På egna ben - Utvecklad samverkan för individers etablering på arbetsmarknaden

De lokala överenskommelserna har bidragit till en mer strukturerad och hållbar samverkan, enligt de utvärderingar som genom åren gjorts av Duas verksamhet. Det är samtidigt tydligt att samverkan minskade i omfattning under perioden 2019–2021 och var på fortsatt låg nivå 2022. En rad faktorer bidrog till detta, bland annat ändrade budgetförutsättningar för Arbetsförmedlingen, neddragningen av antalet arbetsförmedlingskontor och den än tydligare satsningen inom myndigheten på digitala tjänster, osäkerhet kopplad till januariavtalets innebörd och konsekvenser och införandet av tjänsten ”Kundval rusta och matcha” (KROM) 2020–2021 och regeringens styrning mot ökade volymer i denna.

Delegationens bedömningar

Dua har under sin verksamhetstid lämnat två delbetänkanden (SOU 2017:19 och SOU 2018:12) med ett stort antal bedömningar och förslag. Detta gjordes innan politiska besked kom om att den arbetsmarknadspolitiska verksamheten skulle reformeras och arbetet med detta inleddes. Trots detta kan delegationen konstatera att många av de resonemang som förs och de slutsatser som dras i betänkandena, fortfarande är giltiga. De medskick till regeringen som Dua gjort i sina årsrapporter för 2019, 2020 och 2021 ligger väsentligen i linje med vad delegationen fört fram i betänkandena och bedöms alltså även de i stor utsträckning vara relevanta. Medskicken fokuserar på strategiska behov som måste tillgodoses för att samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna ska fungera väl också när reformeringen av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten fullt ut fått genomslag. Regeringen har nyligen i Arbetsförmedlingens instruktion förtydligat myndighetens ansvar för samverkan med kommunerna. Detta ligger i linje med skrivningar i myndighetens regleringsbrev både 2021 och 2022. Under 2022 har också Arbetsförmedlingen, tillsammans med SKR och Dua, tagit fram en uppdaterad mall för överenskommelse om lokal samverkan, med tillhörande handledning. Målgruppen för dessa överenskommelser är alla individer som för sin etablering i arbetslivet bedöms ha behov av stöd och insatser från både kommun och Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen planerar för att stödja och följa upp samverkan inom ramen för de lokala överenskommelserna, i förekommande fall tillsammans med SKR. Dua menar dock, trots detta, att det fortfarande finns osäkerhet kring den fortsatta samverkan. Detta är utgångspunkten för delegationens bedömningar och förslag.

Regeringen bör noga följa hur samverkan utvecklas

Under 2022 har en grund lagts för att samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna ska bestå och kunna fortsätta utvecklas. Samverkan ska nu ”stå på egna ben”. Samtidigt finns det i flera avseenden osäkerhet. Duas uppdrag och möjligheten för kommunerna att få statsbidrag för samverkan upphör. De under 2022 etablerade, ”nygamla”, samverkansstrukturerna, har ännu inte hunnit prövas i praktiken. Arbetsförmedlingens regleringsbrev för 2023 innehåller, till skillnad från föregående år, inte något särskilt uppdrag om samverkan med kommunerna. Omvälvande politiska beslut och internt förändringsarbete inom Arbetsförmedlingen kastar fortfarande en skugga över samverkan. På ett övergripande konjunkturellt plan finns också osäkerhet som kan påverka förutsättningarna för samverkan. Regeringen bör därför noga följa och analysera hur samverkan utvecklas. Som ett led i uppföljningen bör regeringen ge Statskontoret i uppdrag att utvärdera hur samverkan utvecklas, och på grundval av utvärderingen, överväga eventuella ytterligare åtgärder. Regeringen bör också överväga att ge MUCF en långsiktigt samordnande och stödjande uppdrag när det gäller unga som varken arbetar eller studerar.

Fortsatt behov av tydligare reglering av hur kommunerna kan bidra i rustningen av arbetslösa med behov av kommunal vuxenutbildning

Samverkan i gränssnittet mellan den arbetsmarknadspolitiska verksamheten och den kommunala vuxenutbildningen behöver öka och utvecklas. Regeringen bör utreda hur en reglering med detta syfte ska utformas. Kommunerna bör, efter överenskommelse med Arbetsförmedlingen, kunna utföra vissa i första hand motiverande, rustande och stödjande insatser före, under och efter en individs deltagande i reguljär vuxenutbildning. Det bör bland annat kunna handla om insatser inom ramen för lokala jobbspår och utbildningsplikten eller sådana insatser som tidigare möjliggjordes genom så kallade utbildningskontrakt. 1 Kommunerna bör kunna få ersättning för utförande av insatser inom ramen för den statliga arbetsmarknadspolitiken. En reglering med denna inriktning skulle svara mot flera centrala behov som Dua identifierat under sin verksamhetstid. Det handlar inte minst om att skapa bättre förutsättningar för flexibel användning av den regionala yrkesinriktade yrkesutbildningen som led både i rustningen av arbetssökande som står långt ifrån arbetsmarknaden och i arbetet för att tillgodose kompetensbehov. En reglering behöver utformas i relation både till det arbetsmarknadspolitiska ramverket i sin helhet och till Arbetsförmedlingens olika specifika program och insatser, liksom till närliggande uppdrag och politikområden.

System för uppföljning och informationsutbyte

System behöver snarast utvecklas för resultatuppföljning av individinsatser inom ramen för samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommuner. Ett sådant system skulle samtidigt bidra till effektiv resursanvändning och bättre utvärderingsmöjligheter. Regeringen har det yttersta ansvaret för att system för resultatuppföljning kommer till stånd. Det finns inom arbetsmarknadspolitiken också behov av myndighetsgemensamma system för verksamhetsstöd, som underlättar för handläggare inom såväl kommun som Arbetsförmedling att fatta kvalificerade beslut om stöd och insatser till individen och för individen att få bästa möjliga stöd och samordnad information från flera offentliga aktörer.

Individens behov bör vara utgångspunkt för arbetsmarknadspolitiska insatser – ramprogrammen bör ses över

De arbetsmarknadspolitiska insatserna bör utgå från individens faktiska behov och förutsättningar, inte från administrativa kriterier som till exempel ålder, arbetslöshetstid eller tid i Sverige. Av detta följer att alla insatser, vid behov, bör vara möjliga att ge från första dagen i arbetslöshet. Regeringen bör med dessa principiella utgångspunkter se över de arbetsmarknadspolitiska ramprogrammen: jobbgarantin för unga, jobb- och utvecklingsgarantin och etableringsprogrammet för nyanlända. Vid översynen bör säkerställas att tillgången till arbetsmarknadspolitiska insatser och möjligheterna att få aktivitetsstöd inte försämras för berörda individer.

Matcha först, rusta sen – kompetensförsörjning i fokus

Arbetsgivar- och kompetensförsörjningsperspektivet bör vara tydligt inom ramen för såväl den lokala samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna som, allmänt, i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Arbetsmarknadspolitiska insatser har traditionellt, i för stor utsträckning, syftat till att ge individen en aktivitet eller sysselsättning som berättigar till någon form av ersättning från Arbetsförmedlingen. Kopplingen till möjligheterna för individen att faktiskt få en anställning har varit för svag. Lokala jobbspår, med dess inriktning mot att tidigt involvera arbetsgivare och matcha först och rusta sen, kan spela en viktig roll i detta perspektiv.