En mer rättssäker och effektiv domstolsprocess

Vi har vidare haft i uppdrag att undersöka hur reglerna om tidiga förhör har fungerat i praktiken och analysera om reformen har gett önskad effekt samt bedöma om möjligheterna att åberopa vittnesattester och tidiga förhör inför en brottsbekämpande myndighet som bevis i domstol bör utökas ytterligare. Vi har i denna del haft i uppdrag att, oavsett ställningstagande, lämna ett förslag på hur en sådan reglering kan utformas.

Inom vårt uppdrag har vidare legat att undersöka hur reglerna om strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott har fungerat i praktiken och analysera om reformen har gett önskat resultat i fråga om effektivitet och rättssäkerhet samt ta ställning till om åklagarens förslag till strafflindring bör bli bindande för domstolen. Vi har även i denna del även haft i uppdrag att, oavsett ställningstagande, lämna ett förslag på hur en sådan reglering kan utformas.

Slutligen har vi haft i uppdrag att även ta ställning till om det finns behov av ändringar i reglerna om tilltrosbevisning och lämna de förslag till författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga.

Förundersökningssekretess

Pågående förundersökningar omfattas av sekretess främst till skydd för det allmännas intresse av att förebygga och beivra brott (18 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen) och till skydd för enskilda i brottsutredningar (35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen).

Sekretessen enligt 18 kap. 1 § upphör att gälla när förundersökningen avslutas och åtal väcks. I 35 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen finns bestämmelser om vilken verkan det har för sekretessen enligt 35 kap. 1 § att uppgifter som har hämtats in under en förundersökning ges in till en domstol med anledning av ett åtal. Huvudregeln är att sekretessen upphör att gälla hos förundersökningsmyndigheten för uppgifter som lämnas vidare till domstolen med anledning av åtal. När sekretessen upphör hos förundersökningsmyndigheten finns det inte någon sekretess som kan överföras till domstolen med stöd av reglerna i 43 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen. När uppgiften blir offentlig hos förundersökningsmyndigheten blir den alltså i princip också offentlig hos domstolen.

Vårt uppdrag i denna del har varit att ta ställning till om det är möjligt och lämpligt att stärka sekretessen i domstol för uppgifter i förundersökningen och lämna de förslag till författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga.

En bedömning av om sekretess ska gälla för uppgifter i ett förundersökningsprotokoll även efter att det har lämnats in till domstol med anledning av åtal måste grunda sig på en noggrann avvägning mellan intresset av insyn och behovet av sekretess. Utgångspunkten vid en sådan intresseavvägning är att största möjliga öppenhet ska gälla i den rättskipande verksamheten. Detta är av central betydelse ur ett rättssäkerhetsperspektiv och för allmänhetens förtroende för verksamheten. Det måste därför krävas starka skäl för att tillåta begränsningar av offentlighetsprincipen i domstolarna.

En obegränsad möjlighet för allmänheten att ta del av samtliga uppgifter om enskilda i förundersökningsprotokoll i samband med att åtal väcks utgör dock ett avsevärt intrång i den enskildes integritet. Vetskapen om att uppgifter om en förhörspersons kontaktuppgifter, utseende och sätt att agera kan komma att spridas kan också påverka benägenheten att frivilligt medverka till ett förhör. En rättvis rättegång och rättssäkra avgöranden förutsätter att förhörspersoner vågar medverka och berätta sanningen och att de, när de hörs, är opåverkade av vad som i övrigt framkommit i utredningen och av vad andra personer berättat. Detta motverkas av att uppgifter i förundersökningsprotokoll offentliggörs av massmedia i samband med att åtal väcks och att uppgifterna samlas i databaser och blir sökbara för allmänheten.

Vid en avvägning mellan allmänhetens intresse av insyn i samband med att åtal väcks och enskildas och de brottsbekämpande myndigheternas behov av sekretess, anser utredningen att behovet av sekretess till skydd för den enskildes integritet och intresset av att förebygga och beivra brott överväger. Sekretess för uppgifter i förundersökningsprotokoll bör därför fortsätta att gälla både hos de brottsbekämpande myndigheterna och domstol när åtal väcks.

Sekretessen ska gälla för de uppgifter och den sammanställning av uppgifter som ingår i ett förundersökningsprotokoll och en särskild handling. Det innebär att sekretess ska gälla för samtliga uppgifter i förundersökningsprotokollet, oavsett var uppgiften finns, och någon sekretessprövning behöver inte göras för varje enskild uppgift. Sekretessen ska skydda enskilda och domstolsprocessen och gälla med ett omvänt skaderekvisit. Det innebär att sekretess ska gälla om det inte står klart att de uppgifter eller den sammanställning av uppgifter som ingår i ett förundersökningsprotokoll kan lämnas ut utan att en enskild lider skada eller men, eller syftet med domstolsprocessen motverkas.

För de uppgifter eller den sammanställning av uppgifter som ingår i ett förundersökningsprotokoll ska sekretessen gälla till dess att första instans har meddelat dom eller slutligt beslut i målet.

Sekretessbestämmelsen placeras i 43 kap. offentlighets- och sekretesslagen som innehåller särskilda bestämmelser om sekretess för domstolar m.m.

I 18 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen införs en ny bestämmelse, och i 35 kap. 7 § samma lag görs en ändring, så att det framgår att sekretessen fortsätter att gälla hos de brottsbekämpande myndigheterna när sekretess gäller enligt vår nya bestämmelse i 43 kap. 3 a §.

Den nu föreslagna sekretessbestämmelsen, och sekretessen enligt

35 kap. 12 § i offentlighets- och sekretesslagen, ska inte hindra att en domstol lämnar en enskilds kontaktuppgifter till Domstolsverket om uppgifterna behövs för att genomföra en utbetalning av ersättning för någons inställelse i domstol. Uppgifterna ska omfattas av sekretess även hos Domstolsverket. Bestämmelser som reglerar detta införs i 35 kap. och 43 kap. offentlighets- och sekretesslagen.

Tidiga förhör och vittnesattester

Nuvarande reglering i 35 kap. 14 § rättegångsbalken, som reglerar s.k. vittnesattester, föreskriver att en berättelse som någon har lämnat skriftligen med anledning av en redan inledd eller förestående rättegång, eller en uppteckning av en berättelse som någon med anledning av en sådan rättegång har lämnat inför åklagare eller Polismyndigheten eller annars utom rätta, får åberopas som bevis i rättegången om – såvitt nu är av intresse – parterna godtar det och det inte är uppenbart olämpligt. Detta gäller även för en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning av en sådan berättelse.

Av 35 kap. 15 § rättegångsbalken, som reglerar s.k. tidiga förhör, följer att en berättelse som lämnats inför en brottsbekämpande myndighet och som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning även i andra fall än som anges i 14 § får åberopas som bevis om det är lämpligt.

Alla förhör under en förundersökning dokumenteras inte genom en ljud- och bildupptagning. Vid bedömningen av om ett förhör bör dokumenteras genom en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning ska brottets beskaffenhet, utsagans förväntade betydelse och den hördes personliga förhållanden särskilt beaktas (23 kap. 21 b § rättegångsbalken).

Vårt uppdrag i denna del har varit att undersöka hur reglerna om tidiga förhör har fungerat i praktiken och analysera om reformen har gett önskad effekt samt bedöma om möjligheterna att åberopa vittnesattester och tidiga förhör inför en brottsbekämpande myndighet som bevis i domstol bör utökas ytterligare. Vi har även i denna del haft i uppdrag att, oavsett ställningstagande, lämna ett förslag på hur en sådan reglering kan utformas.

Vi föreslår, när det gäller regleringen om vittnesattester i 35 kap.

14 § rättegångsbalken, att en berättelse som någon har lämnat skriftligen med anledning av en redan inledd eller förestående rättegång, eller en uppteckning av en berättelse som någon med anledning av en sådan rättegång lämnat utom rätta, ska få åberopas som bevis i brottmål om det är lämpligt . Samma sak ska gälla i fråga om en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning av en sådan berättelse. Detta innebär att det nuvarande kravet på samtycke tas bort och att lämplighetsprövningen får en lägre tröskel än i dag. Det innebär också att regleringen av vittnesattester blir utformad på samma sätt som regleringen av tidiga förhör i 35 kap. 15 § och att samma lämplighetsprövning som ska göras av rätten när ett tidigt förhör åberopas ska göras av rätten när en part vill åberopa en vittnesattest. Inom ramen för denna bedömning har rätten bland annat att beakta processekonomiska skäl och rättssäkerhetsaspekter, bland annat den misstänktes möjligheter att försvara sig.

Regleringen om tidiga förhör i 35 kap. 15 § rättegångsbalken har varit i kraft sedan den 1 januari 2022, det vill säga drygt två år. Av den information som inhämtats inom ramen för utredningen framgår att tidiga förhör åberopas av parterna och att domstolarna tillåter parterna att lägga fram tidiga förhör i stor utsträckning. Det har därför inte framgått att det för närvarande finns något behov av att ändra regleringen för att den ska bli mer effektiv. Det krävs i stället att parterna, och då främst åklagarna, åberopar tidiga förhör i större utsträckning. Utredningen anser därför att det även i fortsättningen bör ligga på domstolen att avgöra om det är lämpligt att ett förhör inför en brottsbekämpande myndighet ska få åberopas som bevis och att någon ändring av 35 kap. 15 § rättegångsbalken därför inte är nödvändig.

För att fler förhör under förundersökningen ska dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning föreslår vi en ändring av 23 kap. 21 b § rättegångsbalken så att det framgår att förhör ska dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning om det påkallas av hänsyn till brottets beskaffenhet, utsagans förväntade betydelse och den hördes personliga förhållanden. Ett förhör behöver dock inte dokumenteras med en ljud- och bildupptagning om tekniska skäl eller andra särskilda omständigheter talar emot det. Genom den föreslagna ändringen framgår att utgångspunkten är att förhör ska dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning. Den ökade tillgången till förhör inför brottsbekämpande myndighet som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning möjliggör att fler tidiga förhör kan åberopas som bevis i domstol.

Med hänsyn till intresset av att det finns ett tillräckligt underlag för den fortsatta beredningen om regeringen ändå önskar gå vidare med ett förslag till ändring av 35 kap. 15 § rättegångsbalken har utredningen i denna del utarbetat ett förslag till en alternativ författningstext som återfinns i bilaga 7 . Det alternativa författningsförslaget innebär att ett förhör inför en brottsbekämpande myndighet ska få åberopas som bevis om det inte är olämpligt.

Kronvittnen

Strafflindring vid medverkan i utredning av brott regleras i 29 kap. 5 a § brottsbalken sedan den 1 juli 2022. Enligt bestämmelsen ska rätten vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. Detsamma gäller om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av någon annans brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i sex månader eller av någon annans försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott om gärningen är belagd med straff.

Vårt uppdrag i denna del har varit att undersöka hur reglerna om strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott har fungerat i praktiken och analysera om reformen har gett önskat resultat i fråga om effektivitet och rättssäkerhet samt ta ställning till om åklagarens förslag till strafflindring bör bli bindande för domstolen. Vi har i denna del även haft i uppdrag att, oavsett ställningstagande, lämna ett förslag på hur en sådan reglering kan utformas.

Tanken med nuvarande ordning är att åklagaren tidigt i domstolsprocessen ska ange om och i så fall i vilken utsträckning den tilltalades utredningsmedverkan bör tillmätas betydelse vid påföljdsbestämningen. Åklagaren ska därför, om han eller hon anser att det finns skäl att beakta utredningsmedverkan, i stämningsansökan lämna ett förslag till påföljd (45 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken). För att öka förutsebarheten för den tilltalade och för att påföljdsfrågan ska få en mer framskjuten roll under rättegången har det även reglerats i 30 kap. 5 § rättegångsbalken att åklagarens förslag till påföljd ska anges i domen. Av fokusgruppsintervjun och genomgångna rättsfall har framgått att åklagarna i många fall inte lämnar något förslag till påföljd i stämningsansökan, trots att regleringen föreskriver att så ska ske. I de fall åklagarna lämnar ett förslag till påföljd i stämningsansökan anges det inte heller alltid i domen. I de fall domstolarna ändå redovisar åklagarens påföljdsförslag är det ytterst sällan det förslag till påföljd som åklagaren angett i stämningsansökan. I majoriteten av fallen är det i stället det förslag till påföljd eller strafflindring som åklagaren argumenterat för vid huvudförhandlingen, och resonemang kring varför yrkandet har ändrats under processens gång saknas. Det innebär att den öppenhet och transparens som är tanken med lagstiftningen, och som på sikt ska kunna fungera som incitament för misstänkta och tilltalade att börja samarbeta och lämna uppgifter om någon annans brott, inte uppnås. Eftersom lagstiftningen i dag inte tillämpas på det sätt som är föreskrivet är det svårt att dra några säkra slutsatser av hur effektiv regleringen kan bli.

Vid övervägande av om det ändå finns skäl att införa ytterligare reglering om kronvittnen har vi gjort bedömningen att det inte är möjligt att införa en reglering som innebär att åklagaren ges befogenhet att binda domstolen i fråga om strafflindring samtidigt som domstolen ska tillämpa bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval i 29 och 30 kap. brottsbalken. För att ett sådant kronvittnessystem ska fungera i praktiken skulle det krävas att åklagaren ges möjlighet att förfoga över hela påföljdsfrågan. Att överväga en så omfattande reform, som omfattar hela påföljdssystemet, ligger dock utanför vårt uppdrag och är inte heller rimlig att genomföra inom den givna tidsfristen. Dessa frågor bör i stället noga belysas och övervägas i ett annat sammanhang. Utredningen har därför gjort bedömningen att det inte nu är möjligt att införa en skyldighet för åklagaren att lämna ett för domstolen bindande yrkande om strafflindring.

Vi bedömer dock att det finns goda förutsättningar för att nuvarande reglering av strafflindring vid medverkan i utredning av någon annans brott kan bli tillräckligt effektiv. Den strafflindring som kan erhållas är för det första tillräckligt förmånlig för att kunna motivera den misstänkte att medverka i utredningen. Av de avgöranden som finns där åklagaren har framställt ett förslag till påföljd, eller i vart fall ett förslag till strafflindring, i stämningsansökan eller vid huvudförhandlingen, framgår också att domstolarna inte har tillämpat en mer restriktiv strafflindring än den som åklagaren föreslagit. Om åklagaren redan under förundersökningen är tydlig mot den misstänkte med vilken strafflindring som åklagaren kommer att göra gällande i domstol, bör därför strafflindringen kunna bli tillräckligt förmånlig, tydlig och förutsebar för den misstänkte. Det i sin tur bör kunna öka incitamenten för misstänkta och tilltalade att i större utsträckning börja samarbeta och lämna uppgifter om någon annans brott.

Med hänsyn till intresset av att det finns ett tillräckligt underlag för den fortsatta beredningen om regeringen ändå önskar gå vidare med ett förslag om kronvittnesreglering har utredningen i denna del utarbetat förslag till en alternativ författningstext som återfinns i bilaga 7 .

Tilltrosbestämmelser

Av 35 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken framgår att ett förhör i hovrätten behöver tas upp på nytt endast om hovrätten anser att det är av betydelse för utredningen. Regeln i 35 kap. 13 § kompletteras av de så kallade tilltrosparagraferna i 50 kap. 23 §, som handlar om tilltrosbevisning i hovrätternas tvistemål, och 51 kap. 23 § rättegångsbalken, som reglerar tilltrosbevisningen i hovrätternas brottmål. Förnyad bevisupptagning kan därför också vara av betydelse för utredningen i fall då ändringsförbud kan föreligga enligt tilltrosparagraferna om beviset inte tas upp på nytt.

I 50 kap. 23 § rättegångsbalken anges att om det vid en huvudförhandling i tingsrätten har hållits förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss omständighet och om avgörandet även i hovrätten beror på tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning eller tagits upp på nytt vid en huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.

I 51 kap. 23 § rättegångsbalken anges att om det vid en huvudförhandling i tingsrätten har hållits förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss omständighet och om avgörandet även i hovrätten beror på tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning eller tagits upp på nytt vid en huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras 1) om den är till förmån för den tilltalade, eller 2) om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit. I 55 kap. 14 § rättegångsbalken finns motsvarande bestämmelser för Högsta domstolens del.

Vårt uppdrag i denna del har varit att ta ställning till om det finns behov av ändringar i reglerna om tilltrosbevisning och lämna de förslag till författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga.

Vi har kommit fram till att de nuvarande tilltrosparagraferna är stelbenta och inkonsekventa. Tilltrosparagrafernas ändringsförbud tar till exempel inte hänsyn till dagens teknik för återgivande av sådana vittnesmål som tagits upp under förundersökningen eller annars utom rätta. Ljud- och bildupptagningar av förhör från förundersökningen eller inför rätten utom huvudförhandling omfattas inte av de nu gällande tilltrosbestämmelserna trots att det framstår som rimligt att kriterierna för att frångå ett förhör som tagits upp med ljud och bild utan att det spelas upp bör vara desamma oavsett när förhöret har tagits upp.

Den nuvarande regleringen är vidare för sin praktiska tillämpning förenad med problem när det gäller i vilken omfattning hovrätterna med hänsyn till tilltrosparagraferna själva ska ta initiativ till förnyat förhör. Reglerna kan också leda till irrationella resultat. Så är till exempel fallet när tingsrätten har hållit ett förhör per telefon. Om hovrätten bedömer att det är fråga om tilltrosbevisning medför tilltrosreglerna i 50 och 51 kap. brottsbalken att hovrätten måste hålla nytt förhör med vittnet.

Vi har gjort bedömningen att tilltrosbestämmelserna ska upphävas. Det gäller 50 kap. 23 §, 51 kap. 23 § och 55 kap. 14 § rättegångsbalken samt 7 § lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt. Det innebär att något förbud för hovrätten att, utan att bevisning tas upp på nytt i hovrätten, ändra tingsrättens avgörande även om avgörandet beror på tilltron till bevisningen inte kommer föreligga. Frågan om i vilken utsträckning ett bevis behöver tas upp på nytt ska i stället prövas endast inom ramen för 35 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken. När det gäller den senare paragrafen föreslår vi en ändring så att det framgår att hovrätten behöver ta upp ett bevis på nytt endast om det föreligger särskilda skäl . Det blir med en sådan formulering tydligt att förnyad bevisupptagning som huvudregel inte ska ske i hovrätten, oavsett i vilken form bevisningen upptogs i tingsrätten. Särskilda skäl kan tänkas vara för handen när hovrätten behöver göra en direkt iakttagelse av vittnet eller när oklarheter i utredningen eller ny bevisning föranleder kompletterande frågor till den hörde. En direkt iakttagelse av vittnet behöver bara ske om tingsrätten har gjort en direkt iakttagelse av vittnet men förhöret, exempelvis av tekniska skäl, endast är dokumenterat med ljud. Riktmärket för hovrättens prövning bör alltid vara att hovrätten inte ska avgöra målet på ett sämre underlag än tingsrätten har haft.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Vi föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2026. Den föreslagna sekretessbestämmelsen träffar, utöver de mål som inleds efter ikraftträdandet, även pågående mål. Eftersom en begäran att få ut uppgifter regelmässigt inte dokumenteras om den bifalls går det inte att säga om ett utlämnande av uppgifterna skett. Om ett förundersökningsprotokoll redan har offentliggjorts har detta naturligtvis betydelse för prövningen av utlämnandefrågan. Mot denna bakgrund anser utredningen att bestämmelsen om sekretess för uppgifter i förundersökningsprotokoll bör begränsas till att endast gälla de mål som inleds efter ikraftträdandet.

Konsekvenser

När de gäller de faktiska konsekvenserna av våra förslag gör vi följande bedömningar.

Förslagen om förlängd sekretess för uppgifter i förundersökningsprotokoll förväntas ha positiva effekter för rättssäkerheten och skyddet för enskildas personliga integritet. Förslaget förenklar även reglerna på ett sätt som på sikt underlättar myndigheternas arbete med offentlighet och sekretess. Allmänhetens och mediernas möjlighet till insyn påverkas på så sätt att möjligheten att ta del av uppgifterna i förundersökningsprotokoll senareläggs. Det kan ha en i viss mån negativ påverkan på mediernas möjlighet att granska och kontrollera domstolarnas arbete. Å andra sidan kan reformen bidra till att rapporteringen bättre återspeglar målets handling i domstol. En viss ökning av antalet åhörare vid huvudförhandlingar i domstol kan förväntas som en konsekvens av detta.

Större möjlighet att åberopa tidiga förhör och vittnesattester kan minska de påfrestningar som väntan på en rättegång kan innebära för en förhörsperson. Åberopande av tidiga förhör kan också innebära att ett vittne eller en målsäganden slipper att komma till rätten för att på nytt berätta om brottet. Framför allt för ett brottsoffer kan det vara en stor lättnad. Åberopande av tidiga förhör medför också en minskad risk för att vittnen och brottsoffer utsätts för hot eller andra påtryckningar i syfte att få dem att ta tillbaka eller ändra sina uppgifter inför huvudförhandlingen i domstol.

Den ökade möjligheten för polisen att uppteckna och granska ett förhör så snart som möjligt efter förhöret, i stället för innan förhöret avslutas, skapar bättre förutsättningar för förhören och genererar mer tillförlitlig information. Det i sin tur kan antas resultera i förhör med högre bevisvärde.

Upphävandet av tilltrosbestämmelserna kan antas bidra till färre omförhör i hovrätten. Det bidrar i sin tur till att fler mål kan avgöras på handlingarna i hovrätten och att antalet inställda förhandlingar blir något lägre. Färre omförhör innebär även stora fördelar för den enskilde. Vittnen och andra förhörspersoner slipper upprepa sina berättelser i flera instanser, något som framstår som särskilt angeläget från ett brottsofferperspektiv.

Samtliga förslag bedöms ha liten påverkan på arbetssätt för poliser, åklagare, advokater och domare. Det kommer inte heller krävas några utbildnings- och arbetsinsatser för rättsväsendets aktörer. Den praktiska hanteringen kan inledningsvis komma att innebära en något ökad arbetsinsats för domstolarna.

När de gäller de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag gör vi följande bedömningar.

Förslaget om förlängd sekretess för uppgifter i förundersökningsprotokoll förväntas inte leda till några ökade kostnader för domstolarna, Polismyndigheten eller åklagarmyndigheterna.

De föreslagna sekretessbestämmelserna möjliggör en fortsatt digital hantering av utbetalningar av ersättning till enskilda i domstol. Förslagen förväntas inte leda till några ökade kostnader för domstolarna eller Domstolsverket.

Den utökade skyldigheten för Polismyndigheten att dokumentera förhör under förundersökningen genom en ljud- och bildupptagning ställer ökade krav på vidareutveckling och förvaltning av polisens it-infrastruktur. Dessa kostnader och eventuella andra kostnadsökningar som föranleds av författningsförslagen ryms inom befintliga anslag.

Förslagen om utökad skyldighet för Polismyndigheten att dokumentera förhör genom en ljud- och bildupptagning ger även utökade möjligheter att åberopa tidiga förhör i domstol. På sikt kan detta antas leda till kostnadsbesparingar på grund av effektivitetsvinster i brottmålsprocessen.

Den ökade möjligheten för polisen att uppteckna och granska förhör så snart som möjligt efter förhöret, i stället för innan förhöret avslutas, förväntas inte leda till vare sig några ökade kostnader eller besparingar.

Upphävandet av tilltrosbestämmelserna kan antas bidra till att fler mål kan avgöras på handlingarna i hovrätten och att antalet inställda förhandlingar blir något lägre. Genomförandet av de föreslagna lagändringarna är resursbesparande för domstolarna då hovrätten inte behöver ta ställning till om det föreligger en tilltrossituation eller inte. De ekonomiska effekterna är dock inte sådana att det finns skäl att närmare beräkna dem.

Ingen av förslagen bedöms ha några omedelbara konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetat .

När de gäller övriga konsekvenser av våra förslag gör vi bedömningen att förslagen inte påverkar vare sig jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheten att nå de integrationspolitiska målen. Förslaget medför inte heller några andra konsekvenser av det slag som anges i 15 § kommittéförordningen. Förslaget påverkar inte Sveriges åtaganden till följd av medlemskapet i Europeiska unionen.

Det är en grundläggande princip i en rättsstat att den som anklagas för ett brott ska kunna ta del av samtliga omständigheter som ligger till grund för en dom mot honom eller henne. Vi gör därför bedömningen att rätten som dömer i målet inte ska ha tillgång till uppgifter om det anonyma vittnes identitet. Det innebär att rätten inte kommer att ha tillgång till några fler uppgifter om vittnet än den tilltalade och dennes försvarare och någon begränsning av den tilltalades rätt till insyn i de omständigheter som rätten lägger till grund för sitt avgörande behöver därför inte införas.

Vårt förslag innebär alltså inte någon inskränkning av den tilltalades rätt till insyn i all den bevisning som läggs till grund för rättens avgörande. Trots det innebär avsaknad av kunskap om det anonyma vittnets identitet en begränsning av förutsättningarna för den tilltalade att kunna ifrågasätta vittnets trovärdighet och tillförlitligheten i de uppgifter som lämnas och därmed en begränsning av förutsättningarna att bedriva ett effektivt försvar. Vårt förslag till reglering är därför utformat så att det blir tillämpligt endast i vissa undantagsfall.

Ett centralt moment i rättssäkerhetsgarantin för den misstänkte eller tilltalade är vidare att domstolens bevisvärdering görs med utgångspunkt att uppgifterna lämnas anonymt.

En ny lag som reglerar förutsättningarna när ett vittne får höras anonymt

Vi föreslår att det införs en ny lag som reglerar under vilka förutsättningar ett vittne kan höras anonymt. Den nya lagen ska benämnas lag om anonyma vittnen i brottmål. Alla slags vittnen omfattas av lagen. Däremot kan inte andra bevispersoner än vittnen höras anonymt.

Domstol ska kunna besluta att ett vittne ska höras anonymt i vissa undantagssituationer. Det ska bland annat krävas att det föreligger en påtaglig risk för att vittnet eller en närstående till vittnet utsätts för allvarlig brottslighet som riktar sig mot dennes liv, hälsa, frihet eller frid. Vidare ska misstanken om brott eller åtalet som vittnet ska höras om gälla ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år. Slutligen ska det krävas att skälen för åtgärden uppväger de svårigheter det innebär för den misstänkte eller tilltalade att förbereda och utföra sitt försvar och att åtgärden är lämplig.

Åklagare och misstänkt eller tilltalad ska kunna åberopa ett anonymt vittne, såväl under förundersökning som efter att åtal har väckts. En målsägande ska dock inte kunna åberopa ett anonymt vittne.

Den domare som dömer i målet ska inte ha någon information om vittnets identitet. Härigenom tillses att domaren inte har mer information än den tilltalade och att de anonymt lämnade uppgifterna inte får en större tyngd än vad som föranleds av själva förhöret. Inte heller den offentliga försvararen ska ha kännedom om vittnets identitet när åklagaren åberopar ett anonymt vittne.

Om åklagaren ansöker om att ett vittne ska höras anonymt ska ett offentligt ombud utses för att bevaka rättssäkerhetsfrågor i ärendet. Det offentliga ombudet ska ha rätt att ta del av vad som förekommer i ärendet, yttra sig och ha rätt att överklaga domstolens beslut.

Domstolens prövning av en ansökan om att ett vittne ska höras anonymt ska ske vid ett sammanträde där åklagaren och det offentliga ombudet närvarar. Om den misstänkte eller tilltalade har gjort ansökan ska i stället åklagaren och den misstänkte eller tilltalade med försvarare närvara. Sammanträdet ska hållas så snart som möjligt.

Rätten kan besluta att det vid förhöret med det anonyma vittnet ska vidtas vissa åtgärder för att skydda vittnets identitet. Skyddsåtgärderna kan bestå i att vittnet ska få delta i förhandlingen genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring, att part eller en åhörare inte ska få närvara i rättssalen enligt 36 kap. 18 § rättegångsbalken, att förhandlingen ska hållas inom stängda dörrar, eller att vittnets röst ska få ändras eller vittnets utseende döljas genom fysiskt eller tekniskt hjälpmedel.

Behörig domstol bestäms utifrån bestämmelserna i 19 kap. rättegångsbalken. Rätten är beslutsför med en juristdomare. Ett beslut att bevilja eller avslå en begäran om att ett vittne ska höras anonymt får överklagas.

Regler i rättegångsbalken om när ett anonymt vittnesförhör får tillåtas som bevis och formerna för ett anonymt vittnesförhör

I rättegångsbalken införs det ett antal följdändringar. Genom dessa ändringar regleras under vilka förutsättningar ett anonymt vittnesförhör får tillåtas som bevis vid en huvudförhandling och vilka regler och former som ska gälla för vittnesförhöret. För att ett anonymt vittnesförhör ska få tillåtas som bevis krävs att domstol beträffande vittnet har fattat beslut om det enligt lagen om anonyma vittnen i brottmål, att förhöret gäller det brott som beslutet om anonymitet avser och att det är lämpligt. Rätten ska inte göra någon omprövning av det tidigare beslutet att vittnet har beviljats anonymitet. Den prövning som ska göras är i stället huruvida bevisningen ska tillåtas eller inte.

Vidare ska rätten inte, innan ett vittne hörs anonymt, höra vittnet om hans eller hennes fullständiga namn och andra personliga uppgifter. Ett vittne som hörs anonymt ska också få vägra yttra sig om uppgifter som kan röja hans eller hennes identitet eller kontaktuppgifter. En handling som innehåller uppgift om ett anonymt vittnes identitet och kontaktuppgifter ska inte kunna bli föremål för edition och det ska gälla ett förbud att efterfråga uppgifter om det anonyma vittnet vid förhör med andra personer.

Sekretess och insynsfrågor

För att skydda det anonyma vittnets identitet och kontaktuppgifter införs även ett antal ändringar i offentlighets- och sekretesslagen, dess förordning samt i förundersökningskungörelsen.

Ett anonymt vittnes identitet och kontaktuppgifter ska inte antecknas i förundersökningsprotokollet. Uppgifterna ska i stället antecknas på en särskild handling.

En ny sekretessbestämmelse införs i offentlighets- och sekretesslagen. Enligt bestämmelsen ska sekretess gälla hos domstol för uppgift om ett vittne enligt lagen om anonyma vittnen i brottmål, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men och uppgiften avser namn eller personnummer, bostadsadress eller andra personliga förhållanden. Sekretessen ska fortsätta att gälla hos Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten när uppgifterna lämnas till domstol i samband med att åtal väcks.

Nuvarande regler om partsinsyn för misstänkt och tilltalad bedöms vara tillräckliga för att hindra att uppgifter om ett anonymt vittnes identitet och kontaktuppgifter lämnas ut. Några författningsändringar i dessa avseenden bedöms därför inte nödvändiga.

Ikraftträdande

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025.

Konsekvenser

För Sveriges Domstolar, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och övriga brottsbekämpande myndigheter bedöms förslagen inte medföra annat än marginella kostnadsökningar som ryms inom befintliga anslag. I övrigt bedöms förslagen inte medföra några ökade kostnader vare sig för enskilda eller det allmänna.