En modern exportkontroll av krigsmateriel i ljuset av ett svenskt Natomedlemskap

• analysera hur straffskalorna i lagen (1992:1300) om krigsmateriel (krigsmateriellagen) och lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd (PDA-lagen) bör förhålla sig till straffskalorna i vapenlagen (1996:67), lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor (LBE) och lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen), samt bedöma om krigsmateriel bör läggas till som en egen brottstyp i smugglingslagen.

• analysera indelningen mellan krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel och bedöma hur indelningen bör se ut.

• analysera om bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL) innebär tillräckligt skydd för uppgifter som omfattas av kontroll enligt krigsmateriellagen och PDA-lagen, samt lämna eventuella förslag om att stärka skyddet ytterligare.

• föreslå hur ordningen för underrättelser om anbud och ingående av avtal, med utgångspunkt i dagens hantering, kan bli mer ändamålsenlig.

• bedöma om det är lämpligt att ändra tidpunkten för redovisning av företagens marknadsföring till ISP samt föreslå en ändamålsenlig reglering av s.k. nolldeklarationer.

• analysera om det behöver göras ändringar i sanktionsavgifternas struktur och storlek i krigsmateriellagen för att göra avgifterna mer rättvisa, samt vid behov lämna nödvändiga förslag.

Utredningens uppdrag återges i sin helhet i bilaga 1 till detta betänkande.

Anpassningar av riktlinjerna för utförsel och annan utlandssamverkan i ljuset av ett svenskt Natomedlemskap

Kärnan i det nordatlantiska fördraget utgörs av de kollektiva försvarsförpliktelserna i artikel 5 i fördraget. I händelse av att en eller flera av alliansens medlemmar blir utsatt för ett väpnat angrepp har Sverige en skyldighet att utan dröjsmål, individuellt eller kollektivt med andra medlemmar, hjälpa det land som blivit angripet genom att vidta de åtgärder som anses nödvändiga. Vilken hjälp Sverige kan komma att bidra med är ett nationellt beslut, men skulle kunna innebära att regeringen fattar beslut om att stödja den angripna allierade staten med krigsmateriel. Som medlem i Nato utgör de kollektiva försvarsförpliktelserna i artikel 5 i fördraget en central del av den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. Därtill tillkommer åtaganden enligt artikel 3 i fördraget om att även i fredstid bistå andra medlemsstater med att utveckla förmågan att möta ett väpnat angrepp. För att omhänderta de åtaganden som följer av Natomedlemskapet föreslår utredningen vissa anpassningar av riktlinjerna.

Utredningen föreslår att det ska framgå av riktlinjerna att tillstånd till utförsel eller samverkan bör kunna medges om det behövs för att tillgodose en allierad stats behov av materiel eller kunnande. Genom förslaget möjliggörs för nya och oetablerade försvarsföretag att kunna beviljas tillstånd att tillverka och tillhandahålla krigsmateriel eller tekniskt bistånd för en allierad stats räkning utan att det föreligger motsvarande intresse från det svenska försvaret eller svenska myndigheter.

Utredningen föreslår vidare att det ska tydliggöras i riktlinjerna att samverkan med allierade stater i princip får anses stå i överensstämmelse med Sveriges säkerhets- och försvarspolitik. Vid prövningen av ett tillståndsärende som avser en allierad stat ska en helhetsbedömning göras i varje enskilt fall med beaktande av alla för ärendet betydelsefulla omständigheter utifrån försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska överväganden enligt riktlinjernas grundläggande principer. I händelse av väpnat angrepp mot en allierad stat bör Sveriges åtaganden enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget ha företräde vid tillståndsprövningen. Det innebär bl.a. att omständigheten att mottagarlandet befinner sig väpnad konflikt inte bör anses utgöra ett hinder mot utförsel till eller samverkan med den allierade staten.

Utredningen föreslår vidare att hänvisningen till neutralitetsrätten i riktlinjerna som ett ovillkorligt hinder mot att bevilja export ska tas bort som en följd av att Sverige blivit medlem i Nato.

Utredningen föreslår även att det ska framgå av riktlinjerna att det är möjligt att avstå från att återkalla tillstånd till en mottagande stat som kommer i väpnad konflikt med en annan stat om det bedöms vara förenligt med Sveriges säkerhetspolitik. Det innebär bl.a. att det är möjligt att avstå från att återkalla tillstånd i de fall en allierad stat blivit angripen.

En ändamålsenlig reglering för underleverantörer

Det krävs tillstånd enligt krigsmateriellagen för att bl.a. tillverka och tillhandahålla krigsmateriel. Efter att vissa undantag från tillståndskraven för underleverantörer avskaffats år 2018 har antalet tillståndshavare ökat från cirka 175 till närmare 400. Ökningen har till stor del utgjorts av underleverantörer utan egen export.

Utredningen föreslår att regeringen ska få meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillverkningstillstånd enligt 3 § krigsmateriellagen för tillverkning av delar av krigsmateriel som sker på uppdrag av den som har tillstånd att tillverka ifrågavarande krigsmateriel. Regeringen föreslås föreskriva att tillverkning av s.k. komponenter som endast sker på uppdrag av den som har tillstånd att tillverka ifrågavarande krigsmateriel ska undantas från tillståndskrav, med vissa undantag för särskilda komponenter.

Utredningen föreslår vidare att regeringen ska få meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillhandahållandetillstånd enligt 4 § krigsmateriellagen för tillhandahållande som endast sker till följd av sådant uppdrag.

Utredningen föreslår att den tillståndshavare som ger sådant uppdrag i sin årliga deklaration enligt 19 § krigsmateriellagen också ska lämna uppgifter om uppdragstagare, vilket slags krigsmateriel uppdragen har avsett och uppdragens fakturerade värde.

Internationella materielsamarbeten på likvärdiga villkor

Deltagande i internationella materielsamarbeten är av väsentlig försvars- och säkerhetspolitisk betydelse för Sverige. Svensk försvarsindustri har i dag etablerade och djupa samarbeten på materielområdet med framför allt USA, Frankrike, Tyskland och Storbritannien samt övriga länder inom det s.k. sexnationerssamarbetet (Spanien och Italien). Samarbetet med USA är särskilt omfattande och har haft stor betydelse för Sveriges materiel- och teknikförsörjning. En utveckling på europeisk nivå för att stärka den gemensamma försvarsindustriella basen bör därför ske parallellt med att bibehålla möjligheterna för att upprätthålla och utveckla relationerna med USA på materielområdet.

I utredningens uppdrag att kartlägga hur relevanta samarbetsländer hanterar export till tredjeland har det framkommit att det framför allt föreligger skillnader mellan hur Sverige och andra stora försvarsindustriländer i Europa hanterar frågor om tredjelandsexport när inhemsk försvarsindustri agerar underleverantör till systemtillverkare i ett samarbetsland. En bidragande orsak till skillnaden är att Frankrike och Tyskland år 2019 ingick ett nytt avtal om exportkontroll (Agreement Concerning Export Controls in the Field of Defence) och därmed antog en harmoniserad hantering i frågor om tredjelandsexport i gemensamma projekt. År 2021 anslöt sig Spanien till avtalet. Även övriga länder inom sexnationerssamarbetet (Storbritannien och Italien), samt Nederländerna, har för avsikt att ansluta sig till avtalet. Sverige har gjort en viljeyttring om att tillträda avtalet men någon formell ansökningsprocess är inte inledd.

I avtalet har länderna kommit överens om under vilka förutsättningar ett deltagande lands exportkontrollregelverk ska ha företräde framför övriga deltagande länders regelverk i olika typer av samarbeten; mellanstatliga avtal, industrisamarbeten och underleverantörskap utan mellanstatligt avtal. Avtalet utgår ifrån en fördragsbaserad skyldighet att bevilja överföringar, export och vidareexport för samarbeten som faller inom avtalets tillämpningsområde, utom i undantagsfall när exporten riskerar att skada direkta nationella intressen eller nationell säkerhet.

För att möjliggöra för svenska företag att ingå i materielsamarbeten på likvärdiga villkor som företag i de stora försvarsindustriländerna i Europa föreslår utredningen att Sverige bör ansöka om att tillträda avtalet. En utveckling där Sverige som enda land i sexnationerssamarbetet står utanför 2019 års avtal om exportkontroll riskerar att försvåra fördjupade samarbeten mellan Sverige och de aktuella länderna. Förslaget motiveras av de viktiga försvars- och säkerhetspolitiska intressen som utredningen bedömer att avtalet skulle främja. I ljuset av det försämrade säkerhetspolitiska läget har betydelsen av att Sveriges samarbetar på materielområdet med länder inom Europa och Nato ökat. Samarbete med länder som Sverige har ett nära säkerhetspolitiskt samarbete med är också nödvändigt för att trygga försörjningen av materiel och för att säkra konkurrenskraft inom försvarsområdet. Avtalet, som underlättar överföringar av materiel och teknik mellan länderna, är därtill strategiskt viktigt för att stärka den europeiska försvarsindustriella basen och för att kunna öka produktionskapaciteten i gemensamma materielprojekt, bl.a. till stöd för Ukraina.

Genom att de deltagande länderna i samarbetet i viss utsträckning redan samordnar sin exportkontrollpolitik och gemensamt har ställt upp miniminormer för när export inte ska beviljas har det land som gör den slutliga exportkontrollbedömningen åtagit sig att tillse att exporten till tredjeland hanteras i enlighet med EU:s gemensamma ståndpunkt (2008/944/Gusp) och andra internationella åtaganden på exportkontrollområdet, såsom FN:s vapenhandelsfördrag (Arms Trade Treaty, ATT). På så vis säkerställs att svenska system och komponenter som integrerats i produkter i de anslutna länderna, och som kan komma att exporteras till mottagarländer som Sverige inte beviljar direkt export till, exporteras med respekt för Sveriges internationella skyldigheter och åtaganden på exportkontrollområdet.

Tillstånd för tillverkning, tillhandahållande och utförsel av civila skjutvapen

Krigsmateriellagstiftningen vilar på försvars- och säkerhetspolitisk grund och är inte tänkt att hantera bl.a. illegal tillverkning av skjutvapen, som blir allt vanligare i kriminella miljöer. Tillverkning av skjutvapen regleras för närvarande inte alls i vapenlagen, till skillnad från annan hantering av skjutvapen, och tillverkning av skjutvapen utan tillstånd utgör inte vapenbrott utan brott mot krigsmateriellagen. Viss tillverkning av skjutvapen – t.ex. tillverkning av enstaka handeldvapen som inte är helautomatiska – kräver för närvarande inte alls tillstånd.

Krigsmateriellagstiftningen är också mindre väl anpassad för att omhänderta tillstånd som avser skjutvapen med ett huvudsakligen civilt användningsområde. Detta kommer bl.a. till uttryck genom att det enligt 1 § andra stycket krigsmateriellagen krävs försvars- eller säkerhetspolitiska skäl för att tillstånd enligt krigsmateriellagen ska meddelas. För civila skjutvapen finns det sällan eller aldrig försvars- eller säkerhetspolitiska skäl för tillstånd. Att det inte finns försvars- eller säkerhetspolitiska skäl mot tillstånd är inte tillräckligt för att tillstånd ska kunna meddelas. Därför saknas oftast förutsättningar för att bevilja tillstånd för tillverkning, tillhandahållande och utförsel av civila skjutvapen.

Utredningen har fått i uppdrag att föreslå en ändamålsenlig ordning för hur tillstånd för tillverkning, tillhandahållande och utförsel av civila skjutvapen kan införas i krigsmateriellagstiftningen. Utredningen ska vidare ta ställning till om tillverkning av civila skjutvapen och vapendelar helt eller delvis bör regleras i vapenlagstiftningen och föreslå en reglering som på ett ändamålsenligt och effektivt sätt motverkar olovlig tillverkning.

Utredningen föreslår att tillverkning av skjutvapen (inbegripet t.ex. sådana vapendelar som avses i 1 kap. 7 § vapenlagen) som utgångspunkt ska kräva ett särskilt tillverkningstillstånd enligt vapenlagen. Kraven för att få tillstånd för tillverkning enligt vapenlagen ska i huvudsak motsvara kraven på tillstånd att bedriva handel med skjutvapen enligt samma lag. Tillstånd enligt vapenlagen ska inte behövas för den som har tillstånd enligt krigsmateriellagen. Regeringen ska bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet enligt 3 § första stycket krigsmateriellagen i fråga om sådan tillverkning av skjutvapen som regleras i vapenlagen, och bör förslagsvis utnyttja bemyndigandet till att undanta tillverkning av handeldvapen från kravet på tillstånd enligt krigsmateriellagen. Däremot ska undantaget från krav på tillstånd enligt krigsmateriellagen för tillverkning av enstaka skjutvapen och för ändring och ombyggnad av skjutvapen tas bort. Sammanfattningsvis innebär detta en reglering och avgränsning som motsvarar vad som gäller för handel med skjutvapen. Tillverkning av handeldvapen kräver då inte tillstånd enligt krigsmateriellagen, och kommer därför alltid att kräva tillstånd enligt vapenlagen. Tillverkning av andra skjutvapen kommer alltjämt att kräva tillstånd enligt krigsmateriellagen. Den som har tillstånd enligt krigsmateriellagen kommer inte att behöva tillstånd enligt vapenlagen.

Tillverkning utan tillstånd föreslås utgöra vapenbrott, med de straffskalor och gradindelningar som följer av 9 kap. vapenlagen. Det innebär också att illegal tillverkning av skjutvapen blir kriminaliserat på förstadiet.

Den tillståndsmyndighet som handlägger andra tillstånd som rör skjutvapen enligt vapenlagen bör enligt utredningen även hantera vapentillverkartillstånd enligt samma lag. För närvarande är den myndigheten Polismyndigheten. Utredningen föreslår därför att Polismyndigheten ska besluta om tillverkningstillstånd enligt vapenlagen och utöva tillsyn över tillståndshavare. Polismyndigheten ska även föra register över vapentillverkare enligt vapenlagen.

I fråga om tillstånd enligt krigsmateriellagen som rör civila skjutvapen föreslår utredningen att regeringen bemyndigas att i fråga om skjutvapen som inte är helautomatiska och ljuddämpare till sådana vapen, vapenmagasin till sådana vapen och ammunition till sådana vapen meddela undantag i fråga om kravet på att det för tillstånd enligt krigsmateriellagen krävs att det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det.

Straff för brott mot exportkontrollregelverket

Utredningen har i uppdrag att göra en översyn av straffskalorna för brott mot exportkontrollregelverket. Denna översyn ska enligt direktiven omfatta en analys av hur straffskalorna i krigsmateriellagen och PDA-lagen bör förhålla sig till straffskalorna i vapenlagen, LBE och smugglingslagen. Utredningen har även i uppdrag att bedöma om krigsmateriel bör läggas till som en egen brottstyp i smugglingslagen.

Utredningen bedömer att straffskalorna för brott mot krigsmateriellagen och brott mot PDA-lagen inte bör motsvara straffskalorna för vapenbrott och brott mot tillståndsplikten avseende explosiva varor, som skärpts av andra hänsyn än som gör sig gällande på exportkontrollområdet. Straffskalan för olovlig utförsel av krigsmateriel bör inte heller motsvara straffskalorna för vapensmuggling och smuggling av explosiva varor. Utredningen bedömer att krigsmateriel inte behöver läggas till som en egen brottstyp i smugglingslagen utan alltjämt kan omfattas av den allmänna bestämmelsen om straff för smuggling.

Utredningen föreslår dock att straffet för grovt brott mot krigsmateriellagen ska höjas från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. Detta bedöms vara motiverat dels för att omhänderta det skärpta allvaret för de grövsta brotten, dels för att uppnå likvärdighet i förhållande till straffskalorna som avser brott mot PDA-lagen (där maxstraffet för grovt brott redan är fängelse i sex år) och smuggling (dito).

Översyn av indelningen av krigsmateriel

Vad som utgör krigsmateriel definieras i bilagan till förordningen (1992:1303) om krigsmateriel (krigsmaterielförordningen), den s.k. krigsmaterielförteckningen. Förteckningen motsvarar, med vissa nationella tillägg, EU:s gemensamma militära förteckning. I bilagan finns även en nationell förteckning som delar in krigsmateriel i krigsmateriel för strid respektive övrig krigsmateriel. Förteckningen över vad som utgör krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel har inte uppdaterats sedan EU:s gemensamma militära förteckning införlivades i svensk rätt år 2012, och har inte heller anpassats efter ändringar som gjorts i de nationella tilläggen. Det har medfört att det uppstått felaktiga hänvisningar i förteckningen vilket föranlett att produkter som tidigare utgjorde krigsmateriel för strid i stället utgör övrig krigsmateriel trots att det inte varit lagstiftares avsikt. Utredningen föreslår att dessa hänvisningar korrigeras så att de motsvarar de ändringar som skett i krigsmaterielförteckningen efter bl.a. införlivandet av EU:s militära förteckning.

Utredningen föreslår vidare ett större utrymme för bedömningar i det enskilda fallet huruvida fartyg enligt ML9 a) 1 utgör krigsmateriel för strid eller övrig krigsmateriel.

Utredningen föreslår även att flerskottsanordningar eller komponenter som syftar till att uppnå samma effekt som ett helautomatiskt vapen enligt ML1 a) ska anses utgöra krigsmateriel för strid.

Sekretess för exportkontrollerade uppgifter

Exportkontrollregelverket är inte bara tillämpligt på fysiska varor utan även immateriella produkter såsom programvara och teknik. Uppgifter som i sig utgör sådan programvara eller teknik, t.ex. ritningar på vapensystem, förekommer i dag i allmänna handlingar hos svenska myndigheter. Dessa uppgifter kan därmed begäras ut och kan då riskera att spridas i strid med exportkontrollregelverket.

Uppgifter som i sig är sådana att de är föremål för kontroll enligt exportkontrollregelverket kan omfattas av sekretess enligt befintliga bestämmelser i OSL, men det är inte givet att så alltid är fallet. I de fall uppgifterna omfattas av sekretess är den i regel tidsbegränsad.

Utredningen har i uppdrag att analysera om bestämmelserna i OSL ger ett tillräckligt skydd för uppgifter om teknik och programvara som omfattas av exportkontrollregelverket.

Det är fråga om uppgifter som inte är tänkta att kunna spridas okontrollerat, givet att de i sig är föremål för exportkontroll. Utredningen bedömer att det finns en risk att ett utlämnande av uppgifterna i vissa fall kan innebära att de sprids i strid med exportkontrollregelverket eller används för t.ex. illegal tillverkning eller för att kunna använda krigsmateriel på ett brottsligt sätt, t.ex. i våldsanvändning. Utredningen bedömer därför att det behövs ett mer uttryckligt sekretesskydd för uppgifterna, så länge som de är föremål för kontroll enligt exportkontrollregelverket Sekretess föreslås därför gälla för uppgift om programvara, teknik eller tekniskt bistånd som är föremål för kontroll enligt krigsmateriellagen, PDA-lagen eller PDA-förordningen (EU) 2021/821, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att krigsmateriel, produkter med dubbla användningsområden (PDA) eller tekniskt bistånd kommer till brottslig användning. Tystnadsplikten som följer av den föreslagna sekretessbestämmelsen föreslås ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Sekretessen ska inte vara begränsad i tid.

Ändamålsenliga regler för underrättelser om anbud eller ingående av avtal

Enligt krigsmateriellagen ska den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel underrätta ISP fyra veckor innan anbud lämnas, eller avtal ingås, med någon i utlandet om tillhandahållande, upplåtelse, tillverkning, eller utveckling av krigsmateriel eller tekniskt bistånd. Syftet med anbudsunderrättelsen är att, tillsammans med de regelbundna marknadsföringsredovisningarna från företagen, ge tillståndsmyndigheten kännedom om industrins marknadsföring och verksamheter i utlandet. Genom ISP:s möjlighet i krigsmateriellagen att förbjuda att ett visst anbud lämnas, eller avtal ingås, kan tillståndsmyndigheten i ett tidigt stadium hindra att företag fortskrider med affärer med en mottagare i ett land som inte skulle godkännas som mottagare av svensk krigsmateriel.

Systemet med anbudsunderrättelser har över tid ansetts fungera väl. Det förekommer dock vissa otydligheter i regelverket som enligt ISP ger upphov till ett antal tillämpningsproblem. Utredningen föreslår därför vissa förtydliganden i krigsmaterielregelverket för att undanröja dessa otydligheter.

I enlighet med den hantering av anbudsunderrättelser som tillämpas av ISP i dag föreslår utredningen att anbudsunderrättelserna inte längre ska var en helt ”tyst procedur”. I stället ska en inlämnad underrättelse, om det inte finns skäl att besluta om förbud, resultera i ett besked från ISP inom fyra veckor om att underrättelsen lämnas utan åtgärd. Med utgångspunkt i nuvarande hantering föreslår utredningen även att rätten att lämna anbud eller ingå ett avtal med stöd av en underrättelse ska begränsas i tid om ett år. Det medför att tillståndshavare förhindras att lämna anbud eller ingå avtal med köpare i utlandet med stöd av en underrättelse som lämnades in till ISP flera år tillbaka i tiden.

Därutöver föreslår utredningen vissa administrativa lättnader. Utredningen föreslår att kravet på att lämna underrättelse om anbud enbart ska gälla vid försäljning, upplåtelse eller förmedling av krigsmateriel eller tekniskt bistånd till någon i utlandet. Vidare föreslår utredningen att tillståndspliktiga avtal enligt 7 eller 8 § krigsmateriellagen inte längre ska omfattas av kravet på underrättelse. Den som lämnat en anbudsunderrättelse ska inte heller behöva inkomma med en ny underrättelse i de fall enbart mindre justeringar har gjorts i anbudet i förhållande till den tidigare inlämnade underrättelsen. Utredningen föreslår att en tillståndshavare ska få lämna anbud eller ingå avtal utan att en ny underrättelse behöver lämnas in under förutsättning att anbudet justerats så att mängden eller det uppskattade värdet inte överskrider det som angetts i den tidigare underrättelsen med mer än 20 procent.

Utredningen föreslår vidare att undantaget i 18 § första stycket krigsmaterielförordningen ska förtydligas. Utredningen föreslår att det ska tydliggöras att någon underrättelse inte behöver lämnas in om anbudet eller avtalet enbart avser reservdelar, komponenter eller utrustning till krigsmateriel som behövs för att upprätthålla funktionen, göra översyn eller utföra renovering av krigsmateriel. En förutsättning för att undantaget ska bli tillämpligt är att den ursprungliga materielen eller det tekniska biståndet ska ha förts ut med tillstånd till den slutliga mottagare som utförseln avser.

Redovisnings- och deklarationsskyldighet

Den som innehar tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel enligt 3 eller 4 § krigsmateriellagen är skyldig att inkomma med diverse underrättelser, uppgifter, redovisningar och deklarationer till ISP. Som utgångspunkt ska dessa vara ISP tillhanda senast den 31 januari varje år, dvs. årligen. Redovisning enligt 11 § krigsmateriellagen, s.k. marknadsföringsredovisning, ska dock som huvudregel ske kvartalsvis. ISP fattar regelbundet beslut om att även sådan redovisning ska lämnas årligen. Utredningen har i uppdrag att se över om en omvänd ordning, där huvudregeln är att även marknadsföring redovisas årligen, är mer ändamålsenlig.

Utredningen ska även analysera och vid behov föreslå en ändamålsenlig reglering för skyldigheten att lämna en deklaration, redovisning eller uppgifter när det inte finns något att rapportera (s.k. nolldeklaration).

Utredningen föreslår att marknadsföringsredovisning som utgångspunkt ska ges in till ISP årligen senast den 31 januari och avse tillståndshavarens marknadsföring föregående år. ISP bör dock ha möjlighet att i det enskilda fallet besluta att redovisning ska avse en kortare tid, och att den ska lämnas vid en annan tidpunkt. Förslaget innebär en huvudregel som bättre återspeglar vad som redan gäller för de allra flesta tillståndshavarna.

I fråga om nolldeklarationer noterar utredningen att det redan finns stöd i praxis för att sådana ska lämnas i vart fall avseende avgifts- och leveransdeklaration. För att uppnå tydlighet, och för att det ska bli lättare att omedelbart konstatera om tillståndshavarens uppgiftsskyldighet har uppfyllts vid den för uppgiftslämnande föreskrivna tidpunkten, anser utredningen att det i författningstext bör klargöras att uppgifter ska lämnas även vid nolldeklaration. Detta gäller inte bara leverans- och avgiftsdeklaration, utan även marknadsföringsredovisning, avtalsredovisning och uppgifter om utländskt ägande.

Sanktionsavgifter

Av 31 § krigsmateriellagen framgår att en sanktionsavgift ska tas ut av den som inte fullgör ovan nämnd skyldighet att inkomma med underrättelse, uppgifter, redovisningar och deklaration. En sanktionsavgift ska enligt 33 § andra stycket krigsmateriellagen vara lägst 3 000 kronor och högst 200 000 kronor. Avgiften beräknas på uppgifter om s.k. fakturerat värde (29 a § krigsmaterielförordningen). Det högsta beloppet för en sanktionsavgift, dvs. 200 000 kronor, uppnås vid ett fakturerat värde av cirka 6,67 miljoner kronor.

Utredningen har i uppdrag att analysera om det behöver göras ändringar i sanktionsavgifternas struktur och storlek för att göra avgifterna mer rättvisa.

Utredningen bedömer att nuvarande system har flera fördelar och att grunddragen i regelverket bör kvarstå. Utgångspunkten bör därför alltjämt vara att avgiften bestäms till ett belopp som motsvarar en procentandel av det fakturerade värdet, med ett angivet lägsta och högsta belopp och med en möjlighet att jämka avgiften beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Nuvarande system innebär dock att det uppstår vissa mindre välavvägda tröskeleffekter, att avgifterna riskerar att utgöra en alltför stor andel av fakturerat värde för många tillståndshavare men en försvinnande liten andel av densamma för de största tillståndshavarna, och att utrymmet för jämkning vid mer ringa överträdelser framstår som något begränsat.

Utredningen föreslår därför att avgiften som utgångspunkt ska betalas med 3 000 kronor om den avgiftsskyldige har ett fakturerat värde som inte överstiger 300 000 kronor (i stället för 250 000 kronor), och en procent av fakturerat värde (i stället för tre procent), dock högst 1 000 000 kronor (i stället för 200 000 kronor) om den avgiftsskyldige har ett fakturerat värde som överstiger 300 000 kronor. Vidare föreslår utredningen att jämkningsbestämmelsen i 32 § krigsmateriellagen får en utformning som gör utrymmet för att sätta ned sanktionsavgiften vid ringa överträdelser något större.