av myndigheterna inom ramen för uppdraget att förbereda omorganisationen.

I stora drag kan arbetsgruppernas bedömningar sammanfattas på följande sätt.

• En nationell specialenhet, ”Ekopolisen”, inrättas inom Polismyndigheten med uppdraget att bekämpa kvalificerad och organiserad ekonomisk brottslighet.

• Ekopolisen bör ha en högspecialiserad underrättelse- och utredningsförmåga och en utvecklad brottsförebyggande förmåga, som arbetar i nära samverkan med varandra.

• Enheten bör vara nationell och ha en nationell ledning för att säkerställa en ”fredad resurs”, men bedriva verksamhet även regionalt.

Enhetens resurser bör som utgångspunkt inte kunna tas i anspråk för bekämpning av annan brottslighet.

• Fokuset på proaktivt och brottsförebyggande arbete bör stärkas i syfte att öka den brottsbekämpande effekten.

• Samordning av ärenden bör i allt större utsträckning ske med hjälp av AI-verktyg, vilket i förlängningen innebär att brottsbekämpningen alltmer kan inriktas mot att lagföra huvudaktörerna inom organiserad brottslighet.

• En nationell avdelning, Nationella ekobrottsavdelningen (NEA), inrättas inom Åklagarmyndigheten.

• Avdelningens sakliga ansvarsområde bör motsvara Ekopolisens.

• Avdelningen bör vara nationell men verksamheten bör bedrivas även regionalt, på samma orter som Ekopolisens verksamhet.

• Arbetet bör bedrivas i operativa team tillsammans med Ekopolisens utredningspersonal.

• Inriktning och prioriteringar på ekoområdet bör bestämmas gemensamt av Ekopolisen och NEA.

• Ett operativt forum, ”Operativt forum”, inrättas. Operativt forum

är ett särskilt forum där Ekopolisens ledning och NEA:s ledning samverkar och för dialog i operativa frågor och kring inriktningen av ekobrottsbekämpningen.

Konsekvenser

Förslaget berör i första hand Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Det förväntas under 2027 för Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten leda till vissa engångskostnader, som preliminärt kan tas inom befintliga ekonomiska ramar, inräknat de anslag som annars hade tillkommit Ekobrottsmyndigheten.

Förslagen berör också i hög grad de personer som har sin anställning vid dessa myndigheter, framför allt Ekobrottsmyndigheten. Utgångspunkten är dock att dessa ska erbjudas anställning vid Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Det har uttryckts en farhåga om att en omorganisation skulle kunna innebära ett kompetenstapp och att civil personal med specialistkunskaper skulle tacka nej till fortsatt anställning. Vi bedömer dock att Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten kommer att kunna skapa en arbetsplats med ett spännande arbetssätt och intressanta arbetsuppgifter samt att personalen kommer att omhändertas väl inom dessa myndigheter.

Vi bedömer att vårt förslag kommer att förbättra förutsättningarna för att bekämpa ekonomisk brottslighet, i synnerhet organiserad sådan. I förlängningen förväntas förslaget också ha positiva effekter på bekämpningen av annan organiserad brottslighet. Detta kommer i sin tur att leda till besparingar på samhällsekonomisk nivå. Förslaget kommer också att ha positiva effekter på det brottsförebyggande arbetet. I förlängningen kan det öka förtroendet för rättsväsendet.

Genom att brottsligheten på sikt förväntas minska genom förslaget har det även positiva konsekvenser för bl.a. enskilda, företag och den fria konkurrensen.

Förslaget kan under en övergångsperiod leda till ett visst tapp i fart i ekobrottsbekämpningen. Vi bedömer dock att tappet blir litet och kortvarigt.

Vårt förslag bör genomföras så fort som möjligt. Realistiskt bedömer vi att ett genomförande kan inledas den 1 januari 2027.

Inom något eller några år förväntas det behövas resurstillskott för att finansiera en förstärkt bekämpning av ekobrottsligheten i Sverige. Detta gäller oavsett val av organisation.

Registertillgång

Tillgång till finansiell information är en central del av underrättelseverksamheten på ekobrottsområdet. Vi har mot den bakgrunden fått i uppgift att analysera och ta ställning till om och i så fall på vilket sätt Ekobrottsmyndigheten bör få tillgång till ytterligare register som andra myndigheter förfogar över. Enligt Ekobrottsmyndigheten är det i dag framför allt tre uppgiftssamlingar som underrättelseverksamheten saknar tillräcklig tillgång till. Dessa är de uppgiftssamlingar som brukar benämnas penningtvättsregistret, beskattningsdatabasen och tulldatabasen. Vi har inhämtat att även Polismyndigheten och i förekommande fall Skatteverket har behov av tillgång till nämnda uppgiftssamlingar. Våra förslag har gjorts neutrala i förhållande till den omorganisation av ekobrottsbekämpningen som vi föreslår, bl.a. för att möjliggöra ett tidigare ikraftträdande.

En övergripande iakttagelse från vår sida är att det behöver tas ett större grepp om de brottsbekämpande myndigheternas och andra myndigheters registerlagstiftningar och om tillgången till och utbytet av information när det gäller brottsbekämpningen. Det är inte en effektiv ordning att se över register per myndighet. I stället behövs det en systemsyn på registerlagstiftningen. Bedömningarna av vilka uppgifter som de brottsbekämpande myndigheterna behöver och under vilka förutsättningar uppgifterna bör få behandlas och delas bör göras samlat. Justitiedepartementet skulle kunna få ett samordnande ansvar för dessa frågor i Regeringskansliet.

I avvaktan på en sådan översyn föreslår vi två förändringar.

Vi föreslår ingen ökad tillgång till det s.k. penningtvättsregistret. Det finns dock anledning att se över finanspolissektionens uppdrag och uppgifter inom Polismyndigheten för att underlätta ett ökat informationsutbyte mellan den sektionen och Polismyndighetens övriga verksamhet och andra brottsbekämpande myndigheter på ekoområdet.

Vi föreslår att Ekobrottsmyndigheten och Polismyndigheten i verksamhet som syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra brott ska ha samma tillgång till uppgifter ur beskattningsdatabasen som Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet.

Dessutom föreslår vi att Tullverkets icke-brottsbekämpande verksamheter ska omfattas av uppgiftsskyldigheten enligt 5 § lagen (2025:170) om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. Det innebär att dessa verksamheter inom Tullverket ska lämna uppgifter till bl.a. Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Skatteverket, om uppgifterna behövs i den brottsbekämpande verksamheten.

Vi bedömer att skyddet för den personliga integriteten kommer att vara tillräckligt trots den ökade personuppgiftsbehandlingen.

Utmätning på distans

Sedan tre år tillbaka kan Kronofogdemyndigheten i större utsträckning än tidigare utmäta egendom på distans. De nya reglerna innebär att myndigheten kan begära biträde av polisen för att ta utmätt egendom i förvar när utmätningsbar egendom påträffas i polisens verksamhet. Ett av våra deluppdrag är att ta ställning till om Kronofogdemyndigheten bör kunna få biträde av fler brottsutredande myndigheter, t.ex. Ekobrottsmyndigheten.

Våra förslag har gjorts neutrala i förhållande till den omorganisation av ekobrottsbekämpningen som vi föreslår, bl.a. för att möjliggöra ett tidigare ikraftträdande.

Vi föreslår att Kronofogdemyndigheten ska få rätt att begära biträde av Ekobrottsmyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen med att ta utmätt egendom i förvar, om egendomen påträffas i dessa myndigheters verksamhet. Tulltjänstemän och kustbevakningstjänstemän ska ha rätt att använda försvarligt och proportionerligt våld vid biträde till Kronofogdemyndigheten. Ekobrottsmyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen ska underrätta Kronofogdemyndigheten, om de i sin verksamhet påträffar egendom och det finns anledning att anta att egendomen kan utmätas. En underrättelse behöver inte lämnas om särskilda skäl talar mot det.

Vidare föreslår vi att Kronofogdemyndighetens förfarande med tidigare utmätt egendom, överskottsgods och exekutivt såld egendom som inte avhämtas ska regleras i lag. Förfarandet har tidigare varit oreglerat.

Sanktionsväxling

Ytterligare ett deluppdrag som vi har haft är att överväga om brottstypen bokföringsbrott bestående i försenad årsredovisning bör beivras genom administrativa sanktionsavgifter i stället för att utredas och lagföras av de brottsbekämpande myndigheterna.

Vi bedömer efter en analys att ett administrativt sanktionssystem för bokföringsbrott bestående i försenad årsredovisning inte bör införas, bl.a. mot bakgrund av dagens effektiva handläggning av brottstypen.

Rekonventionstalan

I rättegångsbalken finns det särskilda regler som möjliggör för en tilltalad i ett brottmål att, i samma mål där han eller hon står åtalad, väcka åtal mot målsäganden eller åklagaren för bl.a. falskt eller obefogat åtal. En sådan talan kallas rekonventionstalan. En rekonventionstalan får, till skillnad från i princip alla andra åtal, väckas utan stämning. Talan kan inte heller avvisas, även om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i ansvarsfrågan. Rekonventionstalan får handläggas i samma rättegång som det ursprungliga åtalet.

Det finns flera problem med rekonventionstalan. En åklagare som blir åtalad på detta sätt får dubbla roller i processen, dels som statens processförare, dels som tilltalad. En principiell konflikt uppstår därmed för åklagaren, som är skyldig att vara objektiv samtidigt som han eller hon har en rätt att försvara sig. Rekonventionstalan kan också användas för att trakassera åklagare och sabotera processen

i exempelvis stora brottmål. Våld, hot och trakasserier mot offentliganställda är i förlängningen ett angrepp på det demokratiska systemet. Inställda förhandlingar medför kostnader för samhället.

Vi föreslår att de särskilda reglerna om rekonventionstalan ska tas bort. Det saknas skäl att behålla dem. Vi konstaterar att det finns andra sätt för en tilltalad att ta till vara sina rättigheter, bl.a. möjligheten att väcka enskilt åtal genom en stämningsansökan.