Polisiär beredskap i fred, kris och krig

• brottsförebyggande och brottsutredande verksamhet (avseende t.ex. brott enligt s.k. fullmaktslagar och brott av krigsmän samt krigsförbrytelser och sabotage)

• uppgifter i syfte att stödja Försvarsmakten (t.ex. trafikdirigering och avspärrning i syfte att stödja Försvarsmaktens mobilisering och styrkeuppbyggnad)

• skydd och bevakning (t.ex. att bidra till skydd och bevakning av skyddsobjekt eller annan samhällsviktig verksamhet samt medverka i personskyddet av den centrala statsledningen)

• gränspolisiära uppgifter och samordnad gränsövervakning.

Vissa av de nämnda uppgifterna kan bli aktuella även för Säkerhetspolisen. Några uppgifter som kan komma att bli centrala för Säkerhetspolisen i händelse av höjd beredskap och krig är bl.a. underrättelsearbete, personskydd av den centrala statsledningen, säkerhetsskyddsarbete samt arbete med att förebygga, förhindra, upptäcka, utreda och beivra bl.a. terroristbrott och brott mot Sveriges säkerhet.

Utöver detta har Polismyndigheten, och i viss utsträckning Säkerhetspolisen, även uppgifter inom det militära försvaret. Uppgifterna framgår av lagen (1943:881) om polisens ställning under krig och den tillhörande kungörelsen (1958:262) om tillämpning av lagen om polisens ställning under krig. Varje polisman är under krig skyldig att delta i rikets försvar i den utsträckning som anges i kungörelsen.

När polismän deltar i rikets försvar enligt nämnda lag har de folkrättslig ställning som kombattanter. Eftersom polisen ska fortsätta utföra sina ordinarie uppgifter även i händelse av krig innebär regleringen att polisen i en sådan situation kan komma att växla mellan uppgifter av civil och militär karaktär (s.k. temporärt kombattantskap).

Utredningen har i denna del haft i uppgift att bl.a. bedöma konsekvenserna av den svenska ordningen för polisens ställning i krig med särskilt fokus på polisens civila uppdrag och skyddet av civilbefolkningen. Utredningen har också haft i uppgift att bl.a. utreda vilket behov det finns av att polisen ska kunna tas i anspråk för det väpnade försvaret och vilka uppgifter det i så fall bör vara fråga om samt föreslå vilka uppgifter och befogenheter polisen ska ha vid väpnat angrepp.

Lagen om polisens ställning under krig och den tillhörande kungörelsen ska upphävas

Utredningen bedömer att nuvarande lagstiftning om polisens uppgifter och folkrättsliga ställning i krig kan medföra risker för civilbefolkningen och att den inte är fullt ut anpassad efter dagens förutsättningar. Vi anser därför att den bör ändras. Det är enligt utredningens mening inte lämpligt att ha en ordning som innebär att polismän förväntas växla mellan uppgifter av civil och militär karaktär med hänsyn till de effekter som en sådan ordning kan förväntas medföra för polisens civila uppdrag och skyddet av civilbefolkningen. Vi anser att både temporär och permanent kombattantstatus för alla polismän bör undvikas. Det är inte heller lämpligt att införa en ordning som innebär att samtliga polismän har status som kombattanter under inledningen av en konflikt för att efterhand övergå till civil status. Utredningen föreslår därför att lagen om polisens ställning under krig och den tillhörande kungörelsen om tillämpningen av lagen ska upphävas. I konsekvens med detta ska också totalförsvarets folkrättsförordning, 21 kap. brottsbalken och lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. ändras. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2027.

I fråga om vilka uppgifter och befogenheter och därmed vilken folkrättslig ställning polisen ska ha i krig har vi övervägt två olika alternativ. Det ena alternativet är att alla polismän har civil status och det andra är att en avgränsad del av polisens personal är kombattanter. I vår bedömning av vilket av dessa alternativ som är att föredra har hänsyn tagits till bl.a. det militära behovet, den polisiära förmågan, effekten för totalförsvaret samt praktiska och folkrättsliga perspektiv. Vår samlade bedömning är att fördelarna med att alla polismän inom Polismyndigheten och Säkerhetspolisen vid höjd beredskap och krig har civil status, utför sina ordinarie polisiära uppgifter och har samma polisiära befogenheter som i fred väger tyngre än fördelarna med att en avgränsad del av polisen har kombattantstatus och stridande uppgifter. Vi anser att polismän därför inte bör vara kombattanter. I händelse av krig bör polismän ha samma befogenheter som i fredstid och endast utföra sådana uppgifter som inte kräver att de har kombattantstatus.

Skydd och bevakning

Skydd och bevakning av samhällsviktig verksamhet m.m.

Sedan mitten av 1900-talet fram till i dag har behovet av skydds- och bevakningstjänster ökat. Det har också skett en förskjutning från det allmänna till det privata i fråga om utförandet av skydds- och bevakningsuppgifter. I dag utförs en stor del av dessa uppdrag av privata företag, till skillnad mot tidigare då t.ex. det statligt ägda aktiebolaget Allmänna bevakningsaktiebolaget (ABAB) hade en monopolställning när det gällde bevakning av statliga myndigheter

m.m. Vid vissa myndigheter och företag utfördes bevakning även av driftvärnsmän som tillhörde de numer avskaffade s.k. driftvärnsförbanden.

I polisens uppdrag ingår vissa skydds- och bevakningsuppgifter. Det handlar för Polismyndighetens del bl.a. om skydd och bevakning med anledning av den brottsförebyggande verksamheten och inom ramen för polisens ansvar för att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten.

Säkerhetspolisen ansvarar för personskyddet av den centrala statsledningen. Enligt lagen (2014:514) om ansvar för vissa säkerhetsfrågor vid statsministerns tjänstebostäder ansvarar myndigheten också för den fysiska säkerheten vid egendom som används som tjänstebostad för statsministern och för vissa andra säkerhetsfrågor vid statsministerns tjänstebostäder. Även Polismyndigheten är delaktig i personskyddet av den centrala statsledningen. Säkerhetspolisen beslutar om och ansvarar för den övergripande utformningen av personskyddet. Myndigheten har också ansvar för ledningen av närskyddet (livvakter, tekniska skyddsåtgärder och viss skyddsspaning), medan Polismyndigheten ansvarar för ledningen av distansskyddet vid en personskyddsinsats (platsbevakning, färdvägsbevakning, eskort, viss skyddsspaning och andra åtgärder som inte är närskydd).

Säkerhetspolisen har i en hemställan till regeringen anfört att myndighetens förmåga att utföra sitt uppdrag under olika förutsättningar och i hela hotskalan skulle kunna stärkas om skyddslagen (2010:305) ändrades så att Säkerhetspolisen har mandat att tillfälligt besluta om skyddsobjekt för skyddspersoners bostäder eller en byggnad där en eller flera skyddspersoner tillfälligt befinner sig. Myndigheten har också framfört att man ser ett behov av att kunna besluta tillfälligt om skyddsobjekt i händelse av att myndigheten vid en kris eller vid höjd beredskap skulle behöva omgruppera sin verksamhet till platser som inte redan är skyddsobjekt.

Behovet av skydd och bevakning ökar i kris eller höjd beredskap

I situationer med en ökad hotbild i samhället förväntas både antalet objekt som behöver skydd och bevakning och omfattningen av det skydd och den bevakning som efterfrågas för varje enskilt objekt att öka. Utredningen bedömer att det i en kris- eller krigssituation kan komma att krävas omfattande polisiära resurser för att hantera sådant som faller inom polisens ansvar för skydd och bevakning. En närmare uppskattning av hur stor en sådan ökning kan förväntas bli är enligt vår bedömning dock osäker och påverkas bl.a. av vilken typ av hot det är fråga om, hur länge hotet kvarstår och hur resurstillgången ser ut i fråga om personal inom skydds- och bevakningsbranschen.

Vissa ökade möjligheter att använda annan personal än ordinarie polismän för att utföra skydds- och bevakningsuppgifter

Utredningen har haft till uppgift att se över hur polisens förmåga att fullgöra skydds- och bevakningsuppdrag kan stärkas genom utökade möjligheter att använda annan personal än polismän för att utföra skydds- och bevakningsuppgifter. I uppdraget har även ingått att bedöma helheten för att på ett så kostnadseffektivt och ändamålsenligt sätt som möjligt stärka polisens beredskap.

Åtgärder som enligt våra direktiv bör övervägas är om Säkerhetspolisens förmåga att fullgöra personskyddsuppdraget kan stärkas genom att skyddsvakter i högre utsträckning ska kunna användas för bevakning. Enligt direktiven kan det även övervägas om anställda vid samhällsviktiga verksamheter under vissa omständigheter bör kunna ansvara för skydd av verksamhetens anläggningar, och om det finns förutsättningar för en ordning med inslag liknande den driftsvärnsorganisation som tidigare fanns vid vissa myndigheter och företag.

Utredningen anser att skydd och bevakning – i de fall det bedöms vara lämpligt – bör ingå i uppgifterna för reservpoliserna i den polisiära förstärkningsresurs som vi föreslår ska inrättas. Genom att förstärka Polismyndighetens organisation bör den polisiära förstärkningsresursen också kunna medverka till att Polismyndigheten kan avvara fler ordinarie polismän till de skydds- och bevakningsuppgifter som ankommer på polisen, bl.a. inom ramen för Säkerhetspolisens personskyddsverksamhet.

Vidare föreslår vi att Säkerhetspolisen ska ges rätt att besluta om tillfälliga skyddsobjekt avseende sådana byggnader, andra anläggningar och områden som anges i 4 § 4 skyddslagen och som används för eller är avsedda för polisverksamhet. Säkerhetspolisen ska dock bara få fatta ett sådant beslut om byggnaden, anläggningen eller området avses att disponeras av myndigheten som alternativ ledningsplats och beslutet inte avser längre tid än nittio dygn. En ny bestämmelse med detta innehåll ska därför införas i skyddsförordningen (2010:523). Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juni 2026.

Vi lämnar däremot inte något förslag om att Säkerhetspolisen bör få besluta om att skyddspersoners bostäder m.m. ska vara skyddsobjekt eller att det ska införas någon ny driftvärnsorganisation. Även om det skulle kunna innebära ökade möjligheter att använda annan personal än polismän för att utföra skydds- och bevakningsuppgifter om ett sådant förslag skulle införas, anser vi att skälen som talar emot dem väger tyngre än de skäl som talar för.

Slutligen har utredningen identifierat att det finns ett antal angelägna frågeställningar som ligger utanför ramen för vårt uppdrag, men som vi anser bör analyseras närmare i ett annat sammanhang. Några exempel är hur samhällets totala behov av skydd kan säkerställas, vad som ska skyddas, hur befintliga resurser ska prioriteras och skyddsvakters folkrättsliga ställning.

Stöd till polisen från Försvarsmakten

I Sverige har det sedan händelserna i samband med demonstrationen i Ådalen 1931 gällt en mycket restriktiv syn på militär medverkan i polisiär verksamhet. De regelverk som i dag ger Försvarsmakten möjlighet att i vissa situationer lämna stöd till polisen är förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet (stödförordningen), förordningen (2017:113) om Försvarsmaktens stöd till polisen med helikoptertransporter (helikopterförordningen), lagen (2003:778) om skydd mot olyckor (LSO) samt lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning (stödlagen). Stöd i form av insatser som kan innefatta användning av våld eller tvång mot enskilda kan dock endast ges med stöd av sistnämnda lag.

Stöd enligt stödlagen får begäras av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen om stödet behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra terroristbrott och ingripandet kräver resurser av särskilt slag som varken Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen har tillgång till. Som huvudregel krävs regeringens medgivande för att en begäran ska få göras. Försvarsmakten ska ge stöd om den har resurser som är lämpliga och det inte medför synnerligt hinder i myndighetens ordinarie verksamhet.

Utredningen har i denna del haft i uppdrag att se över regleringen om Försvarsmaktens stöd till polisen i syfte att stärka polisens beredskap, framför allt i förhållande till den delen av hotskalan som ligger före ett beslut om höjd beredskap.

Utredningens överväganden och principiella utgångspunkter

Den befintliga stödlagen, som endast tillåter stöd som avser terroristbrottslighet, svarar enligt utredningen inte mot dagens hotbild. Utgångspunkten är inte längre att terrorism ensamt är det huvudsakliga hotet i fredstid eller att den militära hotbilden är låg. I det försämrade omvärldsläget och med en alltmer komplex hotbild mot Sverige och svenska intressen har det blivit allt svårare att dra en gräns mellan inre och yttre säkerhet samt mellan militära och icke-militära hot. Att ingripanden endast får avse resurser av särskilt slag som varken Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen har tillgång till utgör också en begränsning som försvårar möjligheterna att möta en komplex och bred hotbild. Vi anser att nuvarande regelverk behöver bli mer flexibelt i förhållande till oförutsedda hot och inte begränsas till terroristbrottslighet eller resurser av särskilt slag. Däremot har vi inte funnit något utökat behov av stöd i situationer som kräver fysiskt våld för att motverka den systemhotande brottsligheten.

Omvärldsförändringarna, den snabba teknikutvecklingen och en alltmer utbredd, digitaliserad och komplex kriminalitet medför i första hand behov av en ökad kompetens hos polisens personal, framför allt i fråga om it-forensik och teknisk sakkunskap. Hybridhoten består i dag i huvudsak av otillåtna och otillbörliga handlingar, snarare än enskilda handlingar som utgör särskilt allvarlig brottslighet. Även om det inte är militärt stöd som polisen primärt behöver för att möta sådana hot går det inte att utesluta att sådana hot kan komma att innebära, eller ske kombinerat med, brottslighet av en sådan art eller omfattning att de polisiära resurserna inte räcker till. Ett framtida regelverk bör kunna omhänderta även sådana allvarliga situationer. I sådana fall bör polisen som en sista utväg kunna få stöd av Försvarsmakten.

Som grundregel ska militär medverkan i polisiär verksamhet, som kan innebära användning av våld och tvång mot enskilda, inte få förekomma annat än i särskilda undantagsfall som i hög grad avviker från det normala. En reglering som möjliggör en sådan utökad militär medverkan ska därför även fortsättningsvis vara mycket restriktiv. Försvarsmaktens medverkan vid polisära ingripanden kan enligt utredningen godtas under följande förutsättningar.

• Det ska som grundregel endast vara möjligt att lämna stöd i vissa mycket allvarliga fall när polisens egna resurser är otillräckliga.

• Militär medverkan ska alltid ske under polisens ledning.

• All användning av våld eller tvång ska ske inom ramen för de regler som gäller för polisen.

• Stödet får inte vara dimensionerande för Försvarsmakten utan ska rymmas inom ramen för befintlig förmåga och befintliga resurser.

• Stödet får inte allvarligt hindra Försvarsmaktens ordinarie verksamhet.

En ny lag och förordning om Försvarsmaktens stöd till polisiär verksamhet i särskilda fall ska införas

Vi föreslår att den nuvarande stödlagen och anknytande förordning ska upphävas och en ny lag och en ny förordning om Försvarsmaktens stöd till polisiär verksamhet i särskilda fall ska införas. Den nya lagen ska innehålla bestämmelser om Försvarsmaktens stöd till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen i form av insatser som kan innebära användning av våld eller tvång mot enskilda. Lagen ska gälla under både fred och krig och stödet ska inte begränsas till någon viss typ av resurs.

Stöd ska kunna lämnas för insatser för att förebygga, förhindra, upptäcka, utreda eller på annat sätt ingripa mot terroristbrottslighet enligt terroristbrottslagen (2022:666), men även annan brottslig verksamhet om det föreligger fara för många människors liv eller hälsa, omfattande förstörelse av egendom, omfattande skador på miljön, allvarlig störning av en viktig samhällsfunktion eller allvarlig fara för Sveriges säkerhet. Därutöver ska stöd även kunna lämnas för att oskadliggöra obemannade farkoster (drönare m.m.) under förutsättning att det sker i samband med insatser mot brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer.

Förutsättningar för att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få begära stöd enligt lagen är att

• stödet är nödvändigt och polisens egna resurser är otillräckliga,

• stödet är lämpligt och proportionerligt, och

• regeringen har lämnat sitt medgivande till att stöd begärs (gäller dock inte i brådskande fall när regeringens beslut inte kan avvaktas eller i fråga om stödinsatser som lämnas i syfte att oskadliggöra obemannade farkoster).

Försvarsmakten är skyldig att lämna begärt stöd om myndigheten har resurser som är lämpliga och om stödet inte allvarligt hindrar myndighetens ordinarie verksamhet.

Befogenheterna för Försvarsmaktens personal som deltar i en stödinsats är olika långtgående beroende på vilken typ av stödsituation det är fråga om. Vid stödinsatser som syftar till att ingripa mot handlingar som kan utgöra terroristbrott m.m. eller s.k. annan brottslig verksamhet har personalen samma befogenhet som en polisman har enligt polislagen (1984:387) och därutöver rätt att vidta vissa åtgärder enligt rättegångsbalken, bl.a. att gripa personer, ta föremål i beslag, göra husrannsakan och genomföra kroppsvisitation. Vid stödinsatser som syftar till att oskadliggöra obemannade farkoster är befogenheterna mer begränsade.

Vid genomförandet av en stödinsats ska den personal som deltar från Försvarsmaktens sida stå under befäl av en chef inom Försvarsmakten. Personalen och dess chef ska stå under direkt ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.

När det gäller den som fullgör grundutbildning eller repetitionsutbildning med totalförsvarsplikt ska vissa begränsningar gälla lik- som enligt nuvarande stödlag. En sådan person är skyldig att delta endast om förutsättningarna i 5 kap. 3 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt är uppfyllda och ska inte få användas för uppgifter vid stödinsatser som kan medföra en inte obetydlig risk för att han eller hon kommer att skadas.

Om Försvarsmakten har beslutat att avslå en stödbegäran ska beslutet kunna överklagas till regeringen av den myndighet som begärt stödet. Beslut om stöd avseende insatser för att oskadliggöra obemannade farkoster ska dock inte kunna överklagas.

Polismyndigheten bemyndigas i förordning att, i samråd med Säkerhetspolisen och efter att ha hört Försvarsmakten, meddela föreskrifter om de kvalifikationer som krävs för att den som tillhör Försvarsmaktens personal ska ha de befogenheter som anges i den föreslagna lagen när han eller hon deltar i en stödinsats enligt lagen samt övriga verkställighetsföreskrifter till lagen.

Den nya lagen och den nya förordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2027. Äldre bestämmelser ska gälla även efter ikraftträdandet i fråga om stödinsatser som begärts med stöd av den nuvarande stödlagen.

Stödförordningen får en ny bestämmelse om skaderisker

Enligt stödförordningen får Försvarsmaktens personal inte användas för uppgifter som kan medföra en inte obetydlig risk för att personalen kan komma att skadas. Överväganden kring bestämmelserna om vilken risk Försvarsmaktens personal tillåts utsättas för vid genomförandet av en stödinsats har i viss mån förhindrat samarbete mellan polisen och Försvarsmakten och lett till att stöd inte har begärts. Vi föreslår därför att det i stödförordningen ska införas en ny bestämmelse som tar sikte specifikt på hur skaderisken ska beaktas i samband med stöd som lämnas till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Den nya bestämmelsen innebär att Försvarsmaktens personal i sådana situationer inte får användas för uppgifter som kan medföra att personalen utsätts för en större risk att skadas än vad den gör i myndighetens egen ordinarie verksamhet. Ändringen i stödförordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2027.

Helikoptertransporter

Nuvarande ordning möter inte polisens behov och är inte ändamålsenlig för det samlade resursutnyttjandet

De helikoptrar som Polismyndigheten har i dag har en begränsad räckvidd och möjligheterna att använda dem för persontransporter är mycket begränsade. För s.k. enkla helikoptertransporter (som i princip inte ställer krav på någon speciell flygprofil) måste svensk polis i första hand förlita sig på Försvarsmaktens helikopterstöd.

Även när det gäller s.k. avancerade helikoptertransporter (som ställer krav på en kvalificerad flygprofil, som t.ex. krävs när i- och urlastning behöver ske med rep) är Polismyndigheten i allt väsentligt beroende av andra aktörers helikoptrar.

Enligt helikopterförordningen ska Försvarsmakten stödja polisen med helikoptertransporter om transporten är av större vikt för genomförandet av den polisiära insatsen. Försvarsmaktens personal får dock inte användas i situationer som kan innebära användning av våld eller tvång mot enskilda. Försvarsmakten har i dag två medeltunga helikoptrar som står i beredskap för denna uppgift på helikopterflottiljen i Linköping. De står i beredskap 2 000–4 000 timmar per år för att utnyttjas endast vid något enstaka tillfälle. Uppgiften är dimensionerande för Försvarsmakten, vilket innebär krav på beredskap, planering och övning som går utöver myndighetens egna behov. Beredskapen enligt helikopterförordningen regleras i ett avtal mellan myndigheterna, men på en väsentligt lägre ambitionsnivå än den som Polismyndigheten önskar. Polismyndigheten uppger att den långa framkörningstiden för Försvarsmakten i kombination med de nu gällande beredskapstiderna har bidragit till att de militära helikoptrarna inte efterfrågas för polisiära insatser i någon högre grad.

Försvarsmakten kan även lämna helikopterstöd enligt LSO och stödförordningen. Om helikopterstöd behövs för en insats där det finns en risk för att våld eller tvång kan komma att behöva utövas mot enskilda, exempelvis vid taktiska insatser, får insatsen dock endast ske med stöd av stödlagen (eller när den upphör att gälla, den av oss föreslagna lagen om Försvarsmaktens stöd till polisiär verksamhet i särskilda fall).

I vårt uppdrag har i denna del ingått att kartlägga och analysera polisens behov av helikoptertransporter samt att kartlägga Försvarsmaktens förmåga att stödja polisen med helikoptertransporter och identifiera eventuella brister med dagens system. Uppdraget har inneburit att lämna förslag på hur polisens behov ska kunna säkerställas.

I avsaknad av detaljerade data avseende Polismyndighetens helikopterinsatser har vi inte kunnat göra en mer ingående bedömning av hur helikopterförmågan bör byggas ut för att bli optimal vad avser omfattning, nödvändiga flygprofiler, beredskap m.m. Vi har inte heller, utifrån de scenarier eller det underlag vi har haft, kunnat närmare precisera hur stort behovet av helikoptertransporter är eller vilka beredskapstider som krävs.

Polismyndigheten har behov av både enkla och avancerade transporter, som även kan genomföras i en hotfull miljö. Därutöver har myndigheten betonat behovet av att kunna genomföra helikopterburna taktiska insatser tillsammans med Försvarsmakten. Även Säkerhetspolisen har ett behov av helikoptertransporter, men stödet är enligt myndigheten under normala omständigheter i större utsträckning planeringsbart. Vi bedömer därför att det inte kräver att Försvarsmakten står i särskild beredskap för detta.

Helikopterresurserna är begränsade och beredskapen åt polisen minskar Försvarsmaktens möjligheter att utnyttja sina resurser maximalt. Försvarsmaktens sammantagna tillgång till medeltung helikopter har minskats bl.a. till följd av utmaningarna med ett av myndighetens helikoptersystem. Försvarsmaktens behov av att ha förmåga till medicinsk evakuering vid internationella insatser kvarstår också. Även det förhållandet att Sverige ska inordnas fullt ut i Natos regionala planering får operativa konsekvenser som påverkar Försvarsmaktens förutsättningar att lämna helikopterstöd till andra.

Vår bedömning är att det inte tycks finnas resursmässiga förutsättningar för Försvarsmakten att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla beredskap åt polisen och samtidigt lösa myndighetens egna huvuduppgifter. Den nuvarande ordningen möter inte polisens behov av transporter och är inte heller ändamålsenlig för det samlade resursutnyttjandet av statens helikopterresurser. Däremot anser vi att uppgiften att bistå med planerade skarpa insatser inte kan sägas vara en resurskrävande uppgift för Försvarsmakten. Antalet planerade insatser med helikopter bör därför kunna utökas väsentligt.

Ledtiderna för att öka helikopterförmågan är betydande

För att kunna bedöma omfattningen på behovet av såväl enkla som avancerade helikoptertransporter och beredskapstiderna krävs en mer omfattande analys. Först när det finns en mer genomarbetad bild går det att värdera möjligheterna till ett samlat resursutnyttjande med andra aktörer. För att Polismyndigheten ska få en förmåga till tidskritiska helikoptertransporter på lite längre sikt krävs även en mer systematisk studie vid polisen som berör både lokaliseringen av polisiära resurser, sambasering med helikopterflygplats, personal- och underhållsresurser, beredskapskrav och den parallella utvecklingen med ett utökat utnyttjande av obemannade farkoster (UAS).

Utredningen har med hjälp av Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Sjöfartsverket försökt identifiera några av de mer betydelsefulla parametrar som bör beaktas i syfte att hitta en lösning som är samhällsekonomiskt försvarbar och som ger ett ändamålsenligt samlat resursutnyttjande tillsammans med polisen. En mer systematisk kartläggning av Polismyndighetens behov bör dock göras tillsammans med Säkerhetspolisen. Ledtiderna är relativt långa för att åstadkomma en lösning där alla förutsättningsskapande delar hänger samman som t.ex. infrastruktur, personalförsörjning, utbildning, beredskap, underhåll m.m. Med en grundlig behovskartläggning som underlag bedömer vi

att man kan överväga att tidigarelägga utfasningen av dagens polishelikoptrar och anskaffningen av ett nytt större helikoptersystem. En ny lösning bör vara utformad i god tid före 2030–2035 när polisens nuvarande helikoptersystem ska fasas ut. Mot denna bakgrund föreslår vi att regeringen ska ge Polismyndigheten och Säkerhetspolisen i uppdrag att analysera det samlade behovet av helikoptrar för polisiära uppgifter som polisen har från och med 2030. Syftet bör vara att polisen får rådighet över en helikopterresurs som på ett ändamålsenligt sätt svarar mot myndighetens samlade behov.

Förslag på åtgärder för att skapa en långsiktig förmåga

Synergieffekterna kan bli stora om aktörer inom den civila statsluftfarten delar helikoptersystem. Däremot bedömer vi att fördelarna med att kombinera civila och militära system är mycket begränsade. Om möjligt bör man även undvika anskaffning av ett unikt helikoptersystem för Polismyndigheten.

Utredningen föreslår att regeringen ska ge Försvarets materielverk i uppdrag att i samverkan med Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Sjöfartsverket och MSB sammanställa kravspecifikationer som kan ligga till grund för ett beslut om en möjlig gemensam systemlösning för helikopterförmåga. Kravspecifikationerna ska i första hand möta de fyra myndigheternas behov och i andra hand bara Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och Sjöfartsverkets behov. Inom ramen för uppdraget ska det även ingå att utveckla en gemensam långsiktig strategi för systemförsörjning och underhåll av det gemensamma helikoptersystemet. Redovisningen av uppdraget ska kunna ligga till grund för en preliminär bedömning av en anskaffnings- och underhållskostnad för helikopterförmågan.

Vidare föreslår vi att regeringen ska ge Polismyndigheten och Sjöfartsverket i uppdrag att, i samråd med Säkerhetspolisen, MSB, Transportstyrelsen, Fortifikationsverket och Försvarets materielverk, utreda om det är möjligt att uppnå ett långsiktigt samlat resursutnyttjande av helikopterflygplatser och annan nödvändig infrastruktur och i så fall hur det bör utformas.

Förslag på åtgärder på kort sikt

Till dess att en långsiktig lösning för polisens transportförmåga finns på plats ska den nu gällande helikopterförordningen fortsätta att gälla. Vi föreslår emellertid att vissa mindre justeringar ska göras i förordningen.

Vidare föreslår vi att en ny förordning ska införas som ger Sjöfartsverket möjlighet att lämna stöd till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen i form av transporter med helikopter för genomförande av polisiära insatser. Sjöfartsverket ska lämna sådant stöd om helikopterresursen är lämplig för uppgiften och det inte allvarligt hindrar myndighetens ordinarie verksamhet. Den nya förordningen och ändringarna i helikopterförordningen ska träda i kraft den 1 januari 2027.

Vi föreslår även att regeringen ska besluta om myndighetsgemensamma uppdrag avseende åtgärder för att på kort sikt säkerställa ett mer ändamålsenligt helikopterstöd.

Reservpolis – en ny polisiär förstärkningsresurs

Utredningen har i denna del haft i uppgift att bl.a. bedöma om en polisiär förstärkningsresurs är ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt att stärka polisens beredskap. När det gäller polisens behov av förstärkning har utredningen funnit att det saknas underlag för att dra några detaljerade slutsatser om hur polisens personalbehov kan komma att förändras vid fredstida kriser eller i händelse av höjd beredskap och krig. I höjd beredskap och krig antas emellertid polisverksamheten kunna påverkas i stor utsträckning i fråga om vilka uppgifter som ska lösas, uppgifternas karaktär och hur resurskrävande de är. Polisens verksamhet kan i viss utsträckning förväntas påverkas på liknande sätt även i fredstid, t.ex. precis innan ett beslut om höjd beredskap har fattats eller i andra allvarliga situationer.

Utredningen bedömer att inrättandet av en polisiär förstärkningsresurs kan vara ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt att skyndsamt stärka polisens beredskap vid höjd beredskap och krig. Detta förutsätter dock att den bemannas med personer som redan har relevant kompetens. Utredningen föreslår därför att en sådan polisiär förstärkningsresurs ska inrättas. Vi föreslår vidare att personerna som ska bemanna resursen ska kallas reservpoliser och att en ny förordning om reservpoliser ska införas.

Civilplikt efter annan utredning är det verktyg som ska användas för att bemanna den polisiära förstärkningsresursen. Polismyndigheten ansvarar för att genomföra annan utredning. Urvalsgruppen ska bestå av dels personer som tidigare har innehaft anställning som polismän vid Polismyndigheten (och som inte är anställda av Säkerhetspolisen), dels polisstudenter. Bara studenter som går de två sista terminerna på polisutbildningen ska kunna skrivas in och krigsplaceras som reservpoliser. De ska inte genomgå någon grundutbildning som reservpolis. De individer som efter utredningen bedöms lämpliga för att genomföra civilplikt ska i stället direkt skrivas in för sådan tjänstgöring och krigsplaceras hos Polismyndigheten. De personer som ingår i gruppen före detta polismän, men däremot inte personer som ingår i gruppen polisstudenter, ska efter att de skrivits in genomgå repetitionsutbildning.

Som ett komplement till reservpoliserna vid höjd beredskap och krig bör Polismyndigheten och Säkerhetspolisen även sträva efter att med stöd av allmän tjänsteplikt grundad på frivilligavtal krigsplacera civilanställda som lämnar eller har lämnat sin anställning inom myndigheten och som har relevant kompetens.

Vi bedömer att det saknas behov av en reglering om att reservpoliser ska kunna kallas in i andra situationer än vid höjd beredskap eller när regeringen beslutat om beredskapstjänstgöring. På samma sätt som Polismyndigheten i dag använder polismän som avgått med pension som en extra resurs bör myndigheten sträva efter att träffa frivilliga avtal med personer som tidigare har varit anställda som polismän som möjliggör att dessa vid behov ska kunna tjänstgöra i fredstid.

När det gäller reservpolisernas uppgifter och befogenheter bedömer vi att reservpoliserna bör utföra uppgifter som vilar på Polismyndigheten och inte sådana som vilar på Säkerhetspolisen. Genom att direkt förstärka Polismyndigheten bör resursen dock även kunna utgöra en indirekt förstärkning för Säkerhetspolisen. Vi föreslår även följande.

• En inkallad reservpolis ska anses vara polisman under sin tjänstgöringstid vid Polismyndigheten. Det betyder att en reservpolis då har samma befogenheter som en ordinarie polisman har enligt polislagen och andra författningar. Reservpoliser ska därför läggas till i uppräkningen av de som ingår i begreppet ”polisman” som finns i polisförordningen (2014:1104).

• En reservpolis ska utföra uppgifter som är lämpliga. Vid bedömningen av vilka uppgifter som är lämpliga bör hänsyn tas bl.a. till den rådande situationen som varit anledningen till att reservpolisen kallades in och den enskilde reservpolisens erfarenhet och utbildning. I en sådan bedömning bör även hänsyn tas till risken för att reservpolisen kan komma att skadas samt risken för att reservpolisen kan hamna i en situation där han eller hon kan behöva utöva våld och tvång mot enskilda.

• En reservpolis ska stå under direkt ledning av en förman (en ordinarie polisman).

Utredningens förslag förutsätter att regeringen fattar beslut om aktivering av civilplikt för polisverksamhet som inkluderar en skyldighet för totalförsvarspliktiga att genomgå repetitionsutbildning. Vi föreslår därför att polisverksamhet läggs till i uppräkningen som finns i förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt (totalförsvarspliktsförordningen) och som reglerar inom vilka verksamheter civilplikt får fullgöras i tiden fram till den 31 december 2028. Efter ett beslut om aktivering av civilplikt för polisverksamhet bör den polisiära förstärkningsresursen successivt kunna börja bemannas. Införandeperioden kan totalt förväntas ta tre år.

Vi föreslår också vissa ändringar i säkerhetsskyddslagen (2018:585) och säkerhetsskyddsförordningen (2021:955) samt att Polismyndigheten ska få meddela föreskrifter om verkställigheten av förordningen om reservpoliser.

Den nya förordningen om reservpoliser och övriga föreslagna ändringar föreslås träda i kraft den 1 oktober 2026. Ändringen som föreslås i totalförsvarspliktsförordningen ska upphöra att gälla vid utgången av 2028.

En ny lag om stärkt samverkan i gränskontrollverksamheter vid höjd beredskap

Polismyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Försvarsmakten och länsstyrelserna ansvarar i dag enligt lagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m. för den samordnade gränsövervakningen i krig. Lagen trädde i kraft 1979 i en tid då förutsättningarna för verksamheten var mycket annorlunda jämfört med i dag, bl.a. var strukturen på försvaret mer statisk och Försvarsmaktens resurser många gånger större, många statliga myndigheter hade en regional uppdelning och länsstyrelserna var högsta polismyndighet i länet. Sedan lagens tillkomst har även det säkerhetspolitiska läget svängt, i olika riktningar. Sveriges inträde i EU och Schengensamarbetet har vidare medfört stora förändringar när det gäller rörligheten över gränserna av såväl varor som personer men även brottslighet. Sveriges inträde i Nato är ytterligare en faktor som har betydelse i detta sammanhang. Vi har i den här delen haft i uppdrag att se över lagen och den till lagen anknytande förordningen (1979:1091) om gränsövervakningen i krig m.m. och bedöma om gränsövervakningssystemet bör organiseras på ett annat sätt.

Enligt vår bedömning är det uppenbart att nuvarande regelverk om gränsövervakningen i krig m.m. inte längre är ändamålsenligt utan behöver moderniseras. När det gäller övervakningen av vad som passerar Sveriges gränser kan det sägas ha skett en förskjutning på så sätt att tonvikten i dag inte längre ligger på den militära förmågans behov av förstärkning utan snarare på behovet att säkerställa att de civila verksamheterna rörande gränskontroll är välfungerande och effektiva även i ansträngda lägen. Detta understryks av att inre och yttre säkerhet i dag går alltmer in i varandra. För att de samlade resurserna inom gränskontrollverksamheterna ska ha förutsättningar att användas på ett så effektivt sätt som möjligt i sådana situationer bedömer utredningen att det finns behov av att på något sätt stärka gränskontrollverksamheterna. Vi har bedömt att en särskild organisation med egen ledningsstruktur inte framstår som något ändamålsenligt alternativ och att det nya gränsövervakningssystemet i stället bör bygga vidare på de fredstida strukturerna. Vi anser att en stärkt samverkan mellan berörda myndigheter och en utökad samordning av gränskontrollverksamheterna ger bäst förutsättningar för detta.

Vi föreslår därför att nuvarande lag och förordning ska upphävas och en ny lag och förordning om stärkt samverkan i gränskontrollverksamheter vid höjd beredskap införas. Den nya lagen ska syfta till att stärka gränskontrollverksamheterna inför och vid höjd beredskap och andra situationer då Sveriges försvarsberedskap kräver det. Detta ska ske genom en stärkt samverkan mellan berörda myndigheter. Med gränskontrollverksamheter avses de verksamheter hos Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen som rör in- och utresekontroller av personer, gränsövervakning och kontroller av införsel och utförsel av varor över den svenska gränsen inklusive viss gränsöverskridande brottslighet.

Polismyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Försvarsmakten ska vara ansvariga enligt lagen och skyldiga att samverka med varandra. Myndigheterna ska vidare samråda med de civilområdesansvariga länsstyrelserna. Polismyndigheten ska vara samordningsansvarig myndighet och ha ett övergripande ansvar och leda detta samverkansarbete och verka för att gränskontrollverksamheterna samordnas på ett ändamålsenligt sätt. Samordningsansvaret medför dock ingen beslutanderätt över övriga myndigheter utan samverkan ska ske inom ramen för respektive myndighets kompetens.

Skyldigheten för myndigheterna att samverka ska gälla i såväl fred som under höjd beredskap. Samverkansarbetet ska delas in i en förberedande fas (s.k. förberedande samverkan) där fokus ligger på förberedande arbete och en aktiv fas (s.k. aktiv samverkan). Samverkan ska aktiveras när det råder höjd beredskap. Regeringen ska dock få besluta att samverkan ska aktiveras även under annan tid om det krävs med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap. Ansvariga myndigheter ska i samråd med de civilområdesansvariga länsstyrelserna ta fram gemensamma planeringsdokument som ska ligga till grund för samverkansarbetet enligt lagen.

Utgångspunkten är att myndigheterna ska använda sig av de befogenheter som redan finns i den ordinarie lagstiftningen på aktuella områden. Den föreslagna lagen ska dock innehålla bestämmelser om vissa kompletterande befogenheter för personal hos Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen och militär personal hos Försvarsmakten. Dessa befogenheter gäller endast under tid då samverkan har aktiverats. Exempelvis ska befogenheterna i samband med in- och utresekontroller i viss begränsad utsträckning utökas. Det införs även vissa befogenheter i samband med gränsövervakning enligt gränskodexen.

Militär personal hos Försvarsmakten ska få befogenheter i samband med personkontroll enligt utlänningslagstiftningen och vid medverkan i Tullverkets kontrollverksamhet. Försvarsmakten ska samtidigt få rätt att bistå Polismyndigheten och Tullverket i dessa verksamheter. Befogenheterna för militär personal får dock endast utövas under förutsättning att det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt och att det sker under direkt ledning av ansvarig myndighet. Militär personal hos Försvarsmakten ska vidare, när den bistår Polismyndigheten eller Tullverket i deras kontrollverksamheter, även ha rätt att ingripa mot brottslig verksamhet som innefattar terroristbrottslighet eller brott mot Sveriges säkerhet. Personalen får vid sådana ingripanden vidta vissa åtgärder enligt rättegångsbalken. Åtgärderna får dock endast vidtas interimistiskt och befogenheterna ska (med undantag för gripande) utövas under direkt ledning av ansvarig myndighet. Dessutom ställs krav på att befogenheterna får utövas endast om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt.

Vidare ska Polismyndigheten under vissa förutsättningar få besluta om s.k. särskild kontroll som innebär att kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ske av varje person som med ett visst transportmedel eller under en viss angiven, kortare tidrymd kommer till eller reser från en ort eller plats som har direkt förbindelse med utlandet.

När det gäller den folkrättsliga statusen i krig för personal som utför uppgifter med stöd av den föreslagna lagen är utredningens uppfattning att den bör vara civil. Denna personal bör alltså inte vara kombattanter i krig med undantag för Försvarsmaktens personal som alltid har kombattantstatus liksom kustbevakningstjänstemän under den tid de tas i anspråk av Försvarsmakten. Vi föreslår därför att totalförsvarets folkrättsförordning ska ändras i enlighet med detta. Vi föreslår vidare bl.a. att regeringen när det råder höjd beredskap ska få meddela de ytterligare föreskrifter om kontroll och befogenheter i gränskontrollverksamhet som anses nödvändiga med hänsyn till Sveriges försvar eller säkerhet.

Den nya lagen och förordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2027 samtidigt som den nuvarande lagen och förordningen om gränsövervakningen i krig m.m. ska upphöra att gälla.

Kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar

Utredningen lämnar flera författningsförslag och förslag på ett flertal regeringsuppdrag som i många delar är förutsättningsskapande. Kostnaderna för att genomföra själva förslagen är, med undantag för förslaget om införande av en reservpolis, begränsade. Däremot kan stora kostnader uppstå för berörda myndigheter om regeringen i framtiden fattar beslut om att t.ex. anskaffa helikoptersystem eller lämna medgivande till att Försvarsmakten lämnar stöd till polisen enligt den nya lagen om Försvarsmaktens stöd till polisiär verksamhet i särskilda fall. Kostnaderna i samband med sådana beslut är beroende av olika faktorer som t.ex. i fråga om stöd till polisen, hur ofta stöd lämnas och vad stödet avser.

När det gäller vårt förslag om införande av en reservpolis kan även eventuella framtida beslut om beredskaps- eller krigstjänstgöring för reservpoliser leda till höga kostnader, bl.a. för dagpenning. Hur stora sådana kostnader blir är dock helt och hållet avhängigt av hur många reservpoliser som kallas in och hur länge tjänstgöringen pågår.

Framtida beslut kan alltså komma att få såväl begränsade som mycket stora ekonomiska konsekvenser beroende på situationen.

Bedömda merkostnader för reservpoliser

De initiala kostnaderna för Polismyndigheten avseende rekrytering, utbildning, utrustning och krigsplacering av reservpoliserna blir under införandeperioden (år 1–3) totalt cirka 287 miljoner kronor. Kostnaderna baseras på att ett visst antal av reservpoliserna utrustas med pistol. För det fall dessa individer i stället skulle utrustas med förstärkningsvapen uppgår den totala kostnaden i stället till cirka 417 miljoner kronor. Utöver dessa kostnader tillkommer även under införandeperioden löpande kostnader för förvaring av utrustning om cirka 8 miljoner kronor per år och kostnader hänförliga till annan utredning, inskrivning och krigsplacering av reservpoliser i gruppen polisstudenter med cirka 10 miljoner kronor per år. Efter införandeperioden blir den årliga kostnaden för att Polismyndigheten ska kunna upprätthålla systemet uppskattningsvis cirka 41 miljoner kronor. Kostnaderna ska finansieras inom ramen för anslaget 1:1 Polismyndigheten (utg.omr. 4) med de medel som regeringen aviserat ska tillföras anslaget i syfte att stärka det civila försvaret.

För Totalförsvarets plikt- och prövningsverk (PPV) bedöms kostnaderna under införandeperioden för bl.a. information, krigsplacering och reseersättning bli totalt cirka 10 miljoner kronor för att få de första reservpoliserna i gruppen före detta polismän (cirka 4 000 personer) på plats. Utöver dessa kostnader tillkommer även under införandeperioden cirka 3 miljoner kronor per år avseende information och krigsplacering av reservpoliserna i gruppen polisstudenter. Därefter bedöms verkets kostnader på årsbasis bli cirka 6 miljoner kronor. Kostnaderna ska finansieras inom ramen för anslaget 1:6 Totalförsvarets Plikt- och prövningsverk (utg.omr. 6) med medel från den ekonomiska planeringsram för inriktningen av det civila försvaret som regeringen aviserat för totalförsvaret 2025–2030.

Försäkringskassan får ökade administrativa kostnader för hantering av familjebidrag och dagpenning till de civilpliktiga reservpoliserna. Uppgiften är avgiftsfinansierad vilket innebär att kostnaderna, inbegripet de egentliga förmånerna, betalas av Polismyndigheten (kostnaden ingår i de kostnader som redovisats för Polismyndighetens del ovan).

Bedömda kostnader för Försvarsmaktens stöd

För att det ska finnas förutsättningar att lämna stöd enligt den nya lagen om Försvarsmaktens stöd till polisiär verksamhet i särskilda fall behöver ett mindre antal försvarsmaktsanställda få nödvändiga kunskaper för att kunna utöva aktuella befogenheter. Merkostnaden för sådana utbildningsinsatser bedöms inte överstiga en miljon kronor och ska finansieras inom befintlig ram för anslaget 1:1 Polismyndigheten (utg.omr. 4) och anslaget 1:2 Säkerhetspolisen (utg.omr. 4).

Stöd enligt stödförordningen och stöd enligt den nya lagen med s.k. drönarfall skulle sammantaget kunna komma att kosta Polismyndigheten cirka 2,5–4 miljoner kronor. Antagandet om att verksamheten utökas till följd av utredningens förslag skulle då ge en kostnadsökning för Polismyndigheten på 0,5–1,5 miljoner kronor. Dessa kostnader ska finansieras inom befintliga ramar för anslaget 1:1 Polismyndigheten (utg.omr. 4) och anslaget 1:2 Säkerhetspolisen (utg.omr. 4).

Bedömda kostnader i fråga om helikoptertransporter

Den merkostnad som uppstår till följd av att Försvarets materielverk bistår i arbetet med att ta fram bedömningsunderlag avseende en gemensam anskaffning av helikoptersystem bedöms motsvara mindre än en årsarbetskraft. Kostnaden ska finansieras inom befintlig ram för anslaget 1:1 Polismyndigheten (utg.omr. 4).

Kostnaderna för Sjöfartsverkets stöd med helikoptertransporter åt Polismyndigheten och Säkerhetspolisen bedöms som högst uppgå till 8 miljoner kronor på årsbasis varför det bedöms rymmas inom myndigheternas befintliga ekonomiska ramar. Det stöd som Sjöfartsverket lämnar ska finansieras genom självkostnadsprissättning. Finansiering ska därför ske genom att kostnaderna belastar myndigheternas respektive anslag 1:1 Polismyndigheten och 1:2 Säkerhetspolisen (utg.omr. 4).

Bedömda merkostnader till följd av stärkt samverkan i gränskontrollverksamheter vid höjd beredskap

De administrativa kostnaderna kommer i viss mån att öka för myndigheterna. Det uppstår dock inga betydande kostnadsökningar i förhållande till de krav som nuvarande lagstiftning ställer på dem. För länsstyrelserna bedöms kostnadsansvaret minska. Kostnaden bedöms bli cirka 1–2,5 miljoner kronor vardera för Tullverket , Kustbevakningen , Försvarsmakten och Polismyndigheten . Översyner och kompletteringar av befintliga utbildningar bedöms medföra en lägre engångskostnad hos samtliga berörda myndigheter. All finansiering ska ske med anslagsmedel från den ekonomiska planeringsram för inriktningen av det civila försvaret som regeringen aviserat för totalförsvaret 2025–2030. Kostnaderna ska alltså finansieras inom ramen för anslaget 1:2 Polismyndigheten (utg.omr. 4), anslaget 1:2 Tullverket (utg.omr. 3), anslaget 2:1 Kustbevakningen (utg.omr. 6) och anslaget 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap (utg.omr. 6).

Vissa övriga konsekvenser

Vissa av våra förslag får även konsekvenser för bl.a. enskildas grundläggande fri- och rättigheter samt brottslighet och det brottsförebyggande arbetet .

Förslagen till lagen om Försvarsmaktens stöd till polisiär verksamhet i särskilda fall och lagen om stärkt samverkan i gränskontrollverksamheter vid höjd beredskap innebär att viss personal hos berörda myndigheter får i viss mån utökade befogenheter att använda olika tvångsåtgärder och våld. Även militär personal hos Försvarsmakten föreslås få utökade sådana befogenheter, som dock inte går utöver det som gäller för polismän, tulltjänstemän eller kustbevakningstjänstemän. Vi anser att föreslagna befogenheter är nödvändiga för att ansvariga myndigheter på ett effektivt och säkert sätt ska kunna trygga gränskontrollverksamheterna, övervakningen av rikets gränser och bekämpa och skydda samhället från mycket allvarlig brottslighet i mycket ansträngda lägen. Det allmännas intresse av detta väger enligt oss mycket tungt. Vi bedömer att ändamålen med förslagen är godtagbara, att begränsningarna i den enskildes fri- och rättigheter är proportionerliga och att förslagen därför är förenliga med regeringsformen och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

När det gäller förslagens konsekvenser för brottslighet och det brottsförebyggande arbetet ger förslaget om att poliser inte längre ska ha kombattantstatus polisen ökade förutsättningar för att lösa sitt civila grunduppdrag i krig. Detta kan därmed leda till positiva konsekvenser för det brottsbekämpande uppdraget under höjd beredskap och krig. Även förslaget om att införa en reservpolisresurs ger Polismyndigheten ökade förutsättningar att bekämpa brottslighet och arbeta brottsförebyggande under höjd beredskap och krig. Den resursminskning som uppstår i fredstid på grund av de åtaganden som följer med att utbilda och öva alla reservpoliser riskerar naturligtvis att påverka förutsättningarna för den fredstida brottsbekämpningen negativt. Detta framstår dock som hanterbart och försvarbart för att förmågan att bekämpa brottslighet i krig ska kunna byggas upp.

Förslaget om en ny lag om stärkt samverkan i gränskontrollverksamheter vid höjd beredskap bedöms bidra till ökade förutsättningar att bekämpa viss allvarligare brottslighet och att arbeta brottsförebyggande under höjd beredskap och krig. Likaså bedömer vi att den föreslagna lagen om Försvarsmaktens stöd till polisiär verksamhet i särskilda fall ger bättre förutsättningar att bekämpa särskilt allvarlig brottslighet, vilket är betydelsefullt i det försämrade omvärldsläget där det har blivit allt svårare att dra en gräns mellan inre och yttre säkerhet. Däremot får våra förslag inte några direkta konsekvenser för det brottsbekämpande uppdraget avseende den systemhotande organiserade brottsligheten.

Vidare har framför allt förslaget om införandet av en reservpolis även konsekvenser i förhållande till Sveriges skyldigheter som Natomedlem . Reservpoliser kan bidra till att förstärka den polisiära förmågan och uppbyggnaden av det civila försvaret och kan därmed underlätta för Sverige att leva upp till Natos förmågekrav. Samtidigt innebär vissa av våra förslag om att polismän ska ha civil status och att det i ”gränsövervakningen” inte längre ska ingå några stridande uppgifter att färre personer kan tas i anspråk inom det militära försvaret, vilket kan påverka vad Sverige i dessa delar kan bidra med som allierad.