Ett investeringsprogram för kultur

Inför skattereduktion för gåvor till kultur

För att göra det mer attraktivt för både enskilda och företag att ge gåvor till kultur föreslås att reglerna om skattereduktion utvidgas så att kultur införs som ett ändamål för skattegynnade gåvor. I detta syfte lämnas två sammankopplade förslag: dels ett grundförslag om att stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund som främjar kultur ska kunna godkännas som gåvomottagare för skattegynnade gåvor, dels ett tilläggsförslag om att möjligheten att bli godkänd som mottagare av sådana gåvor ska utvidgas till offentligt styrd kulturverksamhet.

Utredningens bedömning är även att det totala gåvobelopp som kan ligga till grund för skattereduktion bör höjas väsentligt – en miljon kronor vore lämpligt – och att samma beloppsgränser bör införas för både fysiska och juridiska personer.

Gåvor till ideella organisationer som främjar kultur

Utredningens grundförslag är att regelverket för skattereduktion för gåvor ändras på så sätt att kultur införs som ett ändamål för gåvor som kan ge rätt till skattereduktion. Det innebär att stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund som främjar det allmännyttiga ändamålet kultur kan godkännas som gåvomottagare för skattegynnade gåvor.

Gåvor till kulturverksamhet som bedrivs av det offentliga

Som tillägg till grundförslaget införs även särskilda bestämmelser som innebär att statliga förvaltningsmyndigheter, regioner, kommuner och kommunalförbund samt offentligt ägda aktiebolag som bedriver allmännyttig kulturverksamhet som är öppen för allmänheten kan godkännas som gåvomottagare för gåvor som ger rätt till skattereduktion.

Reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2027 och skattereduktionen gälla för gåvor som lämnas fr.o.m. det datumet.

Inför tre olika system för matchning

Ett sätt att skapa incitament för samverkan mellan det offentliga och det privata är matchningssystem där det offentliga åtar sig att förstärka enskilda gåvor enligt en viss proportion (t.ex. 1:4, där varje hundralapp i gåva ger 25 kronor i förstärkning). Den internationella utblick utredningen genomfört visar att matchningssystem kan vara utformade på många olika sätt. Inte minst fungerar de med olika grad av automatik. För att dessa system ska ge incitament för ökat givande är det dock avgörande att de är både lättförståeliga och förutsebara samt innefattar tillräckliga resurser.

Det är utredningens bedömning att ett svenskt investeringsprogram för kultur borde innefatta både temporära kampanjer för att matcha gåvor till särskilt utpekade områden och system för mer automatisk förstärkning av gåvor. Förslaget är att tre olika varianter prövas under en första investeringsprogramperiod och sedan utvärderas med avseende på effektivitet inför nästa fyraårsperiod.

Insamlingskampanjer för stora gåvor

I syfte att premiera satsningar av nationell betydelse på kulturområdet bör regeringen ta initiativ till att matcha gåvor inom ramen för tidsbegränsade insamlingskampanjer. En jämförelse kan göras med Finland där framgångsrika matchningskampanjer drivits under många år för att få in kapital till större prioriterade satsningar. De närmare formerna för detta kan anges i ett särskilt regeringsbeslut men administrativt bör förstärkning hanteras av en myndighet.

Matchad gräsrotsfinansiering för mindre projekt

För att främja kulturverksamhet i mindre skala bör även offentlig matchning av gräsrotsfinansieringskampanjer prövas i Sverige. I flera europeiska länder har ett framgångsrikt sätt att engagera den breda allmänheten i insamlingen av medel till kulturell verksamhet visat sig vara att det offentliga matchar privata medel insamlade via den typen av kampanjer på digitala plattformar. Förslag lämnas i betänkandet om att en myndighet på kulturområdet ska få i uppdrag att matcha insamlade gåvor inom ramen för sådana kampanjer samt om hur det ska regleras.

Ett semiautomatiskt system

Utöver riktade insatser för att matcha gåvor inom ramen för insamlingskampanjer finns det också skäl att pröva ett system för löpande förstärkning av gåvor till kulturområdet. Erfarenheter från andra länder visar att ett matchningssystem av mer automatisk karaktär, där alla gåvor till ett visst område inom ett visst spann kan få matchning, är effektivt för att motivera givande.

Ett system för semiautomatisk förstärkning av privata gåvor till kultur bör därför införas på prov även i Sverige. Inom ramen för denna ordning är förslaget att staten förstärker privata gåvor i spannet 1–10 miljoner kronor genom att till mottagande kulturverksamhet skjuta till motsvarande 25 procent av gåvans värde. Förslag lämnas i betänkandet om att en lämplig myndighet bör få i uppdrag att administrera ett sådant matchningssystem samt om hur det ska regleras.

Det finns ingen särskild bestämmelse som gäller rätt till avdrag för utgifter för sponsring. Rätten till avdrag för sponsringsutgifter vilar i dag på huvudregeln i 16 kap. 1 § IL och på den praxis som har utvecklats. Utgångspunkten är att utgifter för inkomsternas förvärvande och bibehållande ska dras av. Av praxis följer vidare att för avdragsrätt krävs att företaget antingen får direkta motprestationer till ett värde som motsvarar den lämnade ersättningen, eller att det finns en stark anknytning mellan den egna verksamheten och sponsortagarens verksamhet och att utgiften därför kan ses som en indirekt omkostnad i den egna verksamheten. Om utgiften för sponsring kan anses vara en marknadsföringsutgift får den också dras av. Sponsring som endast är ägnad att förbättra sponsorns goodwill och därigenom kan vara kommersiellt motiverad, innebär dock inte att sponsringen förlorar sin karaktär av gåva (RÅ 2000 ref. 31 I och II). Om det är fråga om en gåva finns inte avdragsrätt enligt avdragsförbudet i 9 kap. 2 § IL.

Utredningen har varit i kontakt med branschorganisationer och konsultföretag som har sakkunskap i frågor som rör sponsring. Utredningen har även varit i kontakt med företag (sponsorer) och organisationer på mottagarsidan. De synpunkter som har kommit till utredningen har varit relativt samstämmiga. De problem som har lyfts till utredningen bedöms i huvudsak bero på att rättspraxis inte har anpassats till företagens verklighet. Företag upplever att de nekas avdrag för deras affärsmässiga utgifter för sponsring med hänvisning till avdragsförbudet för gåva. Det immateriella värdet, i form av positivt anseende, får inte dras av. Detta trots att företag menar att detta värde ofta tillmäts den största betydelsen i ett sponsringssamarbete. Beviskraven för avdragsrätt upplevs vara högt ställda och företag har ofta svårt att visa att värdet på motprestationerna motsvarar hela sponsorutgiften. Aktörer för kultursektorn menar att avdragsreglerna missgynnar kultursponsring, eftersom kulturverksamheter har sämre förutsättningar att erbjuda direkta motprestationer än vad t.ex. idrottsorganisationer har. Likaså upplever idrottsrörelsen att viss idrott missgynnas, som t.ex. damlagidrotten, barn- och ungdomsidrotten och paraidrotten i förhållande till herrlagidrotten och andra kommersiellt starka idrottsklubbar på elitnivå. Anledningen bedöms vara att sponsring av t.ex. damlagidrott genererar ett lägre marknadsvärde till följd av mindre medial bevakning, lägre biljettpriser, mindre storlek på arenor etc. Utöver dessa kontakter har utredningen och Finansdepartementet tagit emot ett flertal olika förslag från utomstående på utformningen av en särskild bestämmelse för utgifter för sponsring.

Utifrån den analys som har gjorts bedömer utredningen att det finns ett behov av att införa ett avdrag eller annan skattelättnad för utgifter för sponsring i inkomstskattelagen. Bedömningen är att en sådan bestämmelse bör utformas för att komma till rätta med sponsringens huvudsakliga problem, nämligen att affärsmässigt motiverade utgifter som syftar till att stärka företags anseende inte får dras av.

Utredningens förslag

I uppdraget har ingått att lämna nödvändiga författningsförslag för avdrag eller annan skattelättnad för utgifter för sponsring i inkomstskattelagen.

Vid utformningen av en särskild bestämmelse har utredningen övervägt om det bör införas en bestämmelse om avdrag eller annan skattelättnad för utgifter för sponsring, dvs. att avdragsrätten eller skattelättnaden ska prövas utifrån överenskommelser om sponsringssamarbeten i sin helhet. Sponsringssamarbeten utvecklas dock över tid vilket betyder att begreppet sponsring också måste följa samhällsutvecklingen. Sponsring är inte en enhetlig företeelse vilket innebär stora svårigheter att definiera begreppet sponsring. En definition av begreppet sponsring i lagtext bedöms därför inte lämplig. Utgifter för sponsring som grund för avdragsrätt riskerar dessutom att leda till svåra bedömningsfrågor. Av denna anledning har utredningen bedömt att en avdragsregel eller annan skattelättnad för sponsring inte bör avgränsas till att gälla ”utgifter för sponsring”.

Utredningen föreslår i stället att ett avdrag införs i 16 kap. inkomstskattelagen för utgifter för att förbättra eller upprätthålla näringsverksamhetens anseende. Av kravet på att utgifterna ska syfta till att förbättra eller upprätthålla näringsverksamhetens anseende följer att den föreslagna bestämmelsen endast blir aktuell för utgifter i företagets näringsverksamhet, alltså utgifter som är affärsmässigt motiverade. Genom detta krav dras en gräns mot kostnader som inte är affärsmässigt motiverade och därmed inte har samband med näringsverksamheten, som t.ex. gåvor.

Den föreslagna bestämmelsen är tänkt att reglera de fall där utgiften är affärsmässigt motiverad men som, enligt nuvarande praxis, omfattas av avdragsförbudet för gåva t.ex. för att motprestationer inte lämnats i tillräcklig grad eller att utgiften inte ses som indirekt omkostnad i verksamheten (jfr. RÅ 1976 ref. 127 I och II och RÅ 2000 ref. 31 I och II). Rätten till avdrag gäller därför utöver vad som följer av huvudregeln i 16 kap. 1 § IL. Det innebär att bestämmelsen utvidgar rätten till avdrag som annars följer av huvudregeln om att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnad. Utgifter för direkta motprestationer, exempelvis kostnader för lokal, personal eller reklam m.m. kommer även i fortsättningen dras av enligt 16 kap. 1 § IL. Huvudregeln tillämpas också om det finns stark anknytning mellan sponsor och sponsortagarens verksamheter som medför att hela beloppet får dras av.

Bestämmelsen är avsedd att vara tillämplig för utgifter som i dag inte får dras av enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL. Genom att bestämmelsen ska avse utgifter som inte redan omfattas av huvudregeln, men fortfarande är affärsmässiga, följer att bestämmelsen huvudsakligen kommer att aktualiseras när ett företag inte kan visa värdet av direkta motprestationer. Sådana utgifter uppkommer typiskt sett i överenskommelser om sponsring eller liknande samarbeten mellan två eller flera parter. Den typ av samarbete som bör komma i fråga innebär att företag vill sammankopplas med ett positivt värde som ett annat varumärke eller en annan verksamhet står för. Utgifterna ska syfta till att förbättra eller upprätthålla näringsverksamhetens anseende. Att det finns en överenskommelse om sponsring eller ett liknande samarbete är därför en naturlig utgångspunkt för att förutsättningarna för avdrag ska vara uppfyllda.

Att stärka ett företags anseende är ofta en del av en långsiktig strategi som inte alltid visar sig omedelbart i form av ökad omsättning. Utgifter för att förbättra eller upprätthålla näringsverksamhetens anseende ska tolkas brett och i ett längre tidsperspektiv, och kan omfatta åtgärder som exempelvis syftar till att attrahera kunder, kapital eller arbetskraft. Med att anseendet förbättras avses att förstärka en positiv bild av företaget. Med utgifter för att upprätthålla anseendet avses utgifter för att vårda näringsverksamhetens anseende. Vidare krävs att samarbetet som utgiften ingår i förmedlas utåt, t.ex. genom att det synliggörs.

Vid utformningen av förslaget har det i uppdraget ingått att analysera om det finns behov av begränsningar, exempelvis en beloppsgräns eller om någon typ av verksamhet av allmännyttig natur borde vara undantagen från de särskilda bestämmelserna, samt om det finns behov av särskilda regler för att motverka risk för fel och fusk. Det har även ingått att analysera om det finns behov av lagändringar för att göra sponsring mer jämställd. En beloppsmässig begränsning i avdragsrätten kan minska storleken på otillbörlig skatteplanering, samt även minska incitamentet till sådan skatteplanering. Bakgrunden till behovet av en särskild bestämmelse för avdrag är dock bl.a. att göra det möjligt för företag att stärka sitt anseende och därmed sin konkurrenskraft nationellt och internationellt. För att reglerna inte ska förhindra denna typ av affärsmässiga överenskommelser bör avdragsrätten inte begränsas beloppsmässigt. Vissa områden som företag kan välja att samarbeta inom innehåller ideologiska eller liknande inslag. Det handlar främst om verksamheter vars ändamål är att främja religiös eller politisk verksamhet. Utredningen har föreslagit ett undantag i avdragsrätten för utgifter som avser sponsring av politisk eller religiös verksamhet. Det innebär att avdragsrätten för sådana utgifter prövas enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL eller enligt någon annan bestämmelse. Det är inte mottagarens huvudsakliga verksamhet som ska beaktas vid bedömningen av om rätt till avdrag finns. I stället ska bedömningen av avdragsrätten avse de projekt eller åtgärder som anges i överenskommelsen. Vid bedömningen ska t.ex. beaktas om de projekt som ersättningen avser i praktiken kan särskiljas från annan verksamhet som mottagaren bedriver. Detta för att minska risken för att begränsningen kringgås men samtidigt möjliggöra sponsring av verksamhet som bedrivs av organisationer som har religion eller politik som ändamål, så länge som sponsringen inte avser politisk eller religiös verksamhet. Utredningen har även övervägt andra ändamålsenliga begränsningar. Utgifter för att förbättra eller upprätthålla näringsverksamhetens anseende kan även till viss del avse utgifter för representation och liknande ändamål. På sådana utgifter tillämpas även fortsättningsvis 16 kap. 2 § IL i stället för den nya bestämmelsen. Utredningen har inte sett något behov av en ytterligare bestämmelse för att göra sponsring mer jämställd. Genom den föreslagna bestämmelsen bedömer utredningen att de hinder som identifierats i skattelagstiftningen vad gäller jämställd sponsring är omhändertagna på ett lämpligt sätt. Utredningen har inte heller bedömt att den föreslagna bestämmelsen, genom sin utformning, riskerar att leda till fel eller fusk i någon större utsträckning. Det bedöms därför inte finnas behov av regler för att motverka risken för fel och fusk.

Konsekvensanalys

En konsekvensanalys redovisas i enlighet med kommittéförordningen (1998:1474). Analysen ska bl.a. innehålla en beräkning av förslagets kostnader och intäkter för staten, kommuner, regioner, företag och andra enskilda och om möjligt en beräkning av andra relevanta konsekvenser. En beräkning av de offentligfinansiella effekterna bygger på att det finns statistiskt underlag att utgå från.

När det gäller företags utgifter för sponsring m.m. saknas sådant underlag och det går inte att veta i vilken omfattning företag får avdrag för sådana utgifter. Det är också svårt att förutse vilka konsekvenserna blir av att en särskild bestämmelse införs. Hur de offentligfinansiella effekterna kommer påverkas av bestämmelsen är därför mycket svårt att uppskatta och de beräkningar som redovisas i kapitel 8 är därför behäftade med mycket stor osäkerhet.

Förslaget kan förväntas få effekt på de offentliga finanserna genom att fler företag antas få avdrag för utgifter som de nekas avdrag för med nuvarande regler. En viss omfördelning av företagens övriga marknadsföringskostnader till sponsring kan också förväntas, men bedöms inte påverka de offentliga finanserna i någon större omfattning. Baserat på ett antagande om att företagens avdrag ökar med totalt två miljarder kronor till följd av bestämmelsen beräknas de totala skatteintäkterna minska med 420 miljoner kronor 2027. Intäkterna från statlig inkomstskatt minskar med 390 miljoner kronor. De kommunala skatteintäkterna minskar med 30 miljoner kronor. Bestämmelsen antas inte ge upphov till några indirekta effekter på de offentliga finanserna och bruttoeffekten och nettoeffekten blir därmed samma. Om regeringen anser att kostnaden ska finansieras bör det i första hand göras på statsbudgetens utgiftssida. Det kan t.ex. ske genom minskade anslag eller genom minskade direkta statliga stöd i olika former till företag eller andra juridiska personer. Finansiering kan också ske på intäktssidan, dvs. genom höjd skatt på något område. Exempelvis genom höjd bolagsskatt eller höjd mervärdesskatt inom något område.

Ett företags arbete för att stärka sitt varumärke bedöms vara av stor betydelse för att kunna attrahera såväl kunder som arbetskraft och kapital. Företag som ökar sin attraktionskraft kan stärka sin långsiktiga konkurrenskraft och lönsamhet. Sponsring är en viktig finansieringskälla för stora delar av det civila samhället och är därmed viktig för den samhällsnytta som föreningslivet bidrar till. Bestämmelsen kan särskilt komma att gynna sponsortagare inom kultursektorn och viss idrott (bl.a. damlagidrotten), som till följd av gällande praxis bedöms ha svårt att hävda sig i sponsringssammanhang.

Bestämmelsen bedöms gynna företag som vill ägna sig åt sponsring genom att avdragsrätten utvidgas. Särskilt när det gäller företag med mindre ägarkrets bedöms viss gränsdragningsproblematik mot gåva och privata levnadskostnader finnas kvar. I situationer med möjlighet till lägre beskattning tillkommer ökad risk för att företag söker avdrag för kostnader som inte egentligen är utgifter för sponsring m.m. Det kan t.ex. handla om utgifter som är avsedda för ägarens privata intresse snarare än för att förbättra eller upprätthålla näringsverksamhetens anseende. Sponsring förknippas ibland med vissa etiska problem, som kan komma att aktualiseras ytterligare i samband med en generösare bestämmelse. Det handlar t.ex. om problem med otillbörlig styrning av sponsrad verksamhet, och att krav ställs som inte är förenligt med mottagarens egentliga mål och värderingar.

När det i kartläggningen refereras till företag omfattas vanligtvis både juridiska personer och enskilda näringsidkare som skattemässigt jämställs med fysiska personer. Det går därför inte att belysa hur specifikt juridiska personer lämnar gåvor till ideell verksamhet. För att få en uppfattning om hur företag generellt lämnar gåvor till godkända gåvomottagare har utredningen utgått från godkända gåvomottagare som har s.k. 90-konto enligt Svensk Insamlingskontrolls registersystem. De flesta godkända gåvomottagare har 90-konto.

Kartläggningen visar att en stor del av ideella organisationers intäkter kommer från gåvor och bidrag. Enligt uppgifter från inkomstdeklarationer avseende beskattningsåret 2021 fick t.ex. ideella föreningar intäkter från gåvor och bidrag för drygt 35 miljarder kronor.

Det motsvarade närmare 60 procent av dessa organisationers totala intäkter under samma år. I stor utsträckning handlar det om offentliga bidrag till ideella organisationer som inte är godkända gåvomottagare.

Ideella organisationer som bedriver allmännyttig verksamhet får inkomster från privata gåvor och bidrag, där inte minst gåvor från privatpersoner utgör en viktig inkomstkälla. Gåvointäkter från företag utgör däremot en relativt liten del av de totala inkomsterna. Enligt uppgifter från Svensk Insamlingskontroll fick organisationer med 90-konto knappt två miljarder kronor i gåvointäkter från företag under 2023. Det kan jämföras med cirka tio miljarder kronor som lämnades av privatpersoner och drygt tre miljarder kronor av andra ideella organisationer. Av totala företagsgåvor till organisationer med 90-konto gick närmare en miljard kronor till godkända gåvomottagare.

Baserat på olika källmaterial och kontakter med aktörer, däribland flera godkända gåvomottagare, framkommer följande bild av företagsgåvor. Det går inte att fastställa hur många av Sveriges cirka

1,8 miljoner företag som lämnar gåvor till ideell verksamhet. Men flertalet företag bedöms inte ge gåvor till ideell verksamhet. Det saknas uppgifter om antalet juridiska personer som lämnar gåvor, på gåvornas storlek och om de har ett annat gåvomönster än t.ex. enskilda näringsidkare. Den generella bild som framträder är att företag (oavsett företagsform) vanligtvis ger en relativt liten gåva och att mindre företag sannolikt ger mindre belopp än stora företag. En övervägande majoritet av de företag som lämnar gåvor bedöms ge under 100 000 kronor, varav flertalet ger mellan 2 000 och 50 000 kronor. Bara ett fåtal företag bedöms skänka över 100 000 kronor. Det sammanlagda värdet av ett fåtal företags stora gåvobelopp bedöms dock utgöra en relativt stor andel av gåvomottagarnas totala gåvointäkter från företag.

Även om mycket tyder på att företagens gåvor till allmännyttig verksamhet är relativt blygsamma, finns ett växande samhällsengagemang bland företag som yttrar sig på många olika sätt. Det kan handla om allt från samverkansprojekt med organisationer, probono tjänster till frigörelse av kapital i form av t.ex. riskkapital och lånegarantier, pengar som kanaliseras via företagsetablerade stiftelser och sociala företag som drivs i aktiebolagsform. Denna utveckling kan ha flera förklaringar, exempelvis att politiken men även anställda och konsumenter ställer högre krav på att företag tar ett större samhällsansvar. En annan förklaring kan vara att företag vill ha större frihet att påverka samhällsutvecklingen.

Det är enligt utredningen svårt att bedöma vilka effekter ett skatteincitament kan få på givandet. Juridiska personers beslut att ge gåvor till ideell verksamhet kan bero på många olika faktorer, där skattesystemet är en faktor. Skatteincitamentets storlek har sannolikt också betydelse för effekten, liksom utvecklingen i samhället och omvärlden i stort. Samhällsnyttan av att införa ett skatteincitament till juridiska personer kan bl.a. beskrivas med att nya resurser kan tillföras allmännyttig verksamhet och att gåvomottagare får en bredare finansieringsbas, vilket ökar deras oberoende gentemot det offentliga. Det kan medföra ett ökat samhällsengagemang bland juridiska personer som utöver kapital kan tillföra den ideella sektorn ny kunskap, entreprenörskap och kontakter. I utformningen av ett skatteincitament har utredningen, utöver kostnadsaspekten, beaktat andra faktorer, bl.a. ökad risk för fusk och missbruk, snedvridande effekter till följd av att endast gåvor till vissa allmännyttiga ändamål medger en skattelättnad och skatteincitament i andra länder.

Utredningens förslag

Den andra delen i uppdraget har varit att utforma ett förslag till skatteincitament för juridiska personers gåvor. Utredningens förslag är uppdelat i två delar. Utredningens första förslag innebär att ett skatteincitament för juridiska personer utformas som en skattereduktion motsvarande det förfarande som gäller för fysiska personer. Uppdraget omfattar inte att lämna förslag om utvidgning av nuvarande regler avseende vilka organisationer som kan godkännas som gåvomottagare eller om ändringar på mervärdesskatteområdet.

Vägledande för utredningen har varit att utforma ett förslag som är enkelt och tydligt. Utredningen har gjort avvägningar vad gäller vilka juridiska personer som ska omfattas av förslaget samt om sådana avgränsningar har varit lämpliga bl.a. med hänsyn till reglerna om statligt stöd.

Det har varit viktigt att bestämma rimliga beloppsgränser som antas kunna stimulera juridiska personer att skänka mer pengar till allmännyttiga ändamål, men som samtidigt inte medför alltför stora skattebortfall och risker för ökat fusk och manipulation av skattesystemet.

Fysiska personer kan i dag få skattereduktion med som lägst 500 kronor, vilket innebär att gåvorna sammanlagt måste uppgå till minst 2 000 kronor under året, och maximalt 3 000 kronor för gåvor som lämnas upp till 12 000 kronor. Kartläggningen visar att en mycket stor andel av de juridiska personer som lämnar gåvor bedöms ge upp till 50 000 kronor under ett år. En övre beloppsgräns om

50 000 kronor skulle därför räcka för att innefatta dessa gåvor. Eftersom syftet är att uppmuntra till gåvogivande, både bland majoriteten juridiska personer som i dag ger mindre gåvobelopp och bland det färre antal juridiska personer som ger stora gåvobelopp, finns skäl att beloppsgränsen sätts högre för juridiska personer än för fysiska personer. Därför föreslår utredningen två nivåer med beloppsgränser där två olika reduktionssatser tillämpas inom de olika intervallerna.

• En första gräns sätts till 200 000 kronor och innebär att en skattereduktion medges med motsvarande 25 procent av underlaget mellan 2 000 kronor och upp till 200 000 kronor. Det betyder att skattereduktionen för gåvor upp till detta belopp som mest kan uppgå till 50 000 kronor.

• För gåvobelopp över 200 000 kronor upp till 400 000 kronor föreslås en skattereduktion med 5 procent. Det innebär att en juridisk person som ger en gåva upp till 400 000 kronor kommer få en skattereduktion som maximalt kan uppgå till 60 000 kronor.

Nivån på den första beloppsgränsen bedöms vara rimlig eftersom de flesta företag lämnar gåvor som understiger 200 000 kronor. Skattereduktionen kan dels stimulera fler juridiska personer att ge en gåva, dels stimulera redan befintliga gåvogivare att ge mer. Den högre skattereduktionen för gåvor mellan 200 000 och upp till 400 000 kronor ska främja juridiska personer som vill lämna en större gåva. Vidare föreslås att en lägsta nivå sätts för skattereduktion för juridiska personers gåvor för att bl.a. minska den administrativa bördan för godkända gåvomottagare som ska lämna kontrolluppgift för gåvorna. En gåva ska uppgå till minst 2 000 kronor för att ingå i juridiska personers underlag för skattereduktion. På samma sätt som gäller fysiska personer föreslås skattereduktionen endast omfatta penninggåvor. Skattereduktionen ska avräknas enbart mot statlig inkomstskatt.

Utredningens andra förslag avser ett undantag från beskattning av någon som direkt eller indirekt äger en andel i den juridiska personen, eller, i fråga om ideella föreningar någon som är medlem i föreningen. Under utredningens arbete har det framkommit att beskattning av andelsägare eller medlem i många fall kan innebära ett hinder för juridiska personer som vill lämna gåvor till ideell verksamhet. Enligt utredningen utgör ett förslag som även får effekter på beskattningen av andelsägare eller medlem sannolikt ett verkningsfullt skatteincitament för att främja gåvor. I uppdraget att ta fram ett skatteincitament för gåvor från juridiska personer till ideell verksamhet har utredningen därför valt att se över utformningen av ett undantag från beskattning av andelsägare eller medlem och även lämna ett förslag i den delen. Förslaget innebär att en gåva som ger en juridisk person rätt till skattereduktion inte ska tas upp till beskattning av någon som direkt eller indirekt äger en andel i den juridiska personen, eller i fråga om ideella föreningar någon som är medlem i föreningen. Det betyder att gåvan ska uppgå till minst

2 000 kronor och gåvobeloppet som ska undantas från beskattning av andelsägare eller medlem kan uppgå till högst 400 000 kronor.

Om den som har rätt till utdelningen är begränsat skattskyldig ska kupongskatt som utgångspunkt betalas för utdelning på aktie i svenska aktiebolag. Samma förfarande ska gälla i dessa fall, dvs. kupongskatt ska inte betalas på utdelningen.

Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2026. Skattereduktionen gäller för gåvor som lämnats efter den 31 december 2025.

Konsekvensanalys

En utmaning vid konsekvensanalys av att införa skattereduktion för juridiska personers gåvor till ideell verksamhet är svårigheterna att uppskatta underlaget för att beräkna skattereduktionen p.g.a. att det saknas uppgifter om dessa gåvor. Det är också svårt att bedöma långtgående effekter i form av exempelvis volymförändringar. Det beror till stor del på att det är svårt att förutse beteendeförändringar hos juridiska personer till följd av förslaget. Beräkningarna och bedömningarna bör därför tolkas med försiktighet.

Utredningen bedömer att den offentligfinansiella kostnaden av att införa skattereduktion för gåvor uppgår till cirka 100 miljoner kronor under införandeåret 2026, givet att juridiska personer inte antas ändra sitt beteende till följd av att skattereduktionen införs. Däremot antas de anpassa sitt givande på så sätt att gåvans storlek minus skattereduktionen är lika stor som gåvan var innan reformen infördes, men antalet juridiska personer som ger gåvor antas vara oförändrat. Antal juridiska personer som beräknas få skattereduktion uppskattas till runt 20 000. Flertalet bedöms lämna gåvor i storleksklassen 2 000–50 000 kronor per år och får i genomsnitt cirka 3 500 kronor i skattereduktion. Ett mindre antal juridiska personer bedöms ge mer än 400 000 kronor och därmed få maximalt 60 000 kronor i skattereduktion. I beräkningen av den offentligfinansiella brutto- och nettoeffekten bedöms inga indirekta effekter uppstå. Den varaktiga nettoeffekten bedöms bli lika stor som den årliga nettobudgeteffekten utifrån antagande om att en ny långsiktig jämvikt nås på denna nivå. Kommuner och regioner påverkas inte av förslaget. I kartläggningen framgår att cirka 30 procent av tillfrågade företag kan tänka sig att ge mer pengar till ideell verksamhet om ett skatteincitament införs (avsnitt 4.5.3). Ett räkneexempel visar att om 30 procent av de företag som i dag uppskattas ge gåvor i intervallet 2 000–50 000 kronor dubblerar sitt givande beräknas skattebortfallet i stället uppgå till 120 miljoner kronor.

Utredningens andra förslag om ett undantag från beskattning av andelsägare eller medlem beräknas medföra en offentligfinansiell kostnad på cirka 40 miljoner kronor. I huvudsak bedöms kostnaden falla på staten genom minskade skatteintäkter. Kommunerna bedöms påverkas marginellt, till följd av att skattebasen minskar något.

Sammantaget beräknas den offentligfinansiella kostnaden av båda förslagen uppgå till cirka 140 miljoner kronor.

Om regeringen anser att kostnaden bör finansieras kan det göras genom en höjning av riskskatten för kreditinstitut. Baserat på utredningens antaganden kommer förslaget till skattereduktion för juridiska personers gåvor medföra att godkända gåvomottagare får ökade resurser med runt 100 miljoner kronor. I det fall stiftelser och andra organisationer skänker gåvor som kan ge skattereduktion blir skattebortfallet högre. Ett ökat givande gynnar främst redan godkända och etablerade gåvomottagare, på bekostnad av gåvomottagare som antingen saknar resurser att hantera den administration som krävs för att bli godkänd som gåvomottagare eller som verkar inom andra ändamålsområden än social hjälpverksamhet och vetenskaplig forskning. Under utredningens arbete har det blivit tydligt att en begränsning av ändamål till social hjälpverksamhet och främjande av vetenskaplig forskning även kan få konsekvenser i form av gränsdragningsproblem för Skatteverket och gåvomottagare. Utredningen ser därför att det finns ett behov av en översyn av vilka ändamål som bör omfattas av ett skatteincitament för gåvor.