Straffbarhetsåldern

Utgångspunkten för uppdraget är att det behövs åtgärder för att bemöta utvecklingen under senare år med ett litet antal barn som, särskilt med koppling till kriminella nätverk, begår allt fler allvarliga brott. Brottsligheten i allmänhet bland barn under 15 år har dock inte genomgått samma förändring utan kan tvärtom ha minskat. En generellt sänkt straffbarhetsålder skulle träffa även den brottsligheten. Eftersom behovet av åtgärder inte är föranlett av förändringar i de flesta barns brottslighet, utan av de allvarliga brott som begås av ett litet antal barn, anser utredningen att det inte är lämpligt att vidta generella åtgärder som riskerar att påverka den stora majoriteten barn på ett negativt sätt. Utredningen bedömer inte heller att det är en effektiv åtgärd, eftersom rättsväsendet då måste lägga betydande resurser på att utreda och lagföra yngre barns mindre allvarliga brott, i stället för att rikta insatserna mot den grova brottslighet som har störst negativ påverkan på samhället.

För de brott som begås av det stora flertalet barn under 15 år har den nuvarande straffbarhetsåldern under lång tid ansetts vara väl avvägd, både i förhållande till barns utveckling och till intresset av att så långt som möjligt skydda dem från onödiga straffrättsliga ingripanden. En generell sänkning av straffbarhetsåldern skulle drabba många barn som begår enstaka brott, utan att det kan förväntas ge en positiv samhällseffekt.

Det som särskilt talar för att sänka straffbarhetsåldern är hänsynen till det straffrättsliga systemets långsiktiga legitimitet och behovet av att kunna skydda samhället mot allvarliga brott. De skälen kan dock inte, sett till de konsekvenser som en sådan förändring skulle medföra för barn i allmänhet, anses vara tillräckligt starka för att genomföra en så betydande förändring av det straffrättsliga systemet som att generellt sänka straffbarhetsåldern. Utredningens bedömning är därför att det inte är lämpligt att sänka straffbarhetsåldern generellt.

En särskild reglering

Att inte på något sätt ändra straffbarhetsåldern skulle innebära att det inte vidtas några åtgärder alls inom straffrätten mot de allvarliga brott som vissa lagöverträdare under 15 år begår och som utgör en mycket oroande samhällsutveckling. Det kan uppfattas som att samhället blundar för de skador och det lidande som de allvarliga brott som i dag begås av ett fåtal barn resulterar i. Ju fler sådana brott som begås, desto starkare kritik kan förväntas mot att samhället inte reagerar med motåtgärder och skyddar medborgarna.

Samhället har ett grundläggande intresse av att kunna reagera med straffrättsliga påföljder vid allvarliga brott. Barn under 15 år har inte tidigare begått allvarliga brott på det sätt som nu är fallet och det har därför inte funnits skäl att överväga straffrättsliga åtgärder mot så unga barn. Utredningens bedömning är att utvecklingen med ett fåtal barn under 15 år som begår allvarliga brott med stor samhällspåverkan har gått så långt att det i de fallen bör vara möjligt att döma ut en påföljd som står i proportion till brottet. Utredningen lämnar därför förslag om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder som bara träffar de barn som begår allvarliga brott.

Den valda modellen

Enligt utredningen är det lämpligt att avgränsa regleringen om sänkt straffbarhetsålder till de brott som, utan utredningens förslag, skulle ha medfört en bevistalan mot barnet enligt den s.k. presumtionsregeln i 38 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Den bestämmelsen innebär att bevistalan i regel ska väckas om brottet har ett minimistraff som uppgår till fängelse i fem år eller mer. Barnet utsätts i de fallen redan för en rättegång i domstol, med den påfrestning som det innebär ur ett barnperspektiv. Det är en fördel om den lägre straffbarhetsåldern enbart aktualiseras när det är fråga om brott som redan i dag leder till en straffrättslig process genom bevistalan, om bevisningen är tillräckligt robust.

För att de brott som särskilt berörs av den oroande samhällsutvecklingen ska komma att omfattas både av presumtionsregeln för bevistalan och regleringen om sänkt straffbarhetsålder anser utredningen att det är lämpligt att sänka tröskeln för presumtionsregeln till brott som har ett minimistraff om fängelse i fyra år eller mer och att låta den lägre straffbarhetsåldern omfatta samma brott.

Utredningen föreslår att den lägsta straffbarhetsåldern ska vara

14 år, vilket är den vanligaste straffbarhetsåldern både internationellt och i EU. För barn under den åldern som begår allvarliga brott kommer systemet med bevistalan att kunna användas på samma sätt som i dag.

Straffmätning och val av påföljd

Utredningen föreslår att straffmätningen för de barn som berörs av förslaget ska följa samma principer som gäller för lagöverträdare i åldrarna 15–17 år och att ungdomsreduktionen därvid bör följa samma principer som utredningen har föreslagit i delbetänkandet beträffande lagöverträdare i åldrarna 15–17 år. Utredningen föreslår också att den som har fyllt 14 år ska kunna dömas till samma påföljder som andra lagöverträdare som är under 18 år.

Förslaget innebär inget ställningstagande till vilken påföljd barnen bör dömas till. Principen om att fängelse så långt möjligt bör undvikas för barn gäller. Ungdomspåföljderna är särskilt anpassade till de behov och förutsättningar som gäller för barn och unga och de påföljderna ska i första hand väljas för unga lagöverträdare.

En tidsbegränsad lagstiftning

Den utveckling som utgör det allvarliga samhällsproblem som föranleder att utredningen lämnar förslaget om en sänkning av straffbarhetsåldern för vissa allvarliga brott pågår för närvarande. Det går inte att på förhand dra någon slutsats om hur länge den situation som nu råder kommer att kvarstå och om samhällsutvecklingen kan komma att vända. Trots att förslaget innebär en betydande förändring anser utredningen därför att en sådan åtgärd bör genomföras som en särskild reglering som tidsbegränsas till fem år. Det gäller särskilt efter- som förändringen avser barn.

Utredningens förslag om undanröjande av påföljd

Ungdomstjänst och ungdomsvård enligt ett ungdomskontrakt

Om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att han eller hon ska följa ett ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst eller ungdomsövervakning, får rätten enligt 32 kap. 4 § första stycket brottsbalken på talan av åklagare under vissa förutsättningar undanröja påföljden och bestämma en ny påföljd för brottet. I stället för att undanröja påföljden får rätten meddela den dömde en varning, om det är en tillräcklig åtgärd.

Utredningen föreslår att reglerna ska skärpas på så sätt att det vid ungdomsvård och ungdomstjänst inte längre ska krävas att det är fråga om en väsentlig grad av underlåtenhet innan undanröjande eller varning kommer i fråga. I stället ska det räcka med att den dömde missköter påföljden.

Ungdomsövervakning och utvidgad ungdomsövervakning

Vid ungdomsövervakning och vid den föreslagna påföljden utvidgad ungdomsövervakning finns det goda möjligheter för Kriminalvården att reagera mot olika former av misskötsamhet inom ramen för påföljden genom att förändra föreskrifterna för verkställigheten.

Utredningen har i delbetänkandet föreslagit att Kriminalvården ska ges ytterligare flexibilitet när det gäller rörelseinskränkningarna vid ungdomsövervakning så att den dömde inte längre automatiskt ska ha rätt till en prövning av om rörelseinskränkningarna ska minskas redan efter halva verkställighetstiden. Enligt utredningens förslag om utvidgad ungdomsövervakning ska Kriminalvården ha ännu större möjligheter att anpassa rörelseinskränkningarna i förhållande till hur den dömde sköter verkställigheten av påföljden.

Att tillämpa samma förutsättningar för att kunna undanröja påföljden som vid ungdomstjänst och ungdomsvård skulle riskera att leda till att en stor andel av de utdömda påföljderna skulle komma att undanröjas. Tidigare bedömningar att det vore otillfredsställande, dels med hänsyn till det merarbete och de kostnader som en sådan hantering skulle innebära, dels eftersom det i vissa fall inte skulle finnas någon mer lämplig påföljd att döma ut har fortfarande fog för sig. Utredningen föreslår därför inte någon förändring av förutsättningarna för att undanröja ungdomsövervakning eller utvidgad ungdomsövervakning.

När den dömde har fyllt 18 år

Ingen ungdomsvård vid brott av myndiga lagöverträdare

Ungdomsvård har hittills, till skillnad från ungdomstjänst och ungdomsövervakning, kunnat dömas ut även för brott som någon har begått efter det att han eller hon har fyllt 18 år, om det funnits särskilda skäl.

Utredningen har i delbetänkandet föreslagit dels att ungdomsreduktionen ska avskaffas helt för lagöverträdare som hade fyllt 18 år vid brottet, dels att myndiga lagöverträdare inte längre ska särbehandlas under domstolsprocessen. Tidigare har också kravet på särskilda skäl för att döma lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år till fängelse tagits bort. Mot bakgrund av att lagöverträdare som hade fyllt 18 år vid brottet som utgångspunkt kommer att behandlas som andra vuxna lagöverträdare framöver, anser utredningen att det inte finns några sakliga skäl att behålla möjligheten att kunna döma unga som begår brott efter att de har fyllt 18 år till ungdomsvård. Utredningen föreslår därför att den möjligheten ska tas bort. Vidare föreslås att det, i de fall där brottet begicks innan den unge fyllde 18 år men han eller hon har fyllt 18 år vid domen, ska krävas särskilda skäl för att döma till ungdomsvård. Samma regler kommer då att gälla för ungdomsvård som för ungdomstjänst och ungdomsövervakning.

Undanröjande medför vuxenpåföljd

Enligt direktiven till utredningen ska utgångspunkten vara att den som har hållit sig undan verkställigheten av en ungdomspåföljd och har hunnit fylla 18 år vid domen ska få en vuxenpåföljd, inte en ny ungdomspåföljd. Om utredningens förslag om att begränsa möjligheterna att döma ut ungdomsvård för myndiga lagöverträdare genomförs krävs inga ytterligare lagändringar för att uppnå det resultat som direktiven anger.

Straffmaximum för unga lagöverträdare

Det svåraste straff som får dömas ut för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år regleras i 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken. Sådana lagöverträdare får i dagsläget inte dömas till svårare straff än fängelse i tio år. Om fängelse på längre tid eller på livstid är föreskrivet för brottet eller om det följer av bestämmelserna om en förhöjd straffskala vid flerfaldig brottslighet får det dömas till fängelse i högst fjorton år . Utredningen föreslår att reglerna ska skärpas på så sätt att bestämmelserna om svåraste straff för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år tas bort. I stället införs ett förbud mot att döma någon till fängelse på livstid för brott som har begåtts innan han eller hon har fyllt 18 år. Det innebär alltså att en lagöverträdare som inte hade fyllt 18 år när brottet begicks inte får dömas till livstids fängelse, men att det i övrigt gäller samma begränsningar som för vuxna lagöverträdare avseende hur långt fängelsestraff som får dömas ut. Det längsta fängelsestraff som kan dömas ut för den som var under 18 år när brottet begicks höjs därmed från fjorton år till arton år.

Ökat statligt ansvar för barn och unga som begår brott

Utredningen föreslår att regeringen ska ge ett uppdrag till i första hand Kriminalvården och Socialstyrelsen att i nära samarbete med Sveriges kommuner och regioner närmare överväga bl.a. hur Kriminalvårdens erfarenheter av återfallsförebyggande arbete och myndighetens behandlingsprogram ska kunna nyttiggöras inom socialtjänsten. Även samarbetet mellan Polismyndigheten och socialnämnderna kan enligt utredningens mening behöva utvecklas.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

Äldre bestämmelser ska fortsätta att gälla i fråga om undanröjande av ungdomsvård och ungdomstjänst som har dömts ut före ikraftträdandet.

Eftersom ungdomsreduktionen sedan tidigare har avskaffats i den berörda åldersgruppen för allvarliga brott, får utredningens förslag enbart betydelse vid brott med lägre minimistraff eller lägre straffvärde än ett års fängelse. I sådana fall medför utredningens förslag att det fängelsestraff som döms ut blir längre än vad som hittills har varit fallet. Fängelsestraff kommer dock många gånger, på samma sätt som i dag, att kunna ersättas med de icke frihetsberövande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. De påföljderna kommer emellertid att förenas med fler dagsböter eller antal timmar samhällstjänst än i dag, motsvarande det antal dagsböter eller timmar samhällstjänst som enligt den nuvarande ordningen döms ut för lagöverträdare som har fyllt 21 år.

Särbehandlingen av unga myndiga lagöverträdare i domstol

I lagen (1964:167) om unga lagöverträdare finns det särskilda regler om rättegången för unga lagöverträdare. Lagen, som innehåller bestämmelser om handläggningen hos Polismyndigheten, åklagare och domstolar av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år, ersätter och fyller ut regleringen i rättegångsbalken. Särregleringen av lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år är nära förknippad med ungdomsreduktionen. Eftersom lagöverträdare i den åldersgruppen fortsättningsvis ska behandlas som vuxna vid straffmätningen föreslår utredningen att särregleringen av domstolsprocessen i fortsättningen enbart ska gälla för barn under 18 år.

Ungdomsreduktionen för lagöverträdare i åldrarna 15–17 år förändras

Utredningens förslag

Uppdraget har varit att föreslå ändringar som innebär att ålder ges minskad betydelse vid straffmätningen för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år och som begränsar tröskeleffekter i straffmätningen vid övergången mellan olika åldrar.

Unga lagöverträdare särbehandlas sedan länge i straffrättsligt hänseende. Det gäller särskilt lagöverträdare i åldersgruppen 15– 17 år. Ett skäl för det är att barn typiskt sett inte anses ha nått sådan mognad och ansvarsförmåga att de i straffhänseende bör behandlas som vuxna. De anses också vara särskilt känsliga för de konsekvenser som straffrättsliga ingripanden kan leda till.

Även om det finns mycket som tyder på att allvarlig brottslighet har blivit vanligare i de yngre åldersgrupperna anser utredningen att det skulle innebära ett allt för stort steg bort från principen om att unga lagöverträdare ska särbehandlas att helt ta bort ungdomsreduktionen i åldersgruppen 15–17 år, ens för de allvarligaste brotten. En sådan ordning föreslås därför inte. Utredningen föreslår i stället att 29 kap. 7 § brottsbalken ska ändras på så sätt att ungdomsreduktion i fortsättningen ska göras i skälig omfattning.

Den nya ungdomsreduktionen

I rättspraxis görs ungdomsreduktionen enligt en schematisk modell som kvotdelar av straffvärdet enligt en fallande skala utifrån ålder. De brott som unga lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år i de flesta fall gör sig skyldiga till är många gånger ett tydligt uttryck för ungdomligt oförstånd och bristande mognad. Ofta handlar det om butiksstölder, skadegörelse, misshandel som inte har några försvårande inslag och mindre allvarliga narkotikabrott. I sådana fall leder det i allmänhet till en straffmätning som är väl avvägd och proportionerlig om rätten beräknar en ungdomsreduktion enligt en standardiserad schematisk modell. En sådan schematisk modell främjar också en enhetlig rättstillämpning. Utgångspunkten bör därför även i fortsättningen vara att ungdomsreduktionen i de flesta fall ska göras utifrån en schematisk modell, men med utgångspunkt i att ungdomsreduktionen generellt ska vara mindre än i dag och anpassad till att reduktionen ska fördelas på tre år, i stället för på sex år som hittills varit fallet.

Brottsutvecklingen bland vissa barn och unga innebär samtidigt att fler unga lagöverträdare döms för allvarliga brott som svårligen kan ses som impulshandlingar eller ett uttryck för ungdomligt oförstånd eller förhastande. Omvänt finns det också fall där det är tydligt att den tilltalades bristande ansvarsförmåga och omdöme är en bidragande faktor som inte beaktas tillräckligt vid en helt schematisk tillämpning av ungdomsreduktionen. Utredningens förslag om ungdomsreduktion i skälig omfattning kan därför kräva att rätten gör en mer nyanserad bedömning än vad som följer av enbart tillämpning av den schematiska modellen.

Effekterna för rättstillämpningen

Den förändring av ungdomsreduktionen som utredningen föreslår innebär inte att principerna för påföljdsvalet för unga lagöverträdare eller tillämpningen av de särskilda ungdomspåföljderna förändras. Däremot påverkas utrymmet för att tillämpa de olika påföljderna i förhållande till olika brott, eftersom straffmätningsvärdena generellt blir högre. En skärpning av reglerna om ungdomsövervakning och förslaget om en ny påföljd – utvidgad ungdomsövervakning – kan förväntas leda till att någon av de påföljderna många gånger kommer kunna väljas i stället för fängelse, särskilt för de yngsta lagöverträdarna. För de som gör sig skyldiga till de allra allvarligaste brotten innebär förslagen dock en tydlig skärpning i fråga om påföljdsvalet.

Utredningens förslag beträffande ungdomspåföljder

Skärpning av påföljden ungdomsövervakning

En ganska ny påföljd

Ungdomsövervakning infördes som påföljd i januari 2021 efter att det hade konstaterats i flera utredningar att det saknades en lämplig och trovärdig reaktion för unga lagöverträdare på allvarlig brottslighet. Även om bedömningsunderlaget hittills är begränsat anses ungdomsövervakning fungera väl. Påföljden har fyllt en lucka i påföljdssystemet mellan ungdomsvård och ungdomstjänst å ena sidan och sluten ungdomsvård å andra sidan. Utredningens uppdrag i den delen har bestått i att överväga om ungdomsövervakning ska kunna användas i fler fall än i dag och se över om påföljden bör förstärkas.

Ungdomsövervakning i fler fall

En effekt av utredningens förslag om förändrad ungdomsreduktion för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år är att straffmätningsvärdena generellt kan förväntas bli högre. Redan utredningens förslag i den delen kan därför komma att leda till att ungdomsövervakning döms ut i fler fall där påföljden hittills har bestämts till ungdomstjänst eller ungdomsvård.

Ungdomsvård har hittills kunnat förenas med böter eller ungdomstjänst. De som är aktuella för ungdomsvård vid straffmätningsvärden om fängelse i sex månader eller mer, men där de av socialnämnden föreslagna åtgärderna inte är tillräckligt ingripande utan att också kombineras med böter eller ungdomstjänst, är ofta i behov av den struktur och de kontrollerande inslag som ungdomsövervakning innebär. De kan också ha missbruk eller andra sociala problem som innebär att det är svårt för dem att verkställa ungdomstjänst. Utredningen föreslår därför att det inte längre ska gå att döma ut påföljdskombinationen ungdomsvård i förening med böter eller ungdomstjänst. Det kommer att leda till att ungdomsövervakning döms ut i fler fall där påföljden hittills blivit ungdomsvård i kombination med böter eller ungdomstjänst.

Vidare anser utredningen att det, särskilt i de fall där en ung lagöverträdare tidigare har dömts till ungdomstjänst eller ungdomsvård men ändå inte avstår från att begå nya brott, finns ett tydligt behov av att döma ut en påföljd med ett starkt inslag av kontroll. Utredningen föreslår därför att ungdomsövervakning ska dömas ut i fler återfallssituationer där den unge tidigare har dömts till ungdomstjänst eller ungdomsvård.

Ingen obligatorisk halvtidsprövning av rörelseinskränkningarna

Kriminalvården ska i dag efter halva verkställighetstiden pröva om inskränkningarna i rörelsefriheten kan minskas. Efter två tredjedelar av verkställighetstiden ska Kriminalvården pröva om inskränkningarna i rörelsefriheten kan upphöra helt. Utredningen anser att det är viktigt att rörelseinskränkningarna ges viss varaktighet och föreslår därför att det inte ska vara obligatoriskt för Kriminalvården att pröva omfattningen av rörelseinskränkningarna redan efter halva tiden. Först efter två tredjedelar, vilket motsvarar tidpunkten för villkorlig frigivning vid fängelse, ska det vara obligatoriskt för Kriminalvården att pröva om rörelseinskränkningarna ska minskas eller upphöra.

Fler kontrollmöjligheter

Utredningen föreslår att Kriminalvården ska utöva noggrann tillsyn över den dömde och hålla sig underrättad om hans eller hennes förhållanden, vilket innebär bl.a. att Kriminalvården ska kunna göra fler hembesök. Det ger bättre förutsättningar för myndigheten att upptäcka om den dömde kan misstänkas begå nya brott under verkställigheten eller om det krävs någon justering av verkställighetsplanen. Utredningen föreslår också att Kriminalvården ska få förordna någon att vara biträdande koordinator i syfte att motverka att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt.

Den nya påföljden utvidgad ungdomsövervakning

Den nya påföljden

Den som har begått brott innan han eller hon har fyllt 18 år ska enligt utredningens förslag kunna dömas till utvidgad ungdomsövervakning om ungdomsövervakning inte är en tillräckligt ingripande påföljd med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art och den unges tidigare brottslighet. Den som är över 18 år när dom meddelas ska kunna dömas till utvidgad ungdomsövervakning endast om det finns särskilda skäl för det. Tiden för utvidgad ungdomsövervakning ska överstiga ett år och får bestämmas till högst tre år.

Utvidgad ungdomsövervakning ska förenas med rörelseinskränkningar som ska övervakas med elektronisk kontroll. Inskränkningarna ska gälla varje kväll och natt, liksom all annan dagtid än den tid som den dömde förvärvsarbetar, deltar i utbildning eller organiserade fritidsaktiviteter, gör vårdbesök eller ägnar sig åt inköp och liknande åtgärder. Därutöver ska den dömde ha rätt att under viss tid kunna ägna sig åt aktiviteter som han eller hon själv framställer önskemål om.

En utvidgad ungdomsövervakning kommer att pågå under en längre tid och med största sannolikhet upplevas som mycket begränsande för den dömde. För att upprätthålla den dömdes motivation och göra det tydligt att det lönar sig att följa verkställighetsplanen föreslår utredningen att Kriminalvården efter sex månaders verkställighet ska ha en fakultativ möjlighet att pröva om rörelseinskränkningarna ska minskas något. En obligatorisk prövning av om inskränkningarna kan minskas ska därefter göras av Kriminalvården när halva verkställighetstiden har gått. Efter två tredjedelar av verkställighetstiden ska Kriminalvården pröva om rörelseinskränkningarna ska minskas eller om de ska upphöra helt.

Verkställighetsplanering på ungdomsavdelning i kriminalvårdsanstalt

Vid utvidgad ungdomsövervakning finns det ofta ett särskilt intresse av att den dömde inte återvänder till sin gamla miljö innan verkställighetsplanen är upprättad. Utredningen föreslår därför att verkställighetsplaneringen ska göras på ungdomsavdelning i kriminalvårdsanstalt under en tid av två månader. Det är också ett sätt att inskärpa allvaret i den brottslighet som den dömde har befunnits skyldig till och att åstadkomma en påföljd som utgör ett trovärdigt, proportionerligt och tillräckligt ingripande alternativ till fängelse.

Fler kontrollmöjligheter

Eftersom verkställigheten pågår under en längre tid behöver det finnas goda möjligheter för Kriminalvården att kontrollera att verkställigheten i hemmet fungerar på ett tillfredsställande sätt och att den dömde inte fortsätter med kriminella aktiviteter. Utredningen föreslår därför att Kriminalvården – på motsvarande sätt som föreslås vid ungdomsövervakning – ska utöva noggrann tillsyn över den dömde och hålla sig underrättad om hans eller hennes förhållanden. Det medför bättre förutsättningar för myndigheten att upptäcka om den dömde kan misstänkas begå nya brott under verkställigheten eller om det krävs någon justering i verkställighetsplanen. Utredningen föreslår också att Kriminalvården ska få förordna någon att vara biträdande koordinator i syfte att motverka att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt.

Utredningens övriga förslag

Personuppgiftsbehandling

Vissa förordningsändringar behöver göras för att Kriminalvården ska kunna behandla nödvändiga personuppgifter om dem som har dömts till utvidgad ungdomsövervakning. Utredningen föreslår även att Kriminalvården, om det är absolut nödvändigt för verkställigheten, ska få behandla biometriska uppgifter genom biometrisk autentisering i syfte att bekräfta en dömd persons identitet om han eller hon verkställer ungdomsövervakning eller utvidgad ungdomsövervakning. Syftet med regleringen är att nykterhetskontroller ska kunna göras på annat sätt än genom hembesök.

Uppgifter om utvidgad ungdomsövervakning föreslås gallras ur belastningsregistret fem år efter det att påföljden helt har verkställts.

Vissa frågor om pass

För den som verkställer bl.a. fängelsestraff gäller begränsningar i rätten att få och behålla pass. Utredningen föreslår att motsvarande bestämmelser om rätten att få och behålla pass ska gälla för den som döms till utvidgad ungdomsövervakning.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

Äldre bestämmelser ska fortsätta att gälla för verkställighet av domar eller beslut om ungdomsövervakning som har fått laga kraft innan den nya regleringen träder i kraft.