Animalieproduktion med hög konkurrenskraft och gott djurskydd

• Kontroller och administrativ börda.

• Ersättningssystem.

• Konsumentvilja och märkning.

• Offentlig upphandling.

• Export.

• Innovationer.

Utredningen har begränsat uppdraget till livsmedelsproducenter i primärledet med mjölk-, nötkötts-, lamm-, gris-, kyckling- och äggproduktion. Med djurskyddskrav avses bestämmelser i lagstiftningen.

Konkurrenskraften inom svensk animalieproduktion

Sverige har i dag relativt låga produktionsvolymer av kött, mejerivaror och ägg då många företagare främst producerar för att tillgodose den inhemska konsumtionen. Marknadsandelen är ett mått på konkurrenskraften. De svenska marknadsandelarna försämrades efter Sveriges EU-inträde 1995. Under den senaste tioårsperioden är de svenska marknadsandelarna för animalieprodukter relativt stabila, även om de inte når upp till nivåerna innan EU-inträdet. En viss ökning av marknadsandelarna har dock skett för flera produktkategorier. För lammkött, nötkött och ost är marknadsandelarna relativt låga. Generellt innebär de svenska marknadsandelarna att Sverige är beroende av import.

Nationellt är konkurrenskraften relativt god i den del som utgör försäljning via dagligvaruhandeln till konsument. På den internationella marknaden är däremot konkurrenskraften låg och det är endast en begränsad mängd animalier som exporteras. Sammantaget är inte svensk animalieproduktion konkurrenskraftig nog att uppnå en marknadsandel om 100 procent eller högre. Såväl den nationella livsmedelsstrategin som den svenska beredskapspolitiken ger uttryck för en ambition att öka den inhemska produktionen.

Svensk animalieproduktion har generellt en låg tillväxt och lönsamhet, även om det finns skillnader mellan olika produktionsgrenar och företag. Produktionsutvecklingen har varit bristande för flera inriktningar inom animalieproduktionen de senaste decennierna, vilket är ett tydligt tecken på att lönsamheten varit för svag för att skapa tillväxt. Även till synes marginella kostnadsökningar kan slå mycket hårt mot lönsamheten. Det finns företag inom animalieproduktionen som har god lönsamhet men många har svårt att uppnå det. Det påverkar den långsiktiga konkurrenskraften och möjligheten att investera. Det kan också göra sektorn oattraktiv. Investeringsviljan har under lång tid varit alldeles för låg, vilket bland annat avspeglas i antalet förprövade stallbyggnader. Även om antalet förprövningar ökat något under 2023 är investeringsviljan långt ifrån tillräcklig för att bibehålla en långsiktig produktion på dagens nivå, och ännu mindre på en högre nivå. Det innebär att många verksamheter bedrivs i äldre stallar, vilket kan ha en negativ effekt på både produktionseffektiviteten och på djurskyddet. Minskade nyinvesteringar riskerar också målet om en ökad försörjningsberedskap. Det påverkar även arbetet för en hållbar omställning i lantbruket, då det kräver omfattande investeringar.

Det är många faktorer som påverkar

Ett gott djurskydd är viktigt för djurägare, konsumenter och samhället i stort. Det utgör ett viktigt mervärde och bidrar till bland annat god djurhälsa, låg läkemedelsanvändning och en god produktion. Samtidigt medför djurskyddslagstiftningen en högre kostnadsbild för den svenska animalieproduktionen jämfört med många andra länder. Den sammantagna bedömningen är dock att det finns flera andra faktorer som har större negativ påverkan på konkurrenskraften än djurskyddslagstiftningen.

Kapitalförsörjningen är ett betydande problem, särskilt för de som vill starta en ny animalieproduktion där ett stort kapital krävs. Kapitalbehovet är i de flesta fall större i animalieproduktionen än i många andra av lantbrukets sektorer. En stor kostnadspost är stallbyggnader. Det beror på många olika faktorer som det svenska klimatet och kraven på god arbetsmiljö, men även höga krav på djurskydd påverkar. Förhållandevis många befintliga stallbyggnader är gamla och det finns stora behov av både ny- och ombyggnationer, liksom utökning av produktionen för att få lönsamhet. Med en allt äldre lantbrukarkår finns också behov av generations- eller ägarskifte på många gårdar. Produktionskostnaderna i Sverige är höga till följd av kostnaderna för foder, arbetskraft, mark och arrenden samt olika insatsvaror.

Andra områden som påverkar konkurrenskraften på ett betydande sätt är bland annat regler kopplade till den gemensamma jordbrukspolitiken i EU, miljö och klimat, omfattande krav på miljökonsekvensbeskrivning och miljötillstånd, tillgång till arbetskraft och omfattande administration. Skador från klövvilt är ett annat betydande problem för lantbruket med mycket stora kostnader och förlorade intäkter till följd. Risken för klövviltskador och angrepp av varg är en bidragande faktor till att nya producenter inte etablerar sig eller att befintliga inte utökar sin verksamhet.

Sverige har i dag relativt låga produktionsvolymer då många företagare främst producerar för att tillgodose den inhemska marknaden. Det påverkar Sveriges möjligheter att vara konkurrenskraftig på den internationella marknaden. För att förbättra konkurrenskraften behöver Sveriges låga export och förhållandevis begränsade innovationskapacitet förbättras. En ökad export skulle även främja den svenska livsmedelsberedskapen då det innebär att det finns extra volymer att använda vid en kris.

Den totala regelbördan och de administrativa kraven på svenska animalieproducenter är omfattande, ökande och påverkar företagandet och konkurrenskraften. Även på djurskyddsområdet finns ett stort antal bestämmelser. Andra EU-länders tolkning, tillämpning och bristande efterlevnad av den gemensamma djurskyddslagstiftningen är något EU-kommissionen rapporterat om och som påverkar Sveriges konkurrenskraft negativt. Det är även viktigt att den svenska djurskyddslagstiftningen tolkas och genomförs på ett likartat sätt såväl inom som mellan myndigheter. Det är också angeläget att regeringen fortsatt ger myndigheter produktionsfrämjande uppdrag.

I lantbruket pågår en strukturutveckling, där antalet företag blir färre och större. Det är positivt för konkurrenskraft och lönsamhet, för Sveriges livsmedelsberedskap samt nödvändigt för att produktionen ska kunna utvecklas. Det är därför viktigt för konkurrenskraften att strukturutveckling fortgår, men det är även viktigt att värna företag som inte avser utöka.

I Sverige har många konsumenter en positiv attityd till och väljer i hög utsträckning att köpa kött, ägg och mejeriprodukter med svenskt ursprung. Den merbetalning som utgår i butik kompenserar inte i dag fullt ut för de faktiska merkostnaderna som svenska livsmedelsproducenter har i form av exempelvis höga kostnader för stallbyggnader, arbetskraft, insatsvaror och vissa djurskyddskrav. Ett problem i detta sammanhang är också den ojämna fördelningen av vinster i livsmedelskedjan där endast en mindre andel av vinsterna tillfaller primärproducenterna.

Den svenska livsmedelsstrategin syftar till att öka den inhemska produktionen av livsmedel och göra livsmedelskedjan globalt konkurrenskraftig, innovativ, attraktiv och hållbar fram till år 2030. Strategin är en samlande kraft som främjar Sveriges konkurrenskraft. Den ger också en viktig positiv signal till företagarna. Det är dock svårt att uppnå livsmedelsstrategins mål utan ytterligare insatser för att stärka konkurrenskraften för livsmedelsproducenterna i primärproduktionen. För närvarande pågår en uppdatering av livsmedelsstrategin.

Det finns goda möjligheter att öka animalieproduktionen och stärka konkurrenskraften

Det finns mycket goda förutsättningar att producera mer inom alla produktionsgrenar. Med fortsatt strukturutveckling och insatser inom olika områden som regelförenkling och minskad administrativ börda, export, ekonomiska ersättningar, satsningar på forskning och innovation samt fokus på preferenser hos konsument och handel bedöms den svenska produktionen och konkurrenskraften kunna öka. Det är också viktigt att sänka produktionskostnaderna och öka användningen av ny teknik för att höja produktiviteten. För det krävs bland annat investeringar i stallbyggnader. Det är viktigt att all produktion värnas, även den som sker i befintliga besättningar där företagaren av olika skäl inte avser att utöka sin produktion. Att skapa förutsättningar för livsmedelsproduktion och företagande i hela landet är också angeläget, bland annat för livsmedelsberedskapen.

Det är genom de inbyggda värden som finns i svensk produktion som förtroende bland konsumenterna har byggts upp. Det är fortsatt viktigt att värna den svenska nivån vad gäller djurskydd, djurhälsa, smittskydd, antibiotikaanvändning och livsmedelssäkerhet, frågor som är nära sammankopplade och som det råder stor samstämmighet och uppslutning kring. Det är också viktigt att fortsatt värna och utveckla den svenska modellen med förebyggande djurskyddsarbete genom samarbete och samverkan mellan näring, myndigheter, akademi och andra organisationer. Den svenska modellen med fokus på förebyggande arbete och på att åtgärda orsaken till problem i stället för symptom på missförhållanden har stort stöd hos animalieproducenterna. Ett gott djurskydd har en djup förankring såväl i det svenska samhället som hos animalieproducenterna. Det finns en stolthet över det arbete som gjorts och som lett fram till Sveriges goda djurhållning, inte minst bland djurägarna.

En konkurrenskraftig näring med gott djurskydd och en ökande produktion förutsätter lönsamma företag. Svenskt lantbruk agerar i dag på en konkurrensutsatt marknad. För att nå hög konkurrenskraft och attraktionskraft krävs långsiktig god lönsamhet och en hållbar produktion. Det innebär att ett gott djurskydd måste vara förenligt med en stark konkurrenskraft, god lönsamhet, hög produktion, social hållbarhet och en god miljö. Viktiga faktorer för framgång är, förutom ett effektivt företagande, politiskt stöd, ekonomiska ersättningar och en marknad som svarar upp mot de högre djurskyddskraven samt accepterar högre priser.

En central utgångspunkt vid bedömning av konkurrensförutsättningarna inom primärproduktionen är att Sverige är del av EU och dess inre marknad. De svenska djurhållarna påverkas konstant av priser internationellt. För att skapa konkurrenskraft behöver förutsättningarna för att kunna konkurrera finnas på plats. Det går inte att komma ifrån att högre kostnadsläge och nationella särkrav som exempelvis vissa krav på djurskydd kan försvåra svenska producenters möjligheter att konkurrera med andra länder, även om de också utgör viktiga mervärden som det finns stort stöd för. Det är därför centralt att fortsätta söka vägar för att knyta samman en hög ambition på djurskyddsområdet och en stärkt konkurrenskraft. Även om djurskyddskrav inte lyfts av näringen med flera som det som påverkar konkurrenskraften mest, är det utredarens bedömning att det finns behov av åtgärder även på det området som kan bidra till stärkt konkurrenskraft. Det finns till exempel vissa områden inom lagstiftningen som påverkar en del producenters möjlighet att utveckla produktionen.

Utredningens förslag

Några utgångspunkter för utredarens förslag är att det behövs åtgärder som påverkar på både kort och lång sikt. Flera förslag överlåter utökat ansvar till djurägaren då utredaren anser att förtroendet för lantbrukarnas egen kompetens och förmåga behöver öka. Många förslag innebär också förenklingar och minskad administrativ börda. Utredaren föreslår även tydliga uppdrag till berörda myndigheter och lämnar andra förslag avseende produktionsfrämjande åtgärder, färre bestämmelser och insatser för sänkta produktionskostnader. En viktig fråga har också varit att minska risktagandet för företagen.

Det finns områden där utredaren har noterat betydande påverkan på konkurrenskraften och företagandet men där inga förslag lämnas. Anledningen är att det finns andra pågående statliga utredningar som omfattar dessa områden. Det handlar om miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) och miljötillstånd samt kontroller som genomförs av officiella veterinärer på slakteri.

Utveckla djurskyddsföreskrifterna

Djurägarna får ett utökat förtroende med flera av utredarens förslag. Det läggs flera förslag i syfte att utveckla, förenkla och öka flexibiliteten i djurskyddsföreskrifterna så att de stärker konkurrenskraften med bibehållet djurskydd. Jordbruksverket föreslås få i uppdrag att:

• Minska det totala antalet bestämmelser på djurskyddsområdet, som en del i arbetet med att minska den totala regelbördan i lantbruket.

• I högre utsträckning än i dag och där så är lämpligt, införa ökad flexibilitet i djurskyddsföreskrifterna. Det kan till exempel ske genom fler målstyrda bestämmelser (där målet tillåts uppfyllas på olika sätt) eller bestämmelser med villkor.

• Se över möjligheten att öka flexibiliteten i lagstiftningen när det gäller bete och utevistelse för får och nötkreatur i köttproduktion.

• Se över möjligheten till flexibilitet i lagstiftningen avseende placeringen av den fasta golvytan i grisboxar och kravet på andel fast yta.

• Se över möjligheten att förenkla och förtydliga kravet på transportörstillstånd vid transporter av egna djur.

Användning av frivilliga kontrollprogram kan skapa ökad flexibilitet och förenkla företagandet och utredaren anser att det bör underlättas. Principen är att om djurägaren är godkänd i ett kontrollprogram kan lagstiftningen uppnås på annat sätt inom vissa givna områden. Därför föreslås en utredning av möjligheten att ge Jordbruksverket bemyndigande att godkänna nya frivilliga kontrollprogram och ändra i befintliga program.

När det gäller djurskyddslagstiftningen inom EU har kommissionen aviserat att det ska komma ett nytt förslag. I dagsläget finns endast ett förslag om djurtransporter framme. För att stärka svenska djurägares konkurrenskraft förordar utredaren att regeringen fortsatt ska arbeta för skärpt djurskyddslagstiftning inom EU, och globalt, samt för en korrekt och restriktiv användning av antibiotika. Det är också viktigt att regeringen även fortsättningsvis arbetar för likvärdig tolkning, tillämpning och efterlevnad av EU:s djurskyddslagstiftning i de olika medlemsstaterna. Utredaren understryker att eventuella ersättningar, övergångstider och andra villkor ska ges på motsvarande sätt och nivå till svenska animalieproducenter som till andra producenter i EU i det fall ombyggnationer eller andra åtgärder skulle krävas på grund av EU:s kommande, nya djurskyddslagstiftning.

Mjölkkor i lösdrift undantas från beteskrav

Bete till mjölkkor (lakterande och icke lakterande mjölkkor) har ett brett stöd bland konsumenter, i samhället i stort och bland många mjölkbönder. Samtidigt konstaterar utredaren att beteskravet i den svenska lagstiftningen kan hindra en nödvändig utveckling av svensk mjölkproduktion. Ett grundläggande skäl till förslaget är att konkurrenskraften i den svenska mjölkproduktionen påtagligt försämrats över tid. Enligt siffror från Eurostat är Sverige det enda land i EU där mjölkproduktionen minskat sedan EU-medlemskapet 1995 och där minskningen är cirka 1 procent per år, en minskning som till skillnad från alla andra EU-länder utom Frankrike håller i sig efter att mjölkkvoterna avskaffades 2015. Cirka 5 procent av mjölkgårdarna i Sverige läggs ner varje år. Denna utveckling beror på många faktorer, men lagkravet på bete påverkar. Även befintliga producenter som vill utöka sin produktion kan påverkas av lagstiftningen.

Den inhemska mjölkproduktionen behöver öka och möjligheterna till mjölkproduktion i hela landet värnas, inte minst för stärkt livsmedelsberedskap och för att nå den svenska Livsmedelsstrategins mål om ökad produktion. För att åstadkomma detta är det nödvändigt med en stabil och långsiktig tillväxt inom svensk mjölkproduktion, fortsatt strukturutveckling, mjölkproduktion i hela landet, en mångfald av företagsinriktningar, att befintliga besättningar inte avvecklar samt goda förutsättningar för expansion och för att starta nya mjölkföretag. En nödvändig och viktig utgångspunkt är att svenska mjölkföretag ska vara konkurrenskraftiga och lönsamma.

I många bygder är möjligheterna till strukturutveckling begränsad, vilket fördyrar investeringskostnaderna på ett betydande sätt. Det har särskilt drabbat Svealand och Norrland där antalet mjölkkor minskat sedan EU-inträdet fram till år 2022 med 58 respektive 42 procent. Mjölkgårdar i skogs- och mellanbygd är som regel förhållandevis små och hos många av dem finns ett behov av generations- eller ägarskifte. För att få lönsamhet framåt behöver besättningarna som regel utökas. Flera i dessa områden har också behov av att gå över från system med uppbundna kor till lösdrift. Det är positivt för djurens välfärd och för arbetsmiljön men kräver stora investeringar som i de flesta fall kräver en utökning av djurantalet för att bli lönsam. Besättningarna behöver då ha betesmark anpassat till den större besättningsstorleken och i nära anslutning till stallet. Det är något som särskilt i dessa delar av landet kan vara mycket begränsande och även helt hindra en expansion i det fall ytterligare betesmark saknas. Det kan medföra att mjölkproduktionen i Sverige flyttas från att vara spridd i hela landet till att koncentreras till områden med goda förutsättningar för både bete och produktion. Dessutom kan utvecklingen gå mot ett fåtal mycket stora besättningar i stället för en varierad företagsstruktur, vilket kan medföra en ökad sårbarhet till exempel när det gäller smittskyddet.

Ytterligare skäl till förslaget är att nuvarande EU-lagstiftning omöjliggör djurvälfärdsersättning för de åtgärder och den merkostnad som beteskravet kan innebära. Detta då bete är ett nationellt lagkrav. För att ge djurvälfärdsersättning måste åtgärderna enligt EU-lagstiftningen gå utöver nationella lagkrav. Beteskravet försvårar också möjligheten att ta ut en merbetalning på marknaden då kravet finns i en lagstiftning och omfattar samtliga mjölkproducenter.

Bete är på många sätt positivt för djuren och såväl vetenskap som beprövad erfarenhet visar på flera positiva aspekter, men även negativ påverkan på djurskydd och djurhälsa redovisas. Det kan konstateras att betesdriftens effekter inte är fullständigt vetenskapligt klarlagda och att det därför inte går att dra några generella och säkra slutsatser om vilket lösdriftssystem, med eller utan bete, som är det bästa. Studier under svenska förhållanden är ovanliga och få har inkluderat effekter på ekonomi och konkurrenskraft.

När beteslagstiftningen infördes 1988 dominerade uppbundna system för mjölkproduktion. I dag har cirka 60 procent av de cirka 2 600 mjölkbesättningarna lösdriftssystem. Cirka 80 procent av de svenska mjölkkorna hålls i lösdrift. Lösdriftssystem ger som regel förutsättningar för en god djurmiljö med rörelse samt goda möjligheter för korna att utföra sina naturliga beteenden under hela året. Utredaren anser att det behöver finnas en större flexibilitet i hur djurens behovsmotiverade beteenden kan uppnås utifrån gårdarnas olika förutsättningar. Det är också många fler parametrar som är viktiga och leder till god djurvälfärd än bete som till exempel skötselrutiner, foderstrategier med mera.

De allra flesta mjölkbönder, även de med lösdriftssystem, bedöms oavsett en justering i lagstiftningen fortsätta att ha sina kor på bete då betesdriften passar deras produktionssystem. Vissa mjölkföretagare kan med förslaget också välja att släppa ut korna på sommaren men under valfri period. Förslaget omfattar inte ungdjur i mjölkproduktionen vilka fortsatt kommer att vara ute på bete sommartid i enlighet med nuvarande bestämmelser. På mjölkgårdarna är det framför allt ungdjuren som betar på naturbetesmark och som bidrar till den biologiska mångfalden. Med fler mjölkkor kommer det även bli fler ungdjur som kan beta dessa marker. Mjölkkor hålls som regel inte på naturbetesmark som är den viktigaste marken för den biologiska mångfalden.

Förslaget skapar sammanfattningsvis ökad flexibilitet och underlättar för många mjölkproducenter. Det kan ge fler nya mjölkföretag men innebär också att befintlig mjölkproduktion kan behållas eller utöka på ett enklare sätt utan att äventyra djurskyddet, då svår logistik under betesperioden, utmanande utfodring, avsaknad av mark, hög kostnad för mark etcetera inte längre hindrar. Sammantaget anser utredaren att det är nödvändigt och proportionerligt med en justering i beteslagstiftningen och föreslår därför att djurägarna ges en större flexibilitet och förtroende att själva bedöma om, och i så fall hur länge, mjölkkor som hålls i lösdriftssystem ska gå på bete.

Djurskyddskravens påverkan på djurhälsan och läkemedelsanvändningen

Utredaren har efter en litteraturgenomgång konstaterat att det i hög utsträckning saknas vetenskapliga studier som visar hur djurskyddskraven i lagstiftningen påverkar djurhälsan och läkemedelsanvändningen, vilket varit ett av utredningens uppdrag. Särskilt saknas studier under svenska förhållanden. Mot den bakgrunden föreslås att Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, får i uppdrag att genomföra en fördjupad litteraturstudie om djurskyddskravens påverkan på djurhälsan och läkemedelsanvändningen. Det uppdras också åt SVA, att i samverkan med lämpliga myndigheter och näringsorganisationer, koordinera en kartläggning av läkemedelsanvändningen kopplat till djurskyddskrav och djurvälfärd.

Jämförelser och beräkningar av svenska djurskyddsbestämmelser

Utredaren har haft i uppdrag att jämföra svenska djurskyddskrav, för olika djurslag, med EU:s djurskyddskrav och med nationella djurskyddskrav i andra relevanta medlemsstater inom EU. Eftersom det inte varit möjligt att, inom ramen för utredningen, jämföra all nationell lagstiftning med EU:s lagstiftning och andra medlemsstaters nationella lagstiftning, har utredaren valt att jämföra vissa specifika nationella bestämmelser som går utöver EU:s lagstiftning med lagstiftningen i några utvalda medlemsstater. De medlemsstater som lagstiftningen jämförts med är Tyskland, Irland, Danmark, Finland och Nederländerna. Anledningen till att dessa länder valts ut är att de sammantaget framstått särskilt intressanta ur ett konkurrenskraftsperspektiv, vilket även näringen lyft fram. Det är endast lagstiftning som har jämförts och inte branschöverenskommelser eller praxis. Jämförelserna speglar därför inte nödvändigtvis hur djurhållningen bedrivs i respektive land.

Svenska djurskyddsbestämmelser som ligger över EU:s lagstiftning medför i vissa fall ökade kostnader för företagen. Samtidigt bedöms en del av de svenska djurskyddskraven också leda till intäkter, bland annat genom friskare djur, högre produktionsresultat och låg läkemedelsanvändning. Både vad gäller kostnader och intäkter för de svenska djurskyddsbestämmelserna saknas i stor utsträckning vetenskaplig och annan litteratur samt nödvändiga grunddata, undersökningar och beräkningar på området. Det gäller särskilt på intäktssidan, det vill säga vilka effekter som kan ses på djurhälsa och produktion på grund av ett djurskyddskrav. Att få en korrekt och samlad bild av vilka kostnader och intäkter den svenska djurskyddslagstiftningens krav innebär bedöms i dagsläget inte möjligt. Utredningen har dock försökt att ta fram beräkningar på några områden där det bedömts vara möjligt att ändå få en indikation om intäkts- och kostnadsskillnader på grund av olika regelverk. Det har varit lättare att beräkna kostnadsökningarna, som oftast består i dyrare byggnader, än att beräkna kostnadsminskningar som följer av bättre produktionsresultat med mera. Den genomgående bilden är att de djurskyddskrav som granskats medför att produktionskostnaderna ökar med några procent. Även till synes små kostnadsökningar i förhållande till total produktionskostnad kan vara förödande för lönsamheten om inte motsvarande merbetalning sker. Ökade produktionskostnader på 1–6 procent kan uppfattas som mycket lågt men påverkan på resultatet kan ändå bli stort. Även till synes marginella kostnadsökningar kan slå mycket hårt mot lönsamheten om nettolönsamheten, marginalen, är låg, något som är fallet för många animalieproducenter.

Smittskydd

Smittskyddsfrågor är viktiga och får allt större fokus i animalieproduktionen. Utredarens bedömning är att smittskyddsfrågor kommer att få ökad betydelse i animalieproduktionen. Det kan få stor påverkan på såväl djurskyddet som på företagens kostnader och konkurrenskraft. En ökande risk för sjukdomsutbrott kan också minska investeringsviljan hos företagarna och påverka livsmedelsberedskapen negativt. En god djurhälsa bidrar även till bättre djurvälfärd och till ett minskat behov av antibiotika och därmed minskad risk för antibiotikaresistens. Smittskyddsfrågor har således ett betydande samhällsintresse och det är viktigt att Sveriges unikt goda djurhälsostatus, bland annat med avseende på smittsamma djursjukdomar, värnas. Utredaren bedömer att det endast kan säkras genom att staten fortsatt tar ett stort ansvar för smittskyddet. Utredaren ser därför ett behov av att utreda möjligheten att utöka de offentliga ersättningarna för förebyggande smittskyddsåtgärder samt vid utbrott av smittsamma djursjukdomar.

Bestämmelsen om ersättning för utbrott av salmonella behöver analyseras vidare och justeras så fler djurägare får tillgång till ersättningen. Detta bland annat för att undvika ojämlika konkurrensförhållanden mellan olika djurkategorier. Den nuvarande bestämmelsen kan hämma strukturutvecklingen för vissa produktionsgrenar utan att risken för introduktion av salmonella minskar i motsvarande grad. SVA och Jordbruksverket har ett regeringsuppdrag om effektivisering vid salmonellabekämpning som pågår.

Utredaren föreslår att regeringen ger SVA och Jordbruksverket i uppdrag att utreda möjligheten och konsekvenserna av att:

• Införa ersättning till djurägarna för förebyggande smittskyddsåtgärder samt utöka de offentliga ersättningarna för produktionsförluster, förstörda inventarier och sanering vid sjukdomsutbrott.

• Ta bort undantaget i zoonosförordningens 7 § för ersättning vid utbrott av salmonella till kycklingföretagare inklusive avelsbesättningar.

• Ta bort undantaget i zoonosförordningens 7 § för ersättning vid utbrott av salmonella till djurägare som årligen köper in mer än 150 nötkreatur från fler än fem besättningar under en tolvmånadersperiod.

• Införa ersättning till grisföretagare för smittskyddsförebyggande merkostnader för att uppnå ASF-nivå (Afrikansk svinpest) i programmet Smittsäkrad besättning.

Villkorad läkemedelsanvändning, ViLA, utvecklas vidare i mjölk- och lammproduktionen

Villkorad läkemedelsbehandling, ViLA, innebär att djurägaren får ha vissa läkemedel hemma och själv behandla ett antal specificerade sjukdomar efter utbildning. Arbetet med djurhållningen förenklas och utvecklas genom att vissa behandlingar kan utföras direkt då djuret insjuknar utan att föregås av en veterinärundersökning. ViLA finns även i gris- och nötköttsproduktionen. I ViLA används veterinärens kunskaper till att instruera och följa upp de behandlingar som utförs. Det är ett väl fungerande arbetssätt och viktigt verktyg som kan skapa flexibilitet, stärka konkurrenskraften och lönsamheten samt förbättra djurskyddet och djurhälsan. Det finns goda skäl att utveckla reglerna för ViLA Mjölk och ViLA Får ytterligare och ge djurägarna ett större ansvar. ViLA är också ett bra sätt att utnyttja de veterinära resurserna i samhället och därigenom ge så många djur som möjligt vård. Detta sammantaget gör att utredaren föreslår en vidareutveckling av den villkorade läkemedelsanvändning, ViLA, för mjölk- och fårproducenter då det bedöms finnas ett behov av detta i dessa produktionsgrenar. Jordbruksverket får i uppdrag att genomföra förenklingar och minska administrationen i bestämmelserna så långt möjligt samt:

• Göra en översyn av anslutningskraven och öppna ViLA Mjölk för alla besättningar som vill använda arbetssättet och som klarar djurskyddsdeklarationens krav.

• Se över möjligheten att förlänga besöksintervallen av veterinär i ViLA Mjölk och ViLA Får.

• Se över möjligheten att efter utbildning, låta djurägare behandla kalvningsförlamning inom ViLA Mjölk. Resultat från Växa Sveriges pågående projekt bör inväntas.

Behåll men förenkla och förbättra förprövningen av djurstallar och koncentrera förprövningen till sex länsstyrelser

Utredaren föreslår att förprövning av djurstallar ska behållas men förenklas och förbättras. Förprövningen är en del av det viktiga förebyggande djurskydds- och djurhälsoarbetet i Sverige. Utredaren bedömer att förprövningen har bidragit till ett gott djurskydd och att den besparat djurägarna kostsamma ombyggnationer i efterhand. Det finns också en tydlig samstämmighet i att behålla förprövningen bland samtliga berörda aktörer. Det råder även samstämmighet i att förprövningen har utvecklats i rätt riktning, men också att det finns förbättringspotential och att de huvudsakliga förbättringsområdena är ungefär desamma som lyfts i olika tidigare utredningar. Det handlar om stärkt rättssäkerhet för djurägarna och lika bedömningar, förprövningens omfattning, kompetens på myndigheterna samt behov av ytterligare förenkling av förprövningen. Ansökningarna behöver bli bättre och mer kompletta. Det finns ingen statistik som underbygger omfattningen på förbättringsbehoven men synpunkterna från såväl länsstyrelserna som branscherna pekar i den riktningen.

För att enskilda ska ha nytta av förprövningen är det av största vikt att det finns en samsyn på regelverket bland de myndighetsanställda som arbetar med både förprövning och djurskyddskontroller. Som huvudregel bör meddelade förprövningsbeslut gälla till dess att verksamheten ska ändras i sådan omfattning eller på sådant sätt att en ny prövning krävs.

Förprövningen föreslås förenklas bland annat genom att det utformas en ordning för att kunna godkänna standardiserade byggnadslösningar och inredningar, där kravet på förprövning utgår. Möjligheterna att undanta fler byggnadsåtgärder av enklare slag från förprövningen föreslås också ses över, liksom vilka enklare byggnadsåtgärder som kan undantas från kravet på besiktning. Dessutom bör länsstyrelsen erbjuda djurägare ett digitalt eller fysiskt förmöte inför att en förprövningsansökan skickas in. Det förenklar för djurägaren och ökar möjligheten att få in så korrekta ansökningshandlingar som möjligt till länsstyrelserna. Det ökar effektiviteten och kan minska handläggningstiderna.

Utredaren föreslår att handläggning och beslut i förprövningsärenden ska koncentreras till de sex civilområdesansvariga länsstyrelserna det vill säga Norrbottens, Skåne, Stockholms, Västra Götalands, Örebro och Östergötlands län. Koncentrationen föreslås i syfte att öka effektiviteten och skapa bättre möjligheter till specialistkompetens på de olika djurslagen och produktionsformerna. Dessutom i syfte att ge förprövningshandläggarna bättre förutsättningar för att göra likvärdiga bedömningar och därmed öka rättssäkerheten. Det införs också ett bemyndigande till Jordbruksverket att föreskriva om vilka kompetenser som ska finnas på den prövande myndigheten.

Stallbyggnader är en stor kostnadspost för djurägare. Det finns ett stort behov av såväl om- som nybyggnation av stallar i Sverige för att kunna öka och förbättra produktionen, öka lönsamheten samt förbättra djurskyddet, smittskyddet och arbetsmiljön. Teknik- och byggkompetens inom djurhållningen är dock ett bristområde i Sverige. Därför föreslår utredaren att Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, eller annat lämpligt lärosäte får i uppdrag att ta fram utbildningsprogram eller kursblock med särskild inriktning på lantbruksbyggnader och djurmiljö.

Underlätta investeringar

En av de viktigaste faktorerna för konkurrenskraften är att jordbruksföretagarna fortsatt vill investera i sina företag. Det handlar både om nyinvesteringar och utökningar samt förbättringar av befintliga verksamheter och generationsskiften. I Sverige är många stallbyggnader äldre och det finns ett uppdämt behov av renovering, modernisering och av att utöka verksamheterna i syfte att åstadkomma lönsamhet samt bättre arbetsmiljö och djurskydd. I dag är det svårt att få tillräcklig finansiering för investeringar, särskilt i animalieproduktionen där kapitalkostnaderna är stora. För att utöka produktionen i enlighet med livsmedelsstrategins mål, och för att kunna genomföra generations- och ägarskiften, behöver fler animalieproducenter få möjlighet att låna det kapital som krävs. Utredaren föreslår statliga kreditgarantier eller annat finansiellt instrument om 1 miljard kronor till lämplig aktör som erbjuder lån till svenska lantbruksföretagare. En miljard motsvarar cirka 10–12 miljarder i underliggande investeringar. Förslaget uppskattas bidra med ytterligare cirka 1 500 arbetstillfällen i primärproduktionen. Med en genomsnittsutlåning på 2,5 miljoner kronor per företag finns möjlighet att hitta finansieringslösningar för ytterligare cirka 400 företag. Det skulle ge utrymme att finansiera ytterligare djurplatser i primärproduktionen i storleksordningen 10–12 miljarder kronor och därmed öka produktionen.

Öka och förbättra ersättningarna

Stöd och ersättningar finansieras huvudsakligen genom den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP. Bland ersättningarna inom CAP finns bland annat djurvälfärdsersättningar för får, mjölkkor och suggor, vars syfte är att förbättra djurvälfärden. Djurvälfärdsersättningarna får inte ges för åtgärder som följer av nationell lagstiftning eller praxis utan åtgärderna måste ligga utöver dessa. Det kan innebära att djurägare i länder med en ambitiös nationell djurskyddslagstiftning missgynnas. Ett exempel är att medlemsstater som inte har beteskrav i sin lagstiftning kan ge djurvälfärdsersättning för det, vilket inte Sverige kan göra då bete är ett lagkrav. Sverige har tidigare i samband med reformarbete för den gemensamma jordbrukspolitiken arbetat för att införa möjligheten att ersätta för åtgärder som ingår i nationell lagstiftning och praxis men som ligger över EU-lagstiftningen. Det är något som utredaren bedömer vara viktigt för konkurrenskraften och föreslår därför att Sverige fortsatt driver frågan. Vad gäller ersättningsnivåerna togs kostnadskalkylerna som ligger till grund för nuvarande djurvälfärdsersättningar fram 2022. Mot bakgrund av att inflationen har lett till en högre kostnadsnivå föreslår utredaren att Jordbruksverket får i uppdrag att se över kalkylerna på nytt. Det skulle troligen kunna generera en högre maxersättning och därmed ökat kalkylutrymme för att höja ersättningsnivåerna. Utredaren föreslår även att Jordbruksverket inför nästa CAP-period får i uppdrag att inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken undersöka möjligheterna att införa fler djurvälfärdsersättningar.

Stödsystemet inom CAP medför en osäkerhetsfaktor för de som mottar stöd och ersättningar genom risk för bland annat återkrav och sanktioner. Det kan vara särskilt kännbart i de fall något av grundvillkoren inte följts, då avdrag görs med en viss andel på samtliga utbetalda stöd inom CAP. För den enskilde kan de ekonomiska konsekvenserna vid en överträdelse i vissa fall framstå oproportionerliga i förhållande till överträdelsens art. Det kan även leda till sanktioner på grund av överträdelse av EU:s lagstiftning eller nationell lagstiftning. Utredaren föreslår att regeringen fortsatt ska arbeta för att i EU förändra reglerna för grundvillkoren i syfte att minska den administrativa bördan och för att de ekonomiska konsekvenserna vid sanktioner inte ska bli orimligt hårda. Kvarvarande grundvillkor bör ha ett tydligt mervärde.

Investeringsstöd med fokus på att öka jordbruksföretagens konkurrenskraft är ett annat viktigt stöd där söktrycket är högt och konkurrensen stor. Med hänsyn bland annat till att det finns ett stort behov av investeringar i ny- eller ombyggnationer och att många ansökningar i dagsläget inte blir beviljade på grund av att medlen inte räcker till är det utredarens bedömning att det finns behov av att öka budgeten för investeringsstöden. I första hand bör det ske genom att mer pengar tillskjuts. Utredaren föreslår även att medel inom investeringsstödet ska öronmärkas för ny- eller ombyggnation till lösdrift i mjölkföretag som har uppbundet system.

Utredaren anser att regeringen ska överväga möjligheterna att återinföra miljöersättning för vallodling inom CAP. Vallodling är på många sätt bra ur ett miljöperspektiv genom att bland annat bidra till förbättrad jordhälsa, kolinlagring och minskat växtnäringsläckage. Det har tidigare funnits en miljöersättning för vallodling som gällt även utanför stödområdet för kompensationsstödet. Regeringen har nyligen gett Jordbruksverket i uppdrag att bland annat ta fram förslag till en ny miljöersättning för vallodling, utanför kompensationsstödsområdet. Det är något som utredaren är positiv till. Med hänsyn till det uppdrag som regeringen lämnat till Jordbruksverket i frågan är det rimligt att resultatet av Jordbruksverkets arbete inväntas.

Minskade viltskador, begränsning av vargstammen samt ökade ersättningar för rovdjursangrepp och stängsling

Utredaren föreslår åtgärder för att minska viltskador då dessa bedöms ha stor påverkan på lantbrukets inklusive djurhållningens lönsamhet och konkurrenskraft. De stora viltstammarnas inverkan på möjligheten att bruka jordbruksmark rationellt påverkar även regeringens nuvarande mål för livsmedelsstrategin om att öka livsmedelsproduktionen i landet, vilket också motiverar förslagen. Utredaren föreslår att det införs rätt att bedriva skyddsjakt utan tillstånd från länsstyrelsen för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt avseende dovhjort, kronhjort och rådjur, det vill säga utöver vildsvin som redan i dag får jagas utan tillstånd. Utredaren föreslår också ett uppdrag till Jordbruksverket att utreda effekterna av viltskador på primärproduktionens lönsamhet och påverkan i övrigt på jordbruksverksamhet då sådant underlag till stor del saknas i dag.

Utredaren bedömer att åtgärder behöver vidtas för att sänka antalet vargar i Sverige och öka ersättningarna betydligt till djurägarna för rovdjursavvisande stängsel inklusive stängsling och underhåll samt för skadade, saknade och dödade djur. I annat fall riskerar särskilt fårnäringen i Sverige att ha svårt att attrahera nya företagare och få befintliga att utöka sin produktion, med betydande negativ effekt på produktionsutvecklingen och konkurrenskraften. Fårproduktionen i Sverige har redan en låg marknadsandel och det finns en stor potential att öka produktionen. Även om det är förhållandevis få besättningar som drabbas påverkar rovdjursangrepp också andra djurägare och skapar osäkerhet. Det ökade risktagandet i företagandet och oron bidrar sannolikt till att många tvekar att utöka sin verksamhet och att starta nytt. Ett angrepp av stora rovdjur påverkar också djurskyddet på ett betydande sätt liksom arbetsmiljön för djurägarna.

Förslagen innebär att regeringen fortsatt ska arbeta för att minska vargstammen i Sverige. Det ska även genomföras en översyn av ersättningsnivåerna för rovdjursavvisande stängsel, inklusive underhåll och stängsling samt för skadade, saknade och dödade djur i syfte att höja ersättningarna till djurägarna.

Kontroller och administrativ börda

Producenter inom animalieproduktionen har generellt många kontroller och en tung administrativ börda med tidskrävande rapportering till både myndigheter och företag. Utredaren bedömer att det sammantaget utgör en stor belastning för företagen men att det huvudsakligen inte beror på administration eller myndighetskontroll avseende djurskyddslagstiftningen.

En fråga som är angelägen i kontrollsammanhang och som påtalats av näringen är vikten av likartade och rättssäkra bedömningar. I syfte att åstadkomma detta föreslår utredaren att Jordbruksverket får i uppdrag att ta fram och genomföra kalibreringsutbildningar avseende djurskydd för länsstyrelserna och för de officiella veterinärerna på slakterier. Branschaktörer bör inkluderas vid dessa utbildningar.

Ett annat område som näringen angett som särskilt angeläget att utreda närmare och hitta bättre lösningar för är de bedömningar av djurskydd som utförs av officiella veterinärer på slakterier. I dag finns en ansvarsfördelning mellan tre olika myndigheter, vilket skapar en otydlighet kring hur kontroller ska genomföras på effektivt sätt i hela kedjan. Kontrollsystemet upplevs av många animalieproducenter som rättsosäkert och hämmande för viljan att utveckla verksamheten. Utredaren bedömer att detta är en särskilt angelägen fråga som påverkar konkurrenskraften och anser därför att en översyn av kontrollorganisationen behövs. Med hänsyn till att det är en fråga som en särskild utredare har fått i uppdrag att utreda har några förslag inte lämnats i denna del som rör kontrollsystemet.

En åtgärd som utredaren ändå bedömer lämplig redan nu är att Jordbruksverket får i uppdrag att göra en översyn och uppdatering av myndighetens vägledning för djurskyddskontroll på slakteri i den del som avser de officiella veterinärernas kontroll av djurskydd. För att åstadkomma ett så bra resultat som möjligt är det angeläget att samtliga berörda myndigheter och branschaktörer deltar i arbetet. Vidare bör Jordbruksverket få i uppdrag att se över möjligheterna att införa en rätt för djurägare till avstämning med officiell veterinär inför transport av djur till slakteri.

För att i övrigt underlätta för animalieproducenter i deras administrativa arbete anser utredaren att det är angeläget med bland annat utveckling av digitala möjligheter till egenkontroll och att arbeta för att digitalt möjliggöra uppgiftsinlämning till olika kontrollmyndigheter från en plattform.

Skapa nationell samverkansstruktur för ökad innovation

Utredarens bedömning är att forsknings- och innovationslandskapet inom lantbrukssektorn är relativt fragmenterat i Sverige. Det finns ett stort antal nav och plattformar både nationellt och regionalt som arbetar med innovation och forskning. Genom nationell samverkan samt koncentration av resurser och intressenter är det utredarens bedömning att svensk innovation inom lantbrukssektorn kan få den styrka och de omfattande resurser som krävs för att framgångsrikt arbeta med innovation. Utredaren föreslår därför att de svenska innovationsresurserna och intressenterna koncentreras i en nationell samverkansstruktur. Näringen ska ingå i den nationella samverkansstrukturen.

Höj anslagen och prioritera områden i forskningsutlysningar som stärker konkurrenskraften

Utredarens bedömning är att anslaget för forskningsstöd till livsmedelsproduktion är alltför begränsat i dag och föreslår att det totala anslaget utökas till Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, Formas, med 70 miljoner kronor per år. Medel öronmärks för livsmedelsforskning samt för behovsdriven och tillämpad forskning som ökar konkurrenskraften hos livsmedelsproducenter med animalieproduktion.

Utredaren föreslår att minst 150 miljoner kronor av Formas totala årliga anslag ska användas för det nationella forskningsprogrammet för livsmedel, vilket är en utökning med 40 miljoner kronor. Utredaren bedömer att det ger ökade möjligheter att uppnå den svenska livsmedelsstrategins mål.

Utredaren föreslår vidare att minst 50 miljoner kronor av det totala anslaget för forskningsstöd till Formas ska användas som stöd till Stiftelsen Lantbruksforskning för finansiering av stöd till samfinansierad forskning och utveckling, vilket är en utökning med 30 miljoner kronor. Genom detta utökas möjligheterna till bland annat tillämpad, produktionsnära forskning vilket är ett viktigt bidrag för näringens utveckling, ökad produktion, sänkta kostnader och förbättrad lönsamhet.

Utredaren konstaterar att de reglerade forskningsmedlen för djurskyddsområdet är små. Det nuvarande forskningsanslaget inom Formas som är styrt till djurskyddsbefrämjande åtgärder är mycket lågt, endast 6 miljoner kronor per år. Här finns anledning att Formas gör en omfördelning av befintliga medel och satsar mer på de djurskyddsbefrämjande åtgärderna. Särskilt då dessa projekt kan omfatta mer tillämpade, produktionsnära studier. Därför föreslås att av det totala årliga anslaget för forskningsstöd till Formas ska andelen för djurskyddsbefrämjande åtgärder utökas med minst 12 miljoner kronor per år till minst 18 miljoner kronor under perioden 2025–2028. Av dessa ska minst 12 miljoner kronor årligen gå till åtgärder som förbättrar djurhälsan och bidrar till korrekt, restriktiv och därmed minskad läkemedelsanvändning.

Utredaren anser att en större andel av forsknings- och innovationsmedel behöver gå till projekt som fokuserar på konkreta behov som efterfrågas av näringen. Därför föreslås att branschföreträdare i högre grad än i dag ska vara delaktiga i finansiärernas utformning av forskningsutlysningar samt i bedömning av forskningsansökningar. Det kan det bidra till att innovation och forskning blir än mer relevant och omfattar de behov och utmaningar som finns i praktiken.

Utredaren föreslår vidare att det nya Kunskapsnavet för animalieproduktion inom Research Institutes of Sweden, RISE, regi får fortsatt finansiering efter nuvarande periods utgång, förutsatt att utvärderingen av verksamheten är positiv. Byggnader är en av de största kostnadsposterna i animalieproduktionen och det har noterats ett betydande kompetensbehov kring kostnadseffektiv stallbyggnation där RISE har en viktig funktion att fylla. Investeringar i ny- eller ombyggnationer av djurstallar är nödvändigt för animalieproduktionens möjligheter till utveckling.

Det är särskilt viktigt att forskning och innovation inriktas på insatser för att sänka kostnaderna för producenterna och utveckla produktionen. Produktionsfrämjande innovation och forskning föreslås därför ges hög prioritet i forskningsutlysningar. Följande områden bör prioriteras:

• Icke tekniska innovationer som exempelvis nya affärsmodeller, innovativa ägarformer och arbetssätt.

• Digitaliserad, automatiserad administration och hantering av djurdata.

• Digitaliserade lösningar för djurmärkning, tillsyn, lokalisering av djur samt för att mäta djurhälsa och välfärd.

• Innovationer för att minska viltskador och rovdjursangrepp.

• Avelsfrågor, inklusive tillämpad forskning och utvecklingsarbete inom avelsområdet. I regeringens arbete med Sveriges nya livsmedelsstrategi bör också vikten av att stärka det inhemska avelsarbetet, öka den genetiska kompetensen samt behovet av tillgång till svensk avels- och seminverksamhet betonas.

• Kostnadseffektiv stallbyggnation och därtill kopplad teknik och system som ger god djurvälfärd och arbetsmiljö.

• Kostnadseffektiv omställning av uppbundna system till lösdrift i mjölkproduktionen.

• Ökad fodereffektivitet kopplat till minskade energiförluster samt stöd för ökade rådgivningsinsatser gällande grovfoderkvalitet.

Prövning av ny teknik

Kravet på ny teknikprövning är en förebyggande åtgärd vilket är positivt, men bestämmelsen kan också vara begränsande då svenska företagare snabbt behöver få tillgång till innovation och ny teknik som tas fram i såväl Sverige som i andra länder. Här bedömer utredaren att det svenska kravet på ny teknikprövning kan utgöra ett hinder och föreslår att möjligheterna och konsekvenserna av att ta bort eller förenkla kravet på ny teknikprövning utreds.

Virtuella stängsel

Utredaren bedömer att det finns stora möjligheter när det gäller användning av virtuella stängsel. Det skulle kunna förenkla för företagarna och bidra till ökad konkurrenskraft bland annat inom nötkötts-, mjölk- och lammproduktionen. Det kan även öka den biologiska mångfalden genom att fler, mer otillgängliga naturbetesmarker kan betas. Ny forskning i Europa visar en neutral eller positiv effekt avseende djurskyddet. Forskningsresultaten utgör ytterligare en grund för utredarens positiva bedömning och syn på användning av virtuella stängsel. Mot denna bakgrund anser utredaren att virtuella stängsel bör kunna användas på den svenska marknaden på motsvarande sätt som fysiska elstängsel. I dagsläget förutsätter det godkänd ny teknikprövning. I djurskyddsförordningen finns ett generellt förbud mot att styra djur med el. Elstängsel är dock undantaget. Med hänsyn till vad som ovan framförts och den nya teknik som finns i dag bör undantaget enligt utredaren även omfatta virtuella stängsel. Därför föreslås att både virtuella elstängsel och fysiska elstängsel ska omfattas av undantaget i 2 kap. 17 § djurskyddsförordningen.

Stärk djurägarnas ställning i livsmedelskedjan

Det är tydligt att det är köparna av primärproducenternas produkter som sätter priserna och avgör hur stor andel av merbetalningen för svenska produkter som tillfaller djurägarna. Utredaren konstaterar att detaljist- och grossistled i livsmedelskedjan behöver konkurrensutsättas i högre grad än i dag. För att få till stånd en långsiktigt hållbar animalieproduktion behöver det åstadkommas en jämnare fördelning av vinster och lönsamhet i värdekedjan där en större, och mer rimlig, del av vinsten måste tillfalla de som oftast står för den största delen av produktionskostnaderna och riskerna, det vill säga djurägarna. I dag råder det motsatta förhållandet där animalieproducenten får den minsta andelen. Utredarens bedömning är därför att Konkurrensverket bör få i uppdrag att, med lämpliga tidsintervall, analysera utvecklingen samt vid behov föreslå lämpliga åtgärder för stark konkurrens.

En nationell organisation eller plattform för att stötta och driva branschens exportsatsningar

Export är en viktig komponent för en stark konkurrenskraft men också för livsmedelsberedskapen då exportvolymer kan hämtas hem vid en kris. Den svenska livsmedelssektorn har i dag en begränsad export och svårt att konkurrera, bland annat på grund av låga volymer och lönsamhet samt högre produktionskostnader och priser. Men det finns en potential att förbättra konkurrenskraften och öka exporten. Utredaren bedömer att det behövs ökad samverkan för att sänka tröskeln till exportmarknaden och föreslår därför att flera aktörer i näringslivet och staten kraftsamlar i en gemensam nationell organisation eller plattform med ekonomiska resurser som kan stötta och driva branschens exportsatsningar. Staten ska bidra med finansiellt stöd. Statens utökade satsning och nära samarbete med näringslivet är en tydlig politisk signal om ökad livsmedelsproduktion i landet.

Jordbruksverkets och Livsmedelsverkets arbete med export ska finnas med i instruktionerna till myndigheterna. Det skulle underlätta myndighetsarbetet med exportfrågorna och skapa en långsiktighet i arbetet med planering och finansiering. Business Sweden föreslås få ett utökat uppdrag som omfattar hela kedjan från jord till bord inklusive tjänster.

Myndigheterna ges i uppdrag att arbeta för ytterligare lands- och anläggningsgodkännanden i samverkan med branschen samt att effektivisera sina handläggningsprocesser och förkorta handläggningstiderna. Kostnaden ska tas av myndigheterna.

Handelsrepresentationen föreslås utökas i takt med exportsatsningarna liksom delegationsresor där näringslivet och staten deltar gemensamt. Det är nödvändigt för en framgångsrik och ökad export att visa att Sverige är en enad, stabil och förtroendeingivande handelspartner.

Ytterligare områden utredningen har haft uppdrag kring

Kartläggning av konsumentvilja och möjligheter med märkning

Utredaren har haft i uppdrag att kartlägga konsumenters vilja att välja och betala för livsmedel med anledning av de svenska djurskydds- och djurhälsokraven samt analysera om märkning och information till konsumenter kan bidra till att öka konkurrenskraften. Utredaren lämnar inga förslag på området men har besvarat frågeställningarna bland annat genom en extern studie och lämnar även vissa slutsatser. Utredaren konstaterar att det finns ett stort intresse bland konsumenter för att köpa svenska animalieprodukter i butik. Det finns också ett stort intresse för djurvälfärd hos de svenska konsumenterna men endast en begränsad andel är villiga att betala extra för djurvälfärd och det är oklart hur mycket man kan tänka sig att betala. Viljan att välja svenska produkter finns men den verkliga betalningsviljan i butik är lägre.

Sammanställningen av litteraturen visar också att konsumenter är en heterogen grupp som är relativt priskänslig. Även om det finns en betalningsvilja för djurvälfärd är pris och andra kvaliteter viktigare, till exempel produktkvalitet, livsmedelssäkerhet och ursprung.

Med grund bland annat i det som noterats kring konsumenters vilja att välja och betala för högre djurskydd bedöms det inte troligt att en djurvälfärdsmärkning skulle kunna användas som styrmedel för att höja djurvälfärden i Sverige då marknaden för märkning som fokuserar på höga djurvälfärdskrav bedöms vara liten. Många förknippar en varas ursprung med djurvälfärd och ursprungsmärkning har visat sig signalera djurskyddsnivå till konsumenter. I stället för en djurvälfärdsmärkning förordar utredaren ett ökat fokus och ytterligare satsningar på ursprungsmärkning.

Utredaren noterar att nyttan av en märkning kan se olika ut på hemma- respektive exportmarknaden. En märkning kan innebära att man kan nå ett större segment av konsumenter som har en högre betalningsvilja på exportmarknader. En svårighet kan vara att kännedomen om svensk djurskyddslagstiftning är låg i andra länder och att det kan finnas många andra märkningar att ta ställning till. Dessutom föredrar många konsumenter produkter från det egna landet.

EU-kommissionen har tidigare aviserat sin avsikt att presentera ett förslag till en EU-gemensam djurskyddsmärkning. Ambitionen är god men utredarens bedömning är att det är tveksamt om en EU- gemensam märkning är till svenska animalieproducenters fördel. Det är dock svårt att fullt ut bedöma det utan att veta hur ett sådant märkningssystem skulle vara utformat. Utredarens sammantagna bedömning är att en gemensam djurskyddsmärkning inom EU riskerar att missgynna djurskyddsprogressiva medlemsländer som Sverige. Det är viktigt att vara observant på att Sverige kan hamna i en nivåklass bland länder som i stort har ett sämre djurskydd. Det beror bland annat på hur många och hur breda nivåerna blir i märkningssystemet och vilka kriterier som väljs ut. Djurskyddslagstiftningen kan dessutom se likadan ut i olika länder men skilja sig i praktiken beroende på hur lagstiftningen tolkas och efterlevs.

Kartläggning av djurskyddskrav vid offentlig upphandling

Utredaren har haft att kartlägga i vilken utsträckning krav på djurskydd ställs vid offentlig upphandling. Uppdraget har visat sig svårt då tillgänglig statistik av det slag som behövts saknas. Det finns dock en ny databas, SILO (statistikinsamling av livsmedelsinköp till offentlig sektor), som innehåller statistik över kommuners livsmedelsinköp år 2022 och 2023. Av den statistiken framgår att kommunernas offentliga inköp av livsmedel i hög utsträckning består av produkter med svenskt ursprung vad gäller de för utredningen relevanta livsmedlen. Ost är dock en produkt som kan produceras i Sverige och som hade kunnat utgöra en större andel av de offentliga inköpen.

Att andelen produkter med svenskt ursprung är relativt hög bland de relevanta livsmedlen vid offentliga inköp som kommunerna gör kan bero på att det ställs djurskyddskrav men kan även bero på annat, som exempelvis miljökrav och anbudsgivare. Av olika kommuners måltidspolicyer framgår dock att det i hög grad finns ambitioner att ställa djurskyddskrav vid offentlig upphandling. Det är även något som uppmuntras i nuvarande lagstiftning som anger att miljö, sociala och arbetsrättsliga hänsyn bör beaktas om upphandlingens art motiverar det. Upphandlingsmyndighetens kriteriedatabas med förslag på kravformuleringar kopplade till bland annat djurskydd underlättar även för den som ska upphandla att ställa sådana krav. Sammantaget anser utredaren att detta ger positiva signaler om att det ställs krav på djurskydd vid den offentliga upphandling som kommunerna gör. Det är dock utredarens bedömning att ytterligare statiskinsamling är av vikt för att få en bättre helhetsbild av de offentliga inköpen av livsmedel.