Nej till motioner om internationellt bistånd (UU8)

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motionerna

2023/24:1589 av Matilda Ernkrans (S) yrkande 1 och

2023/24:2563 av Morgan Johansson m.fl. (S) yrkandena 2, 7, 9, 10 och 12 samt

avslår motionerna

2023/24:481 av Yasmine Eriksson m.fl. (SD) yrkandena 1 och 13,

2023/24:964 av Per Bolund m.fl. (MP) yrkande 5,

2023/24:2343 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 2, 4, 10, 18, 19, 23, 49 och 51,

2023/24:2466 av Kerstin Lundgren m.fl. (C) yrkandena 49, 50 och 52–54,

2023/24:2664 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) yrkande 65 och

2023/24:2699 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) yrkandena 2–4, 9, 17 och 27.

Ställningstagande

Övergripande frågor

En bättre värld, ett tryggare Sverige. Det hänger ihop. Den internationella solidariteten. Sverige har sedan FN tog beslut om hur länder ska kunna bidra till att lyfta människor ur fattigdom och förtryck stått upp för det. Sverige var också, om inte först i världen, så bland de första i världen att nå 0,7 procent av BNI till bistånd. Vårt land har därutöver sedan 70-talet avsatt 1 procent av vårt ekonomiska välmående (BNI) till bistånd. Det har gett Sverige en stark global röst för fred, frihet och mänskliga rättigheter. Det har gett Sverige möjligheter att bygga broar och förtroenden världen över. Sverige ska fortsätta att vara en stark global röst genom att stå upp för principen om att avsätta 1 procent av BNI till bistånd.

Sverige ska stå upp för folkrätten, de mänskliga rättigheterna, demokratin och dess principer. Sveriges goda anseende som en pålitlig, ambitiös och resultatinriktad samarbetspartner i utvecklingsarbetet med fattigdomsbekämpning i fokus måste bibehållas. Regeringens ensidiga fokus på närområdet skadar emellertid Sveriges goda anseende och inflytande i omvärlden. Svensk utrikespolitik ska vara aktiv och internationell inte passiv och provinsiell.

Att stödja organiseringen av politiska partier och en demokratisk kultur är centralt för oss. Vi vill att demokratistödet till demokratiska partier och aktörer ökar. En demokratisk utveckling byggs genom ett välfungerande flerpartisystem, fria och rättvisa val, och parlament och institutioner som följer rättsstatens principer. Utvecklingssamarbetet ska bidra till uppbyggnad och stärkande av demokratiska styrelseskick, fria politiska partier, folkrörelser och institutioner.

Ett effektivt och ändamålsenligt utvecklingssamarbete kan bidra genom policyreformer som ökar transparensen i hur biståndet fördelas och som stödjer uppbyggandet av en välfungerande statsförvaltning och transparenta samhällsinstitutioner, oberoende rättssystem och revision. Reformer behövs för att stärka civilsamhällets förmåga att utkräva ansvar, som stöttar en fri press och utbildar människor om deras medborgerliga rättigheter.

Välfungerande, oberoende och rättssäkra institutioner på olika nivåer och med hög kapacitet är centralt för en demokratisk utveckling och för att individer ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Sådana institutioner stärker hållbarheten och motståndskraften i ett samhälle och är avgörande för hur väl reformer kan genomföras. Självständiga civilsamhällesorganisationer ska stödjas i sitt arbete och i sin rätt att verka.

Sverige ska fortsätta att motverka det krympande utrymmet för civilsamhället genom att värna och stödja yttrande-, förenings- och församlingsfriheterna. I länder som utvecklas i en auktoritär riktning är attacker på civilsamhället ett led i att bryta ner demokratiskt motstånd. I många samhällen spelar kyrkor och religiösa aktörer en betydande roll och är inte sällan de institutioner människor framför allt har förtroende för. Att samarbeta med svenska organisationer som står dem nära är viktigt för att nå framgång i insatser för fred, fattigdomsbekämpning och jämställdhet.

Vi är för att utveckla biståndet innehållsligt och att hitta nya sätt att effektivisera och bättre utvärdera detsamma. Däremot är vi starkt kritiska till regeringens aviserade förändring av formatet för vidareförmedling av biståndsmedel via de 17 strategiska partnerorganisationerna (SPO). Vi anser att det är ett stort misstag att förstatliga biståndet genom att ta tillbaka förmedlandet till Sida. Det finns nämligen stora fördelar med att just civilsamhället i Sverige samverkar med partner i civilsamhället i utvecklingsländer. Civilsamhället kan spela en roll som en statlig myndighet som Sida aldrig kan. Utvärderingar av biståndet som förmedlas via SPO:erna har visat att det här är ett ändamålsenligt och effektivt sätt att använda biståndsmedel.

Regeringens avisering har fått till följd att SPO:er tvingats säga upp ett stort antal pågående avtal med partnerorganisationer i förtid då man inte vet hur finansieringen ser ut på sikt. Det drabbar tusentals partners i ett hundratal länder, och i sin tur mångfalt fler fattiga och utsatta människor som har gynnats på olika sätt av dessa projekt. Vi anser att det här strider mot den grundläggande principen om att inte vålla skada i biståndsverksamhet. Vi anser också att det är en del av ett ifrågasättande och en nedmontering av civilsamhället i Sverige. Vi ser det inom folkbildningen och kulturen och på arbetsmarknaden och nu också inom biståndspolitiken - detta trots vackra ord från regeringen om civilsamhällets viktiga roll i varje demokrati. Vid det öppna sammanträdet som utskottet arrangerade var signalen glasklar från civilsamhällets representant att det här förfarandet är felaktigt och mycket skadligt för civilsamhället i Sverige, men förstås också för dess partner ute i världen. Sidas rapport visar också att antalet årsarbetskrafter på myndigheten kommer att behöva öka med 400 vilket innebär närmare en halv miljard kronor i ökade kostnader. En ökning av bemanningen med 50 procent samt en halv miljard kronor för att administrera 1,7 miljarder kronor i biståndsmedel anser vi är raka motsatsen till ett mer effektivt och resultatinriktat bistånd.

Regeringen borde hörsamma den kritik som framkommit, inte minst från civilsamhället och istället för att avveckla och förstatliga folkrörelsebiståndet så borde man utveckla densamma.

Eget arbete som ger en egen försörjning är grundläggande för människors frihet och ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Löner som går att leva på̊, säker arbetsmiljö̈ och anständiga anställningsvillkor måste säkerställas.

Fria fackföreningar och fackliga rättigheter är viktiga i kampen för global rättvisa. Det är centralt att värna människors möjligheter att organisera sig i fackförbund och främja fackliga fri- och rättigheter. För oss är det självklart att utvecklingsarbetet ska bidra till att stärka oberoende, representativa och demokratiska fackföreningar, ökad organisering och utbildning om mänskliga rättigheter i arbetslivet. Ett brett samarbete med den internationella fackliga rörelsen och Internationella arbetsorganisationen (ILO) är en viktig prioritering för att stärka fackliga rättigheter på samma sätt som att ett nära samarbete med näringslivet är viktigt för att stödja jobbskapande och främja dialog.

Handel kan vara ett verktyg för en effektiv och rättvis klimatomställning, bidra till fattigdomsbekämpning och ekonomisk tillväxt, men det kräver att alla parter inom handeln är involverade. Arbetstagares rättigheter och fackliga rättigheter måste lyftas fram i alla dessa samarbeten. Genom partssamverkan kan förutsättningar för hållbar utveckling inom områden som klimat, mänskliga rättigheter, jämställdhet, hälsa och miljö bli möjliga. Handelsbiståndet bör tydligt kopplas till Agenda 2030 och målen i Parisavtalet. I dialogen med näringslivet är det också viktigt att inkludera fackföreningsrörelsen och använda och bygga vidare på den svenska modellen. Att koppla ihop bistånd och handel som regeringen gör måste ske genomtänkt och föregås av en konsekvensanalys, vilket saknas.

Att binda biståndet är dyrt och ineffektivt, begränsar det utbud som mottagarlandet kan välja, och försvårar på det sättet kostnadseffektiviteten när det gäller upphandlingar. Exportkrediter är ett bra politiskt verktyg, men bör inte finansieras ur biståndsbudgeten. Istället bör regeringen ge svenska företag exportkrediter med de medel som normalt används till detta.

Demokrati, jämställdhet och hälsa

Den feministiska utrikespolitiken handlade om att säkerställa flickors och kvinnors rättigheter, representation och resurser. Vi beklagar att regeringen har övergivit denna politik. Vi menar istället att den feministiska utrikespolitiken behöver återinföras och utvecklas. Kvinnor och flickor ska ha samma möjlighet till socialt, ekonomiskt och politiskt inflytande som män och pojkar. Flickor och kvinnors rättigheter måste stärkas globalt. Att ge kvinnor och flickor makt över sina egna liv och främja deras medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är det bästa sättet att bekämpa fattigdom och nå ekonomisk tillväxt och mänsklig utveckling.

Det var därför ett svek när den nya regeringen valde att avveckla den feministiska utrikespolitiken, trots att en lång rad länder – till exempel Frankrike, Tyskland, Kanada och Mexiko - följt vårt exempel. Vi anser tvärtom att fokus på kvinnors och flickors rättigheter, representation och resurser är viktigare än någonsin, inte minst eftersom dessa rättigheter nu attackeras av konservativa högerkrafter.

Allt bistånd ska bidra till att uppnå jämställdhet, vilket är en förutsättning för att förebygga konflikter och bygga hållbar fred. Målet är att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter och att makt och resurser ska fördelas jämställt. Den feministiska utrikespolitiken understryker vårt starka åtagande och höga ambitioner för jämställdhet och kvinnors och flickors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter, inklusive sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Det finns ett ökat motstånd i många länder mot SRHR, i synnerhet mot abort, sexualupplysning, kvinnors och hbtqi-personers rättigheter. Det kan därför vara avgörande att Sverige är en stark röst för att garantera tillgången till SRHR globalt. I arbetet för att bekämpa det aktiva motståndet mot flickors och kvinnors rättigheter krävs också insatser som inkluderar pojkar och män för att motverka destruktiva och skadliga maskulinitetsnormer som bidrar till att ojämställdhet befästs.

I en forskarrapport från Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) i slutet av augusti 2023 drar man slutsatsen att den feministiska utrikespolitiken gjort stort avtryck i utrikesförvaltningens arbete tvärtemot vad regeringen påstår. Sverige har under lång tid varit en föregångare på jämställdhetsområdet och den tidigare socialdemokratiska regeringens feministiska utrikespolitik innebar höjda ambitioner som bidragit till jämställdsintegration i arbetet inom internationella organisationer. Att regeringen tagit av sig ledartröjan på jämställdhetsområdet och valt att bli en följare istället för en framgångsrik ledare är pinsamt.

Klimat

Klimatkrisen är ett globalt och existentiellt hot. Klimatförändringarna och dess effekter bidrar till ökade spänningar och underblåser ekonomisk och politisk instabilitet och förvärrar effekterna av krig. Stigande havsnivåer, torka och otillräckliga resurser riskerar att leda till social oro och konflikter, till att människor tvingas fly och till bristande internationell säkerhet. Miljö, klimat och osäkerhet på olika platser i världen hänger tydligt samman med den globala ojämlikheten.

Klimatförändringar är redan på många håll en orsak till att människor tvingas migrera. Och om inget görs kommer ytterligare hundratals miljoner människor att drivas på flykt när deras hem blir obeboeliga och livsmedelsförsörjningen utslagen på grund av torka, översvämningar, extremvärme eller andra extrema väderförhållanden.

Det är framför allt höginkomstländer som ligger bakom de utsläpp som driver på klimatförändringarna som drabbar fattiga och utsatta människor hårdast. Klimatfinansiering är både en skyldighet och ett redskap för att lösa ett gemensamt problem. Men som så ofta förr motsvarar inte viljan att betala för detta behovets omfattning.

Det går inte att hjälpa klimatflyktingar utan att satsa på lokalbefolkningen och det går inte att satsa på dem utan att rusta dem för klimatförändringar och ta hänsyn till miljön. Därför är ett ökat klimatbistånd centralt i det internationella arbetet och det avgörande för att möta åtaganden om ökad klimatfinansiering. Utvecklingsländer måste få både ekonomiskt och tekniskt stöd för att genomföra klimatåtgärder och medel att anpassa sina samhällen till de klimatförändringar som redan uppkommit. Sverige ska vara ett ledande land i klimatomställningen. När regeringen backar från Sveriges tidigare löften om klimatbistånd, drabbas inte bara FN-projekt där kolkraft ställs om till solkraft, utan det leder också till att andra länder minskar sina insatser.

Regeringen har sedan den tillträdde skurit ned i stödet för klimatåtgärder och denna politik för klimatbiståndet missar målet. Finansiering av klimatanpassning verkar bort glömt och regeringen drar sig även här undan som en global aktör att lita på. Det finns internationella överenskommelser om klimatanpassningsbistånd och Sverige har länge varit ett av få länder som har fördelat mer än hälften av sitt klimatstöd till anpassning. Detta är ännu en framgångsrik politik som regeringen överger.

2.

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2023/24:2343 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 2, 4, 10, 18, 19, 23, 49 och 51 samt

avslår motionerna

2023/24:481 av Yasmine Eriksson m.fl. (SD) yrkandena 1 och 13,

2023/24:964 av Per Bolund m.fl. (MP) yrkande 5,

2023/24:1589 av Matilda Ernkrans (S) yrkande 1,

2023/24:2466 av Kerstin Lundgren m.fl. (C) yrkandena 49, 50 och 52–54,

2023/24:2563 av Morgan Johansson m.fl. (S) yrkandena 2, 7, 9, 10 och 12,

2023/24:2664 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) yrkande 65 och

2023/24:2699 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) yrkandena 2–4, 9, 17 och 27.

Ställningstagande

Övergripande frågor

Varje land har sin egen historia och sin egen unika situation och det finns således aldrig en enda väg till utveckling. Av den s.k. biståndseffektivitets­agendan, som antogs i Paris 2005 och sedan har uppdaterats i Accra, Busan och Mexiko City, framgår att mottagarländernas inflytande över utvecklingssamarbetet måste öka. Regeringens reformagenda för biståndet ersätter det gällande policyramverket – ett ramverk som inkluderar flera centrala perspektiv, bl.a. rättighetsperspektivet och jämställdhetsperspektivet.

Regeringen har varit mycket tydlig med att svenska intressen ska ligga till grund för den nya biståndspolitiken. Det går helt emot principerna om hur bistånd ska bedrivas: från mottagarens egna prioriteringar och behov. Ägarskap är centralt för att biståndspolitiken ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och utgå från fattigas perspektiv på utveckling samt sträva mot målet att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. En effektiv biståndspolitik kräver att mottagaren äger sin egen utveckling. Det är de människor som känner fattigdomen och orättvisorna i sin vardag som behöver sätta dagordningen för biståndet. Därför måste besluten om landets utveckling tas av invånarna själva – detta är grunden för demokrati. Det är centralt att befolkningen i de fattiga länderna tillåts att formulera sina egna mål och visioner och styra sin egen utveckling. Vår uppfattning har stöd i biståndseffektivitetsagendan samt de övriga internationella och svenska riktlinjer som styr biståndet. Ett fokus på svenska intressen sätter hela biståndspolitiken i gungning och leder till minskad effektivitet. Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för att allt utvecklingsbistånd ska följa biståndseffektivitetsagendan, utgå från respektive mottagarlands egna behov, respektera dess suveränitet och inte förknippas med ekonomiska villkor.

Grunden för svensk utvecklingspolitik är Sveriges politik för global utveckling (PGU). Det har gått 21 år sedan en enig riksdag antog propositionen Gemensamt ansvar – Sveriges politik för global utveckling, och därigenom slog fast att utvecklingspolitiken skulle genomsyras av ett rättighetsperspektiv och utgå från de fattigas perspektiv på utveckling. Samtidigt slog riksdagen fast att svensk politik måste vara samstämmig, dvs. alla politikområden måste bidra till att uppfylla utvecklingspolitikens mål om en rättvis och hållbar global utveckling. Det är centralt att svensk utvecklingspolitik utgår från PGU, att internationell utvecklingspolitik handlar om mer än bara bistånd och att det krävs samstämmighet mellan alla politikområden för att nå utvecklings­politikens mål.

PGU var visionär och nydanande när den kom. Flera länder och organisationer har de senaste åren utvecklat egna policyer och riktlinjer för samstämmighet. När världens stater 2015 enades om nya hållbarhetsmål i Agenda 2030 var samstämmigheten en bärande princip. För att förstå hur utveckling skapas, eller motverkas, måste man analysera all politik som påverkar utveckling. Det är välkommet att de regeringar som suttit vid makten sedan PGU först antogs har uppdaterat och utvärderat politiken med jämna mellanrum och att man kopplat samman PGU med Agenda 2030.

Drygt två decennier sedan PGU antogs väljer regeringen att överge viktiga grundprinciper för utvecklingspolitiken. I stället för att utgå från de människor som lever i fattigdom eller förtryck väljer man en politik som ska gynna svenska intressen och svenskt näringsliv. Regeringen hänvisar ofta till behovet av en större effektivitet i biståndet. Trots detta frångår man internationella överenskommelser om vad som är effektivt bistånd.

Några av de främsta framgångarna med Agenda 2030 är att målen är universella och omfattar alla jordens stater och invånare samt det tydligare jämlikhetsperspektivet. Även barnrättsperspektivet och jämställdhets­perspektivet är framträdande, samtidigt som vi hade önskat starkare skrivningar och högre ambitioner när det gäller det senare, inte minst SRHR. Dessvärre visar regeringen ett tydligt ointresse för att uppnå de globala målen. I den utrikespolitiska deklarationen konstaterade utrikesministern att Sverige ska driva en ambitiös frihandelsagenda, men Agenda 2030 saknas helt. Utvecklingsmålen i Agenda 2030 ska styra och få företräde framför andra politiska ambitioner. Sverige måste koppla allt bistånds- och utvecklingsarbete till uppfyllandet av Agenda 2030 och PGU.

Regeringen är tydlig med att man vill stärka den privata sektorns roll i utvecklingssamarbetet. Den prioriteringen kan ifrågasättas, delvis på grund av bristerna i uppföljning och redovisning av privatsektorbiståndet. För att biståndet på ett effektivt sätt ska bidra till utveckling bör alla utvecklingsinsatser, inklusive de som utförs av den privata sektorn, som grundregel ska omfattas av samma regler för uppföljning och mätas mot samma rapporteringsindikatorer. Regeringen bör säkerställa att alla aktörer som arbetar med bistånd och utvecklingssamarbete, inklusive de inom den privata sektorn, ska följa PGU och den svenska politikens utvecklingsmål inom ramen för Sveriges arbete med Agenda 2030.

Regeringen har övergett den feministiska utrikespolitiken. Sverige har varit ett föregångsland som andra länder tagit efter. Att plötsligt ändra riktning är ett slag mot flickor och kvinnor världen runt. EBA har undersökt effekterna av Sveriges feministiska utrikespolitik. I EBA-rapporten More Than a Label, Less Than a Revolution: Sweden’s Feminist Foreign Policy från 2023, konstateras att den feministiska utrikespolitiken ledde till att jämställdhets­arbetet intensifierades och att ambitionsnivån höjdes samt att Sveriges internationella ledarskap i jämställdhetsfrågor stärktes.

Kränkningar av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna. Världen över begränsas kvinnors liv av diskriminerande lagstiftningar och samhällsnormer. Könsdiskriminering är en stor orsak till fattigdom, och kvinnor som oftast har det verkliga försörjningsansvaret för familjen saknar ofta de mest basala rättigheterna.

Därtill kommer den politiska utvecklingen i stora delar av världen där nationalistiska och fascistiska strömningar går på offensiven. Det är en rörelse som inte sällan bygger sin politiska agenda på repression mot och kontroll av kvinnor och flickor.

Kvinnors rättigheter är en nyckel till utveckling. Att öka kvinnors möjligheter till utbildning och försörjning bidrar till att förbättra den enskilda kvinnans ställning och främja jämställdhet i stort och bidrar dessutom till hela samhällets utveckling. Samtidigt är det viktigt att understryka att kvinnor världen över i högsta grad själva är aktörer. Det är därför avgörande att det är kvinnor i fattiga länder som sätter dagordningen för arbetet med jämställdhet i utvecklingspolitiken och att Sverige verkar för att kvinnor finns representerade och inkluderas i alla former av beslutsprocesser. Jämställdhet är inte bara en mänsklig rättighet, utan en förutsättning för hållbar utveckling.

Kvinnors deltagande ska inte vara villkorat eller tillfälligt. För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs att kvinnor aktivt kan delta på alla samhällsnivåer. Genusperspektivet ska genomsyra alla områden, oavsett om det handlar om infrastruktursatsningar, handelsavtal eller vapenexport. Arbetet ska vara målstyrt och möjligt att utvärdera och följa upp. Jämställdhet ska inte vara en separat och avgränsad strategi i utvecklingssamarbetet. Integrerade jämställdhetsstrategier ska genomsyrar hela utvecklingspolitiken. Sveriges utvecklingspolitik ska genomsyras av ett uttalat jämställdhets­perspektiv.

Regeringen har i reformagendan understrukit vikten av att stödja civilsamhället. Det är mot den bakgrunden oerhört märkligt att regeringen nu inlett en ny strategi för folkrörelsebiståndet och börjat säga upp avtalen med 17 strategiska partnerorganisationer inom civilsamhället. Det innebär en stor osäkerhet inför framtiden, att 1750 projekt för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter i 90 länder äventyras samt att förtroendet för svenskt bistånd riskerar att urholkas.

En hög transparens är helt avgörande för förtroendet för biståndet. Regeringens hantering av den kommande reformagendan liksom att man i praktiken helt stryper informationsstödet visar tydligt att man inte är intresserad av en bred och folklig debatt om biståndet.

Urholkningen av den svenska biståndsbudgeten i kombination med en ytterst begränsad granskning av hur dessa kostnader leder till utvecklingsresultat motsäger de höga kraven på resultatstyrning och transparens i biståndet.

Sommaren 2011 lanserade den dåvarande regeringen plattformen Openaid, vars syfte är att offentliggöra strategier, utvärderingar, kostnader etc. för biståndet. Initiativet var lovvärt och har resulterat i en viss ökad insyn. Medborgarna har självklart rätt att få veta att statsbudgeten används på ett bra sätt och att insatserna kan utvärderas utifrån biståndets mål. Det gäller såväl i givarländerna som i mottagarländerna.

Tolv år efter lanseringen av Openaid kan vi konstatera att det finns vissa brister i den transparens som plattformen erbjuder; inte minst varierar transparensen kraftigt mellan olika poster. När det gäller avräkningarna, exempelvis för kostnader för flyktingmottagande och stipendier till utländska studenter i Sverige, är informationen nästan obefintlig. Generellt saknas tillräcklig information om de insatser som inte handläggs av Sida eller UD. Även när det gäller de aktiviteter som handläggs av Sida på utlandsmyndigheterna är informationen och transparensen väldigt begränsad. Regeringen bör stärka transparensen inom biståndet inom de områden där det i dag finns brister.

Demokrati, jämställdhet och hälsa

Sverige bedriver utvecklingssamarbete med en lång rad länder, bilateralt eller genom svenska frivilligorganisationer. Det ger vårt land en möjlighet att stödja organisationer i syd som arbetar för hbtqi-personers rättigheter och främja respekten för hbtqi-personers mänskliga rättigheter. Samtidigt måste Sidas verksamhet och svenskt utvecklingssamarbete med hbtqi-organisationer ta hänsyn till hbtqi-frågornas komplexitet.

Sverige har tidigare gjort skillnad genom konkret handling. Under 2000-talet har vi kunnat se att hbtqi-personers mänskliga rättigheter har förts in som explicita mål i allt fler strategier nationellt, regionalt och globalt för svenskt utvecklingssamarbete. Enskilda ambassader har kunnat ge lokala hbtqi-aktivister ett aktivt stöd. Genom Sveriges stöd till projektledning, ledarskap och påverkansarbete via Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter (RFSL) har ett stort antal av hbtqi-rörelsens egna ledare fått fler verktyg och ökad kunskap om rättighetsbaserat arbete. Tyvärr blir det arbetet betydligt svårare med den nuvarande regeringens politik.

Att regeringen har övergett den feministiska utrikespolitiken drabbar även hbtqi personer. Förtryck på grund av kön, sexualitet, könsidentitet och könsuttryck hänger ofta samman och samverkar. Bland världens kvinnor är ofta homo- och bisexuella kvinnor samt transpersoner bland de mest utsatta för diskriminering och våld. Utan en feministisk analys riskerar viktig kunskap inom bistånds- och utrikespolitiken att gå förlorad. Sverige bör inom ramen för utrikespolitiken tydligt bejaka att det finns fler än två könskategorier och att människor ska ha en grundläggande rätt till självidentifiering. Det är också viktigt att belysa att transpersoner i många samhällen utgör en av de mest utsatta grupperna och att deras kön och könsuttryck inte alltid respekteras i det samhälle de lever i. Inom utrikes- och utvecklingspolitiken bör Sverige därför uppmärksamma situationen för homo- och bisexuella flickor, kvinnor och icke-binära samt trans- och intersexpersoner.

Bistånd och migration

Utvecklingspolitiken har en viktig roll i att bekämpa migrationens orsaker, såsom fattigdom, förföljelse, krig, förtryck och miljöförstöring. Men utvecklingspolitiken och biståndsinsatser får aldrig användas för att hindra människor från att fly eller ta sig till Europa. Med migrationspolitiska villkor går Sverige på tvärs mot principerna om ett effektivt bistånd. Regeringens politik strider på flera punkter mot det globala ramverk vi har för att gemensamt arbeta med biståndseffektivitet.

Strax före årsskiftet enades OECD-Dac om ett förtydligande av de befintliga riktlinjerna för internationellt bistånd i migrationsfrågor (OECD Clarifying the ODA eligibility of migration-related activities, den 21 December 2022). På punkt efter punkt synliggörs hur den svenska regeringens politik står i direkt strid med det internationella regelverket. Sverige ska inte ställa migrationspolitiska villkor i samband med utvecklings- och biståndspolitiken. Regeringen bör också slå fast att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU aldrig ska medverka till att bistånd används för att stoppa människor på flykt.

3.

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2023/24:2466 av Kerstin Lundgren m.fl. (C) yrkandena 49, 50 och 52–54 samt

avslår motionerna

2023/24:481 av Yasmine Eriksson m.fl. (SD) yrkandena 1 och 13,

2023/24:964 av Per Bolund m.fl. (MP) yrkande 5,

2023/24:1589 av Matilda Ernkrans (S) yrkande 1,

2023/24:2343 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 2, 4, 10, 18, 19, 23, 49 och 51,

2023/24:2563 av Morgan Johansson m.fl. (S) yrkandena 2, 7, 9, 10 och 12,

2023/24:2664 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) yrkande 65 och

2023/24:2699 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) yrkandena 2–4, 9, 17 och 27.

Ställningstagande

Övergripande frågor

De globala utmaningar som Agenda 2030 identifierar präglas av stor komplexitet och pekar på behovet av djup kunskap och långsiktiga förändringar. Sveriges internationella utvecklingssamarbete ska användas för att bidra till en djupgående och beständig förändring. Det görs genom att bekämpa grundorsakerna till fattigdom och förtryck, inte enbart deras konsekvenser. Bara så kan utvecklingssamarbetet nå sitt övergripande mål om att utrota fattigdomen och att på sikt avveckla sig självt. Därför är det viktigt att stå fast vid att målet för Sveriges internationella bistånd är, och ska vara, att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.

Sverige har gedigen kunskap inom många olika områden och vårt utvecklingssamarbete är ofta världsledande. Men även om och när vi är bäst i världen på utvecklingspolitik räcker inte det. Det krävs en substantiell ökning i volym och effektivitet för att göra bestående skillnad. Idag är det svenska utvecklingssamarbetet så tunt utspritt i många länder och på många tematiska områden att Sveriges förmåga att göra bestående skillnad riskerar att urholkas. För att det svenska biståndet ska kunna ha en avgörande betydelse krävs att det utformas för att fungera som en effektiv hävstång på andra förändrings­aktörer inom marknad och civilsamhälle och att det verkar fokuserat inom ett mindre antal områden.

Globalt rör vi oss tillbaka mot en polariserad världsordning präglad av skarpa ideologiska skiljelinjer där det system av institutionaliserat globalt samarbete som präglat efterkrigstiden saknar starka förkämpar. Egenintresse och nationella agendor tycks bli viktigare än utveckling, diplomati och solidaritet. Samarbete och kompromisser tonas ner till förmån för polemik och konfrontation. Det passar sig dåligt när det kommer till bistånds- och utvecklingspolitiken. Utvecklingspolitiken ska vara större än gynnande av egna nationella agendor och biståndet ska vara fritt, inte bundet. Svenskt bistånd ska istället utgå från OECD-Dacs regelverk för hur bistånd kan användas. Att använda biståndet som ett sätt att tvinga människor att återvända efter att de nekas asyl är inte i enlighet med OECD-Dac regelverk och det bör inte användas för detta ändamål.

Svensk internationell utvecklingspolitik ska bygga på en tidssatt nollvision för utvecklingspolitiken i varje land där vi är verksamma. Vi har under decennier varit med och byggt upp vad som ofta framställs som det svenska biståndets adelsmärke, nämligen långsiktiga relationer och partnerskap. Detta är vi stolta över. Vi vill därför sätta tydliga mål för att fasa ut utvecklings­politiken i land efter land och där istället bygga bredare relationer inom handel, kultur och forskning. Dessa mål ska ställas upp mot en tydlig och realistisk tidslinje i varje land där vi bedriver utvecklingspolitik. När vi uppnått önskade resultat ska vi fasa ut biståndet och växla upp bredare relationer. Att fokusera på biståndsbudgeten som hävstång för bredare resursflöden ser vi som den snabbaste vägen bort från biståndsberoende.

En fokusering av det svenska biståndet ska ta utgångspunkt i de globala målen i Agenda 2030 och de målsättningar i Parisagendan som svenska aktörer bäst kan bidra till att nå. Vi är bra på mycket men behöver bli bättre på att fokusera på det vi är allra bäst på. Sverige måste våga välja väg och fokusera där vi har bäst förutsättningar att bidra till bestående och hållbar utveckling. I de länder där vi väljer att gå in med långvarigt bilateralt stöd är det av stor vikt att vi bygger upp landsspecifik kompetens på UD och Sida, för att kunna verka effektivt och för att kunna kanalisera nödvändiga resurser.

Det finns ett stort värde i en utvecklingspolitik där breda lager av det svenska civilsamhället och näringslivet är direkt engagerade. De utgör den historiska grunden för Sveriges internationella utvecklingssammanhang och är en förutsättning för Sveriges framgångsrika arbete på området. Medan Sveriges offentliga utvecklingssamarbete i många olika länder sträcker sig fem decennier bakåt i tiden har representanter från vissa delar av det svenska samhället ett hundraårigt engagemang bakom sig. Med anledning av detta ska vi särskilt värna det civila samhällets organisationer, deras kunskap, erfarenhet, nätverk och engagemang, vilket inte kan eller bör ersättas av statliga aktörer.

Vi ska verka där vi kan göra mest skillnad, och där ska vi vara världsledande världsförbättrare. För att öka genomslaget av det svenska internationella utvecklingssamarbetet behövs ett fokus som möjliggör hållbara resultat. Det svenska utvecklingssamarbetet bör därför kraftsamla runt fyra tematiska mål som är centrala för det övergripande målet om minskad fattigdom och frihet från förtryck. Samtliga mål är sprungna ur och bidrar till de globala målen för hållbar utveckling. Målen är att skapa hållbara jobb, klimatomställning och tillgång på grön energi, demokratiutveckling och rättsstatens principer samt utbildning för pojkar och flickor.

Jämställdhet genomsyrar alla våra prioriterade områden. Det är då det får störst effekt. Våra prioriteringar är utformade för att motverka grundorsaker till fattigdom och ofrihet inom ett flertal av de globala målen, och med svenska mervärden i åtanke.

Hållbara jobb förutsätter att barn och vuxna erbjuds möjlighet till utbildning som håller hög kvalitet. Bara då kan de konkurrera på en globaliserad arbetsmarknad och i en globaliserad ekonomi, och därmed bidra till en hållbar utveckling. Mer fokus måste därför läggas på att möjliggöra för fler barn och unga, flickor och pojkar att få tillgång till skola och utbildning. Fler barn i utvecklingsländer ska få tillgång till en egen bok och inte berövas möjligheten att lära sig läsa, skriva och räkna. Utan kunskap, ingen utveckling. Utan utbildning, inga ökade livschanser eller livsresor.

Genom att använda det internationella utvecklingssamarbetet som en hävstång för mobilisering av andra resursflöden byggs en tydlig väg bort från ett biståndsberoende till förmån för en övergång till bredare relationer.

Klimat

Klimatet är vår tids största utmaning. Alla bidrar till klimatförändringarna men de som bidrar minst till problemen drabbas hårdast av deras konsekvenser. Detta gäller människor som lever i fattigdom och särskilt fattiga kvinnor och flickor som utgör en stor majoritet av världens fattiga. Idag bidrar fattiga länders outvecklade ekonomier till en relativt liten andel utsläpp av växthusgaser. Men om dessa länders ekonomier utvecklas med samma stora klimatavtryck som västvärlden blir effekten på klimatet och den biologiska mångfalden förödande. Planeten har inte råd med att dessa ekonomier upprepar samma utvecklingsmönster som västvärlden.

Om vi ska klara av 1,5-gradersmålet kommer det att krävas en grön omställning i hela världen inklusive i låginkomstländer, med fokus på att möjliggöra en hållbar väg ut ur fattigdomen. Detta gäller både på landet och i städer. Vägen ur fattigdom går för många människor genom en ökad effektivitet i jordbruket, vilket även är en viktig del för att klara livsmedels­säkerheten globalt. De reformer som krävs för att växla upp effektiviteten i jordbruket måste vara klimatsmarta. Samma produktions- och konsumtions­mönster som präglar rika länder i väst kan inte vara en förebild om vi ska klara klimatet och den biologiska mångfalden. Samtidigt står världen inför en fortsatt stegrande urbanisering och övergång till en livsstil som riskerar att leda till ett betydligt större klimatavtryck. Här krävs kraftfulla åtgärder där tillgång till förnybar energi och energieffektivisering är centralt. Vägen ut ur fattigdom kan inte vara fossildriven utan måste drivas av grön energi och kantas av biologisk mångfald. Klimatbiståndet ska inte gå till att finansiera fossila utsläpp i någon form. Det behövs även kraftfulla insatser för att minska klimateffekten av urbanisering och anpassa utsatta samhällen och växande städer till klimatförändringarnas oundvikliga konsekvenser.

Idag lever 600 miljoner människor i Afrika utan tillgång till elektricitet och närmare en miljard människor lagar mat i energislukande spisar eller över öppen eld. Nuvarande nivå på investeringarna i förnybar energi innebär att dessa siffror inte kommer att minska, eftersom förbättringarna som sker bara ligger i nivå med befolkningstillväxten. Centerpartiet vill satsa mer på ett globalt klimatarbete genom att främja tillgången till förnybar energi och energieffektivisering med utgångspunkt i fattiga människors rätt till utveckling och frihet och med kvinnor och flickor i särskilt fokus. Vi vill öka investeringarna i projekt som ökar tillgången till förnybara och effektiva energisystem, exempelvis genom att dela risk med företag som investerar i sektorn. Svensk miljöteknik och energitänkande inom företagande och forskning liksom våra värderingar för hållbarhet, jämlikhet och offentliga institutioner utgör en god grund för att bidra till hållbara och jämlika globala lösningar.

Det är ofta fattiga människor som ofta saknar alternativa försörjnings­möjligheter och som är direkt beroende av lokal jordbruksproduktion som påverkas mest av förändringar i nederbördsmönster och temperaturer. Kvinnor står för en absolut majoritet av jordbruksarbetet och matproduktionen i utvecklingsländer. Kvinnorna är därmed i större utsträckning än män beroende av naturresurser från skogen och jordbruket. När vädret blir torrare och regnen kommer allt mer oregelbundet och oförutsägbart drabbas alla, men kvinnorna drabbas hårdast.

Globalt är jordbruket såväl en del av problemet som ett svar på klimatutmaningen. Jordbruket står för betydande utsläpp, men en stor del av dessa kommer från industriella jordbruk i hög- och medelinkomstländer samt från ändrad markanvändning. Det är oerhört viktigt att stävja skogsskövling, särskilt i länder med stora arealer regnskog, och att minska suget efter ny jordbruksmark genom ett effektivare jordbruk. Att på ett hållbart vis öka produktionen från mindre jordbruk utan att öka utsläppen är därför avgörande, både för klimatet och för fattigdomsbekämpningen. Tillgång till förnybar energi är en viktig del i att öka produktiviteten i jordbruket t.ex. genom att möjliggöra förädling av jordbruksvaror på lokal nivå och skapa obrutna kylkedjor som möjliggör handel. Insatser för utbildning, rationalisering och nya brukningsmetoder, såsom skogsjordbruk, skulle kunna kombinera ökad produktion, hållbarhet och klimatresiliens med minskade koldioxidutsläpp.

4.

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motionerna

2023/24:964 av Per Bolund m.fl. (MP) yrkande 5,

2023/24:2664 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) yrkande 65 och

2023/24:2699 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) yrkandena 2–4, 9, 17 och 27 samt

avslår motionerna

2023/24:481 av Yasmine Eriksson m.fl. (SD) yrkandena 1 och 13,

2023/24:1589 av Matilda Ernkrans (S) yrkande 1,

2023/24:2343 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 2, 4, 10, 18, 19, 23, 49 och 51,

2023/24:2466 av Kerstin Lundgren m.fl. (C) yrkandena 49, 50 och 52–54 samt

2023/24:2563 av Morgan Johansson m.fl. (S) yrkandena 2, 7, 9, 10 och 12.

Ställningstagande

Övergripande frågor

Utvecklingspolitikens mål är bl.a. att främja ökad delaktighet, försvara mänskliga rättigheter och demokrati, uppnå jämställdhet, främja fred och inkluderande samhällen samt hantera utmaningar på klimat- och miljöområdet. Grunden för svenskt internationellt utvecklingssamarbete är att förbättra förutsättningarna för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det ska styras av principen om effektivitet och fattigdomsbekämpning, inte villkoras mot Sveriges utrikespolitiska intressen.

Världen behöver nu gemensamt hitta vägar till utveckling mot en värld som är mer jämlik, jämställd och hållbar. De globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 och Parisavtalet ska styra politiken och Sverige ska fortsätta att vara en stark pådrivande kraft för att nå dem. Det är mål som vi satt upp tillsammans i världen och som vi alla måste öka ansträngningarna för att nå. Detta gör vi bl.a. genom att fortsätta att leva upp till våra åtaganden inom FN och andra multilaterala forum.

Sverige har en lång och stolt tradition av att bedriva internationellt utvecklingssamarbete genom våra många civilsamhällesorganisationer. Dessa organisationer har lång erfarenhet av att bedriva ett effektivt utvecklings­samarbete med stark förankring i det svenska samhället och med utgångspunkt i de behov som uttrycks på plats i utvecklingsländerna där de verkar. Svenska civilsamhällesorganisationers erfarenhet, expertis och roll ska värnas. Det är viktigt för att civilsamhällets organisationer ska kunna arbeta så effektivt som möjligt och för att de ska kunna bedriva folkbildning och informationsinsatser om global utveckling i Sverige. När regeringen nu, utan samråd med civilsamhällesaktörerna och utan att ha gjort någon som helst konsekvensanalys, säger upp avtalen med de strategiska partner-organisationerna och ämnar flytta över hanteringen av allt civilsamhällesbistånd till Sida, så riskerar det inte enbart att kraftigt minska effektiviteten i biståndet utan riskerar även att skada de organisationer i mottagarländerna som arbetar med biståndet. Det riskerar också att reversera mycket av den utveckling vi sett gällande jämställdhet, sexuell och reproduktiv hälsa för kvinnor och flickor, samt i förlängningen även riskera ökat lidande och ökad fattigdom i mottagarländerna.

Demokrati, jämställdhet och hälsa

Sverige ska fortsätta att i internationella sammanhang tydligt stå upp för kvinnors rätt till abort och försöka påverka de länder som har en abortlagstiftning som inte utgår från den gravidas rätt att bestämma över sin kropp. Det är också viktigt att biståndsmedel går till arbete för SRHR samt civilsamhällesorganisationer som försöker påverka situationen i sina egna länder. De krafterna ska ha vårt stöd.

Runtom i världen förföljs, trakasseras och diskrimineras människor enbart på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Diskriminering leder till att hbtqi-personer fängslas, torteras och mördas. I ett sjuttiotal länder är samkönade relationer helt förbjudna. Därför är Sveriges stöd till de som arbetar med hbtqi-personers rättigheter avgörande för många organisationer. Det stödet får nu inte minska. I länder där samkönade relationer är förbjudna är det mycket svårt för en hbtqi-organisation att ens registrera sig, och många små hbtqi-organisationer i fattiga länder har haft svårt att leva upp till de höga krav på revision och uppföljning som Sverige ställer. För att Sveriges insatser ska bli meningsfulla är det centralt att de projekt och program som genomförs planeras och följs upp i dialog med hbtqi-rörelsen i det berörda landet.

I dag läggs ansvaret för många projekt på de svenska organisationer, t.ex. RFSL, som förmedlar stödet. Det innebär en stor ekonomisk risk för dessa organisationer som ofta har begränsade resurser. Dagens ordning begränsar därför ibland möjligheterna att gå in i projekt i de länder där förtrycket är som hårdast och behovet av stöd som störst. Om Sverige ska kunna stödja hbtqi-organisationer även i länder där situationen för hbtqi-personer är som svårast krävs en ökad flexibilitet och att man inte lägger det ekonomiska ansvaret enbart på aktörer i det civila samhället. Stödet måste istället förstärkas och göras mer flexibelt.

Klimat

Klimatutsläppen måste minska. Alla länder måste ta ansvar för sin del, men vi vet också att det är det globala nord som historiskt stått, och fortfarande står, för de största utsläppen. Klimaträttvisa betyder att vi nu måste hjälpas åt. Målen når vi bara tillsammans.

Klimatet, miljöförstöringen, utrotningen av den biologiska mångfalden, pandemier, krig och konflikter – vår tids stora utmaningar – är ofta globala och gränsöverskridande och kräver gemensamma ansträngningar för att stoppas. Genom klimatbiståndet stöttar vi utvecklingsländer i deras utveckling och deras genomförande av Parisavtalet. Medan vi och övriga västländer byggt vårt välstånd på fossil grund kan inte de växande ekonomierna upprepa de misstagen. Klimatbiståndet måste därför öka. Storskalig finansiering av klimatåtgärder krävs för investeringar i både minskade utsläpp och mer klimatanpassning. Även utvecklingsländer måste ha möjlighet att bygga hållbara förnybara energisystem och anpassa sina samhällen efter det förändrade klimat vi redan ser.

En hållbar ekonomisk grön återhämtning och omställning samt ett hållbart nyttjande av naturresurser är en förutsättning för att kunna begränsa den globala uppvärmningen, minska förlusten av biologisk mångfald och dess ekosystem samt undvika framtida pandemier. Regeringen ser allvarligt på utvecklingen inom klimatområdet och konstaterar utifrån FN:s klimatpanels (IPCC) senaste rapport att ambitionsnivån globalt i klimatarbetet behöver öka snabbt och substantiellt. Sverige tar sin del av ansvaret i det globala miljö- och klimatarbetet.

Sveriges klimatbistånd har ökat under de senaste åren och det är avgörande att fortsätta att öka andelen bistånd till klimat, miljö och biologisk mångfald. Barn och unga drabbas hårt av klimatförändringarna. Kommande generationer måste sättas i centrum för återhämtningen. Utfasning av fossil energi samt ökat stöd till förnybar energi, energieffektivisering och energidistribution måste fortsatt vara centrala utgångspunkter för Sveriges utvecklingssamarbete, inte minst med de multilaterala utvecklingsbankerna. Det svenska stödet genom miljö- och klimatfonderna är även fortsättningsvis centralt.

5.

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2023/24:2563 av Morgan Johansson m.fl. (S) yrkande 3 och

avslår motion

2023/24:2343 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 3.

Ställningstagande

Med tanke på det säkerhetspolitiska läget är det rimligt att växla upp biståndet till Ukraina och vårt närområde. Men det är knappast klokt, och bidrar inte till en tryggare värld eller ett tryggare Sverige, att göra det på bekostnad av stödet till andra länder. Att så kraftigt skära ned anslagen till Afrika, Asien och Latinamerika utan att ha analyserat konsekvenserna av ett minskat bistånd är oansvarigt. Det leder inte bara till negativa konsekvenser i de samarbetsländer regeringen drar sig ur eller kraftigt minskar stödet till utan påverkar även oss i Sverige. Det handlar bl.a. om ökad oro, konflikter och krig till följd av klimatförändringarna som gör att människor tvingas fly sina hemländer och söka sig till Europa.

Det handlar också om att människor tvingas livnära sig på att odla opium eller kokablad, och att den narkotikan förr eller senare når bland annat Sverige. Det är sedan grunden för den mycket allvarliga gängbrottsligheten.

Slutligen handlar det också om att odemokratiska och auktoritära länder ökar sitt inflytande i världen. Ett minskat internationellt bistånd gör världen och därmed Sverige farligare.

Ett generöst bistånd bidrar till ett tryggare och säkrare samhälle. Forskare i USA har visat att länder som ger stort internationellt bistånd också satsar mycket resurser på social trygghet för de egna medborgarna. Medkänsla smittar. Arbete för alla människors lika värde internationellt och i Sverige förstärker varandra.

Vi stödjer till fullo stödet som går till Ukraina. Dock har behoven i vår omvärld inte försvunnit i och med kriget i Ukraina. Solidariteten måste räcka till både för Ukraina och för de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Sverige ska fortsätta att uthålligt stödja Ukraina, men vi ska också fortsätta att bekämpa fattigdom och hungersnöd i andra delar av världen.

6.

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2023/24:2343 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 3 och

avslår motion

2023/24:2563 av Morgan Johansson m.fl. (S) yrkande 3.

Ställningstagande

Regeringen är tydlig med att man i högre grad vill koncentrera biståndet till EU:s närområde och Europa. Situationen i Ukraina är akut. Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig har orsakat en omfattande förödelse och splittrat familjer, och tiotusentals civila har dödats eller skadats. Ukrainas premiärminister Denys Sjmyhal bedömer att prislappen för att återuppbygga landet efter kriget ligger på 750 miljarder dollar. Det ska jämföras med att världens samlade bistånd 2021 låg på omkring 180 miljarder dollar, enligt OECD.

Att Ukraina behöver internationellt stöd är självklart. Sverige har alla möjligheter att spela en viktig roll både när det gäller humanitärt stöd och för återuppbyggnaden. Samtidigt pågår en rad andra kriser, krig och konflikter runt om i världen. Konflikten i Jemen, hungerkrisen i Somalia och fattigdomen i Myanmar är bara några exempel. Därför måste stödet till Ukraina ges i form av additionella medel, dvs. utöver den befintliga biståndsbudgeten. Regeringens sänkning av biståndet slår hårt mot världens allra mest utsatta. Regeringen bör återkomma med en strategi för att stödet till Ukraina ska ske i form av additionella medel, utöver biståndsbudgeten.